Jag älskar...

• Kanel
• Jazz
• Träd
• Färskpressad juice
• Främlingars leenden
• En hösthimmel
• Gräs
• Melankoli
  
• Doften av blöt asfalt
• Gåshud till en bra låt
• Sommarnätter
• Min randiga tröja
• Japan
• När saker bara funkar
• Mango
  
• Att ta det lugnt
• Min matlagning
• Fräknar
• Nybakade bullar
• En lång dusch
• En tight blåssektion
• Totoro
• Mamma
• Pappa
• Att sova 5 minuter till...
• Dr. Glas
• Att segla
• Elefanter
• Att vara på väg
  

En grå dag.

De blyfärgade regnmolnen ligger utsmetade över Stockholm på samma sätt som en självmordshoppare skulle ligga utsmetad över sergelgatan om han hade fått för sig att hoppa från en av hötorgsskraporna. Regnet faller lika hårt som tårarna skulle gjort från de förbipasserande ofrivilliga vittnena. "Varför kommer jag bara på såna här sjuka liknelser?" tänker han där han går. Vad är det för fel på "molnen ligger som en tjock filt" och "regnet står som spön i backen"? Det är inte mycket folk ute, de flesta står och kurar inne i affärer och restauranger. De få som trotsar regnet springer som om det gällde liv och död genom det piskande skyfallet. Vår hjälte (vi kan väl kalla honom så?) springer inte. Varför springer man för regnet? Det är ju bara vatten. Dessutom blir de lika blöta trots att de springer.

Han tänker på regnet. Miljarder vattendroppar som obönhörligen faller ner, bara för att krossas mot en trottoar, ett träd eller en panna. Varför? Varför faller regnet? För att hjälpa naturen att växa? Här finns det ingen natur... För att svalka människorna i sommarhettan? Men alla springer ju och gömmer sig? För att maskera de omanliga tårarna på hans kinder? Så kan det mycket väl vara. Vår hjälte grät enbart när det regnade. Två gånger har han gråtit i duschen också men det räknas inte för han var ung och instabil då. Han var 35 nu, då kan man inte gråta i duschen.

Han gråter för det enda han kan tänka på är Hennes underbara leende. De skinande ögonen. Det var femton år sedan och han kan fortfarande inte förlåta sig. Han har aldrig träffat en kvinna som henne. Han var 20, hon var 26. Han var blyg och hon var troligtvis inte förälskad i honom. Jag skriver troligtvis för vår hjälte hade egentligen ingen aning. Han hade aldrig vågat säga något till henne. Nu har han en utbildning, ett hyfsat jobb och en trea på Södermalm, och han kan fortfarande inte tänka på något annat än hennes små smilgropar och fräkniga näsa.

Han tittar upp från den vattendränkta trottoaren? Var var han? Vasaparken. Ett par sitter under ett träd. De sitter ihopkurade under ett paraply och delar på en chokladkaka. De ser lyckliga ut. Vår hjälte undrar hur han ser ut. Antagligen blöt. Tack vare regnet ser det nog inte ut som han gråter i alla fall.

"Tåg mot Bålsta, ankommer på spår 3 om 3 minuter" säger en kvinnoröst i högtalaren. Regnet vräker fortfarande ner. Han står på perrongen och tittar upp mot himlen. Det står tre andra på perrongen. De tittar på ingenting. Folk tittar alltid på ingenting när de står och väntar på tåg. Antingen ingenting eller mobiler. Han önskar att någon kunde komma fram och säga något till honom. Fråga om vad klockan var eller hur man kommer till St. Eriksplan eller hur han egentligen mår. Men det kommer ingen. "Tåg mot Bålsta, ankommer på spår 3 om 1 minut" säger kvinnorösten. Vår hjälte suckar djupt. Han tänker på hennes böljande hår. Han vänder sig om och ropar "förlåt" till den som står närmast honom på perrongen. En blond kille med ganska långt hår på kanske 25 år. Killen tittar frågande på honom. "Tåg mot Bålsta, ankommer på spår 3". Vår hjälte tänker på hennes leende. Regnet rinner som spilld mjölk. Han tar tre steg framåt, sen tänker han inte mer.

En dikt...

Framför himmelens mall, på en gungande tall,
en rödhake dansa och sjunga.
Över asfaltens ark, i en grönskande park,
en femåring sitta och gunga.
Genom landsvägens damm, han sakta drar fram,
en vandrare går med steg tunga.
I en glänsande natt, hörs tystnande skratt,
varför kunde vi ej förbli unga?

Sirenen

"And then, into his stuffy room, slipped the singing perfume of a wall-flower on a ruined tower, and with it the sweetness of hot ivy. He heard the 'yellow bees in the ivy bloom.' Wind whipped over the open hills - this very wind that laboured drearily through the London fog.

And - he was caught. The darkness melted from the city. The fog whisked off into an azure sky. The roar of traffic turned into the booming of the sea. There was a whistling among cordage and the floor swayed to and fro. He saw a sailor touch his cap and pocket the two-franc piece. The syren hooted - omnious sound that had started him on many a journey of adventure - and the roar of London became mere insignificant clatter of a child's toy carriages.

He loved that syren's call; there was something deep and pitiless in it. It drew the wanderers forth from cities everywhere:

'Leave your known world behind you, and come with me for better or for worse! The anchor is up; it is too late to change. Only - beware! You should know curious things - and alone!' "

- Algernon Blackwood, 1912