tisdag 6 september 2011
Andas höst och mörker
Jag tog ett steg ut genom den slitna, vinröda porten. Utomhus var trädens löv fortfarande gröna men den fuktiga och kyliga morgonluften andades höst och mörker. Solen kastade falnande, rödkantade strålar som flämtade över de luggslitna förortstaken. Snart skulle den inte skina alls så här dags. Trottoaren var våt av dagg eller tidigare fallet regn och den skickade tillbaka ljudet av mina sulor som steg för steg tog sig närmare sitt mål. Bakom mig låg hela mitt liv. Luddig, färgglad sommarnostalgi från barndomens somrar på hö och en kiselbeströdd gårdsplan, svart och hård tonårsångest i ensamhet och vemod och yr och förvirrad kärlek. En känsla greppade tag i mig för en kort sekund, ruskade om mig och kastade sedan iväg mig längs med trottoaren. Jag kände vemod och hopplöshet, hade jag redan levt mitt liv?
torsdag 16 juni 2011
Feeling Good
Birds flying high, you know how I feel.
Sun in the sky, you know how I feel.
Breeze driftin' on by, you know how I feel.
It's a new dawn.
It's a new day.
It's a new life, for me.
And I'm feeling good.
Fish in the sea, you know how I feel.
River running free, you know how I feel.
Blossom on the tree, you know how I feel.
It's a new dawn.
It's a new day.
It's a new life, for me.
And I'm feeling good.
Dragonfly out in the sun, you know what I mean, don't you know?
Butterflies all havin' fun, you know what I mean.
Sleep in peace when day is done, that is what I mean.
And this old world is a new world and a bold world!
Stars when you shine, you know how I feel.
Scent of the pine, you know how I feel.
Oh freedom is mine and I know how I feel.
It's a new dawn.
It's a new day.
It's a new life, for me.
And I'm feeling good.
Sun in the sky, you know how I feel.
Breeze driftin' on by, you know how I feel.
It's a new dawn.
It's a new day.
It's a new life, for me.
And I'm feeling good.
Fish in the sea, you know how I feel.
River running free, you know how I feel.
Blossom on the tree, you know how I feel.
It's a new dawn.
It's a new day.
It's a new life, for me.
And I'm feeling good.
Dragonfly out in the sun, you know what I mean, don't you know?
Butterflies all havin' fun, you know what I mean.
Sleep in peace when day is done, that is what I mean.
And this old world is a new world and a bold world!
Stars when you shine, you know how I feel.
Scent of the pine, you know how I feel.
Oh freedom is mine and I know how I feel.
It's a new dawn.
It's a new day.
It's a new life, for me.
And I'm feeling good.
tisdag 14 juni 2011
Kära AK
Jag ser fram emot:
Att få gå hand i hand med Dig i regnet.
Att få dansa swingdans till fartig jazz med Dig.
Att få kyssa Din hud likt sommarsolen.
Att få gråta med Dig i motgångarna.
Att få skratta med Dig i medgångarna.
Att få tvätta Ditt hår.
Att få gå på picknick och se på solnedgången över Stockholm med Dig.
Att få vakna bredvid Dig.
Att få kyssa Din panna farväl när jag går till jobbet.
Att få övervinna våra rädslor tillsammans med Dig.
Att få upptäcka slätter, berg och öknar med Dig.
Att få spendera regniga sommarkvällar på balkongen med Dig.
Att få lukta på blommor med Dig.
Att få älska i naturen med Dig.
Att få sparka i höstlöv med Dig.
Att få trösta Dig när du är ledsen.
Att få bli tröstad av Dig när jag är ledsen.
Att få hoppa fallskärm med Dig.
Att få borsta tänderna med Dig när vi ska gå och lägga oss.
Att få laga mat till Dig.
Att få ligga på rygg i gräset och titta på moln med Dig.
Att få studera lustiga insekter med Dig.
Att få bada med Dig.
Att få gå på långa promenader med Dig.
Att få dricka en flaska vin och prata om livet med Dig.
Att få kittla Dig när du minst anar det.
Att få spela spel med Dig.
Att få lära mig saker tillsammans med Dig.
Att få göra snöänglar med Dig.
Kära, älskade AK, jag ser fram emot att få leva med Dig.
Med ömma och varma hälsningar,
Din Hane
Att få gå hand i hand med Dig i regnet.
Att få dansa swingdans till fartig jazz med Dig.
Att få kyssa Din hud likt sommarsolen.
