Det är ganska ironiskt men för första gången på länge kände jag mig levande. Här var jag, sekunder från döden och inte fören nu levde jag på riktigt.
Dagen hade börjat som alla andra dagar. Jag gick upp, tryckte på play på min stereo. Sounds of Liberation med Ché snurrade i gång i takt med mitt fortfarande halvsovande huvud. Jag står där ett tag, mitt på golvet i min stökiga etta enbart iförd kalsonger och kliar mig i huvudet. Tittar genom halvdunklet på kläderna som ligger utströdda på golvet kring mina fötter. Gäspar. Jag tar upp ett par jeans och drar på mig dom, sedan går jag in på toan och börjar borsta tänderna. En kvart senare drar jag på mig min jacka och går ut genom dörren.
Det är fortfarande lite kyligt men man känner att våren väntar kring hörnet. I likhet med våren väntar jag också. Vad våren väntar på har jag ingen aning om, jag väntar däremot på tunnelbanan som ska ta mig till jobbet ännu en gång. Jag tittar sömnigt på de andra människorna som även dom står och väntar. Många verkar tycka detta eviga väntande är frustrerande men inte jag, jag tycker det är rofyllt att vänta. Tåget mot Farsta Strand kommer om 3 minuter. 2 minuter. 1 minut. En tjej går förbi mig med ögonen fastklistrade vid sin iPhone. När hon kommit ett par steg förbi mig snubblar hon till och det är nu min dag slutade vara som alla andra dagar.
Tjejen som verkar vara ungefär i min ålder snubblade som sagt och faller handlöst framåt. Hon försöker ta emot sig men handen glider på den grusiga perrongen och hennes fall fortsätter ner mot tågrälsen. Utan att ens tänka följer jag efter. Nu står jag alltså där på rälsen, hon ligger omtöcknad vid mina fötter. Jag hukar mig ner och frågar hur hon mår. Hon mumlar något. Ungefär samtidigt som jag frågat hur hon mår hör jag ett vinande ljud från rälsen under hennes huvud. Någon skriker från perrongen och när jag tittar upp ser jag hur tunnelbanan mot Farsta Strand kommer dånande emot oss. Jag ropar något till den omtöcknade tjejen, något i stil med "Vi måste flytta på oss". Jag försöker putta in henne i det lilla området mellan rälsen och perrongen. Jag tittar upp ännu en gång och ser tågets lampor och tågförarens skräckslagna ögon. Det enda ljudet som hörs är ett skrikande gnissel från hjulen på tåget. Det är ganska ironiskt men för första gången på länge kände jag mig levande. Här var jag, sekunder från döden och inte fören nu levde jag på riktigt. Adrenalinet rusar genom mina ådror. Kroppen i perfekt harmoni, sinnet kristallklart och knivskarpt. Det kändes som jag skulle kunna springa en maraton och därefter skriva 2.0 på högskoleprovet.
Jag vaknade upp ett par dagar senare på Karolinska med en kateter i ena armen och gips kring den andra. Huvudet värkte. Min syster satt vid min sida. Hon frågade hur det kändes att vara en "hjälte". Jag svarade att det kändes som vanligt fast jag hade lite ondare i kroppen. Tidningarna hade tydligen varit där. Tjejen hade klarat sig utan en skråma medan jag hade blivit påkörd av tunnelbanan. Bromsarna hade gjort sitt jobb och trots att jag flugit ett par meter längs rälsen hade jag undkommit med en bruten arm, några brutna revben, ett par stukade leder och en rejäl hjärnskakning. Hade hon fallit ett par meter tidigare hade jag antagligen dött.
Jag var alltså en "hjälte" nu. Efter ett par månader var kroppen återställd. Jag fick något pris av någon kvällstidning, återvände till jobbet och sen fortsatte livet.
Allt det här hände för nästan 40 år sedan. Jag har jagat den där känslan av levande klarhet enda sedan dess. Jag har hoppat fallskärm, dykt med hajar, och seglat jorden runt. Jag har sovit under öppen himmel på Afrikas savann och klättrat upp för de högsta bergen men ändå har jag aldrig känt mig så levande som den där marsmorgonen på tunnelbanerälsen. Jag har levt mitt liv som en odöd, förbryllad och förundrad över hur svårt det är att känna sig levande. Kanske är döden svaret?