Att få gråta med Dig i motgångarna.
Att få skratta med Dig i medgångarna.
Att få tvätta Ditt hår.
Att få gå på picknick och se på solnedgången över Stockholm med Dig.
Att få vakna bredvid Dig.
Att få kyssa Din panna farväl när jag går till jobbet.
Att få övervinna våra rädslor tillsammans med Dig.
Att få upptäcka slätter, berg och öknar med Dig.
Att få spendera regniga sommarkvällar på balkongen med Dig.
Att få lukta på blommor med Dig.
Att få älska i naturen med Dig.
Att få sparka i höstlöv med Dig.
Att få trösta Dig när du är ledsen.
Att få bli tröstad av Dig när jag är ledsen.
Att få hoppa fallskärm med Dig.
Att få borsta tänderna med Dig när vi ska gå och lägga oss.
Att få laga mat till Dig.
Att få ligga på rygg i gräset och titta på moln med Dig.
Att få studera lustiga insekter med Dig.
Att få bada med Dig.
Att få gå på långa promenader med Dig.
Att få dricka en flaska vin och prata om livet med Dig.
Att få kittla Dig när du minst anar det.
Att få spela spel med Dig.
Att få lära mig saker tillsammans med Dig.
Att få göra snöänglar med Dig.
Kära, älskade AK, jag ser fram emot att få leva med Dig.
Med ömma och varma hälsningar,
Din Hane
torsdag 14 april 2011
Fransk skogsburgare
Igår gjorde jag något gudomligt. Den godaste hamburgaren jag någonsin ätit. Jag måste dela med mig av receptet. Ni MÅSTE prova det här. Det kanske ser lite krångligt ut men det går tokfort (kanske 15-20 min) och är som sagt vansinnigt gott.
Ingredienser (4 burgare):
800g nötfärs
2 stora bananschalottenlökar eller 4-5 vanliga
Ett par rosmarinkvistar
4 stora champinjoner eller fler små
1 paket bacon
Smör
Ost med smak, inte färdigskivad gummi-"cheddar" (s.k. "hamburgerost"), jag körde svart wästgöta kloster
Majonnäs
En vitlöksklyfta eller två
Dijon-senap
Salt
Svartpeppar
Timjan
Dragon
Basilika
1 limpa franskt lantbröd
Nu kör vi:
Finhacka schalottenlöken och skiva champinjonerna i ganska tunna skivor. Finhacka rosmarinen.
Värm en stekpanna och klicka i rejält med smör, när pannan är varm, smörstek schalottenlök och champinjoner tillsammans med rosmarin. När löken blivit lite "genomskinlig" och champinjonerna gyllenbruna, lägg över de i en skål och låt de vänta på det andra.
Skär baconet i små "rutor" och stek, lägg över det hos schalottenlök och champinjoner när det är klart. Om du vill kan du lägga in allt i ugnen på låg värme så att de inte kallnar, men jag orkade inte. Det är inte hela världen om det svalnar lite.
Knåda köttfärsen, krydda med salt, peppar och timjan. Gör sedan fyra maffiga biffar och stek på mellanhög värme till de är färdiga. Steker du på för hög värme kan de bli brända på utsidan men röda på insidan.
Medan biffarna steker, skär upp 8 tjocka skivor lantbröd och rosta lätt i ugnen eller brödrost.
Klicka i majonnäs i en skål och pressa sedan ner vitlöken. Tillsätt senap, dragon och basilika efter smak. Du får freestyla här, kom ihåg att ta det lite piano med senapen och vitlöken för de tar lätt över. Du ska kunna hinta alla fem ingredienser utan att någon tar över. Smaka av till det blir bra.
Nu är nog biffarna färdiga, då ska osten smältas.
Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och vara snabb som vinden. Ta en ostskiva i taget, mer hinner du nog inte.
Dra ner värmen på plattan till ettan eller tvåan. Lägg ner en ganska tjock ostskiva i pannan och ta upp den efter ett par sekunder. Den ska smälta men inte rinna. Ta upp den med en stekspade och placera skivan på biffen. Gör om proceduren med alla fyra biffarna.
Dags att montera hela härligheten:
Bred ett tunt lager dressing på en brödskiva.
Lägg på burgaren med ost på.
Lägg över lök- champinjon- och baconblandingen på burgaren.
Avsluta med en till brödskiva.
Garnera eventuellt med en rosmarinkvist om du vill vara lite fancy.
Det kanske kan vara bra att ta en tandpetare eller två för att hålla ihop skapelsen, mina blev ganska höga.
Bon Apétit!
Ingredienser (4 burgare):
800g nötfärs
2 stora bananschalottenlökar eller 4-5 vanliga
Ett par rosmarinkvistar
4 stora champinjoner eller fler små
1 paket bacon
Smör
Ost med smak, inte färdigskivad gummi-"cheddar" (s.k. "hamburgerost"), jag körde svart wästgöta kloster
Majonnäs
En vitlöksklyfta eller två
Dijon-senap
Salt
Svartpeppar
Timjan
Dragon
Basilika
1 limpa franskt lantbröd
Nu kör vi:
Finhacka schalottenlöken och skiva champinjonerna i ganska tunna skivor. Finhacka rosmarinen.
Värm en stekpanna och klicka i rejält med smör, när pannan är varm, smörstek schalottenlök och champinjoner tillsammans med rosmarin. När löken blivit lite "genomskinlig" och champinjonerna gyllenbruna, lägg över de i en skål och låt de vänta på det andra.
Skär baconet i små "rutor" och stek, lägg över det hos schalottenlök och champinjoner när det är klart. Om du vill kan du lägga in allt i ugnen på låg värme så att de inte kallnar, men jag orkade inte. Det är inte hela världen om det svalnar lite.
Knåda köttfärsen, krydda med salt, peppar och timjan. Gör sedan fyra maffiga biffar och stek på mellanhög värme till de är färdiga. Steker du på för hög värme kan de bli brända på utsidan men röda på insidan.
Medan biffarna steker, skär upp 8 tjocka skivor lantbröd och rosta lätt i ugnen eller brödrost.
Klicka i majonnäs i en skål och pressa sedan ner vitlöken. Tillsätt senap, dragon och basilika efter smak. Du får freestyla här, kom ihåg att ta det lite piano med senapen och vitlöken för de tar lätt över. Du ska kunna hinta alla fem ingredienser utan att någon tar över. Smaka av till det blir bra.
Nu är nog biffarna färdiga, då ska osten smältas.
Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och vara snabb som vinden. Ta en ostskiva i taget, mer hinner du nog inte.
Dra ner värmen på plattan till ettan eller tvåan. Lägg ner en ganska tjock ostskiva i pannan och ta upp den efter ett par sekunder. Den ska smälta men inte rinna. Ta upp den med en stekspade och placera skivan på biffen. Gör om proceduren med alla fyra biffarna.
Dags att montera hela härligheten:
Bred ett tunt lager dressing på en brödskiva.
Lägg på burgaren med ost på.
Lägg över lök- champinjon- och baconblandingen på burgaren.
Avsluta med en till brödskiva.
Garnera eventuellt med en rosmarinkvist om du vill vara lite fancy.
Det kanske kan vara bra att ta en tandpetare eller två för att hålla ihop skapelsen, mina blev ganska höga.
Bon Apétit!
måndag 14 mars 2011
Гагарин
Predvaritelynayy etap... Promezhutochnayh... Osnovnoy... Snimite!
Den knastrande rösten i mina öron hinner knappt avsluta det sista ordet innan den avbryts av motorernas enorma rytande. De vrålar åt marken att avlägsna sig och det gör den. Poyekhali! Ett enormt tryck sänker sig olycksbådande över min dräktinslutna kropp. Det blir svårt att andas. Kippande lyckas jag få i mig lite syre. Är det här slutet? Mitt huvud dunkar, skulle det knäckas som ett ägg av den enorma kraften? Tankarna snurrar i takt med höjdmätaren framför mig. Jag tänker på min underbara Valentina, på min mor och min far och mina tre syskon. Skulle jag någonsin få se dem igen?
En skakning går genom den framrusande farkosten. Ett tag senare lossnar höljet som täcker de tre små glasgluggarna kring mig. Jag kan se Rysslands grönbruna töcken virvla förbi under nätta cumulus-moln. Jag kan se hur horisonten kröks. Jag kan se allt. För varje sekund som går blir himlen mörkare och mörkare. Efter ett tag har den antagit en djupt blå färg som för tankarna till havet utanför Murmansk. Jag anropar Zarya-1, de stackars människorna på marken, och berättar vad jag ser. Det enda svaret jag får är knaster och himlen blir mörkare och mörkare.
Efter de längsta tio minutrarna i mitt liv slutar motorernas rytande. Den sista motorn har förbrukat allt bränsle och lossnar från min kapsel med ett dovt dunkande och en lätt skakning. Himlen är svart och 327 tusen meter under mina fötter susar Kamchatka-halvön förbi. Tystnaden efter motorernas obönhörliga vrålande är bedövande. Någonting knäpper till någonstans. Ett instrument surrar försiktigt. Jag hör mina andetag. Trycket över min kropp har försvunnit och ersatts av någonting helt annat. Jag håller upp en liten sten, som jag smugglat med mig, framför mig och släpper den sedan. Den faller inte. Mellan mina fötter ser jag stilla havet och en enorm skugga som närmar sig. Solnedgången.
I en timme och fyrtioåtta minuter är jag världens ensammaste människa. Jag susar fram i 27 400 kilometer i timmen. Under mig har jag allt. Över mig och kring mig har jag inget. Rymdens enorma tomhet. Stjärnorna håller mig sällskap, de blinkar inte som nere på Jorden utan strålar klart och oavbrutet. Någonstans över västra Afrika är det dags för raketerna som ska föra mig tillbaka till Ryssland att tändas. Jag önskar från botten av min själ att detta inte kommer ske. Jag vill stanna här i tomma intet. Jag har gott och mat och vatten och om ungefär tio dagar kommer jag falla ner av mig själv. Tio dagar i detta himmelrike... Min kapsel rycker till och ett dovt mullrande ljud förklarar att raketerna tänts och att jag är på väg hem.
Höjdmätaren snurrar hastigt nedåt. Genom fönstret kan jag se hur Ryssland närmar sig mig med en olycksbådande hastighet. När höjdmätaren visar 7 km separeras jag från min kära kapsel och finner mig själv fallande genom himlen. Vägar och hus blir tydligare och tydligare under mig. Efter vad som känns som en evighet men egentligen antagligen bara var ett par sekunder vecklar fallskärmen ut sig. Jag landar tio minuter senare i ett vetefält. Framför mig ser jag en man och hans dotter. När jag börjar gå mot dem ryggar de tillbaka med skräck i ögonen. "Var inte rädda" säger jag med lugn röst, "jag är en ryss, precis som ni, som har kommit ner från rymden och jag måste hitta en telefon för att ringa Moskva. Mitt namn är Gagarin. Kosmonaut. Rymdman..."
Den knastrande rösten i mina öron hinner knappt avsluta det sista ordet innan den avbryts av motorernas enorma rytande. De vrålar åt marken att avlägsna sig och det gör den. Poyekhali! Ett enormt tryck sänker sig olycksbådande över min dräktinslutna kropp. Det blir svårt att andas. Kippande lyckas jag få i mig lite syre. Är det här slutet? Mitt huvud dunkar, skulle det knäckas som ett ägg av den enorma kraften? Tankarna snurrar i takt med höjdmätaren framför mig. Jag tänker på min underbara Valentina, på min mor och min far och mina tre syskon. Skulle jag någonsin få se dem igen?
En skakning går genom den framrusande farkosten. Ett tag senare lossnar höljet som täcker de tre små glasgluggarna kring mig. Jag kan se Rysslands grönbruna töcken virvla förbi under nätta cumulus-moln. Jag kan se hur horisonten kröks. Jag kan se allt. För varje sekund som går blir himlen mörkare och mörkare. Efter ett tag har den antagit en djupt blå färg som för tankarna till havet utanför Murmansk. Jag anropar Zarya-1, de stackars människorna på marken, och berättar vad jag ser. Det enda svaret jag får är knaster och himlen blir mörkare och mörkare.
Efter de längsta tio minutrarna i mitt liv slutar motorernas rytande. Den sista motorn har förbrukat allt bränsle och lossnar från min kapsel med ett dovt dunkande och en lätt skakning. Himlen är svart och 327 tusen meter under mina fötter susar Kamchatka-halvön förbi. Tystnaden efter motorernas obönhörliga vrålande är bedövande. Någonting knäpper till någonstans. Ett instrument surrar försiktigt. Jag hör mina andetag. Trycket över min kropp har försvunnit och ersatts av någonting helt annat. Jag håller upp en liten sten, som jag smugglat med mig, framför mig och släpper den sedan. Den faller inte. Mellan mina fötter ser jag stilla havet och en enorm skugga som närmar sig. Solnedgången.
I en timme och fyrtioåtta minuter är jag världens ensammaste människa. Jag susar fram i 27 400 kilometer i timmen. Under mig har jag allt. Över mig och kring mig har jag inget. Rymdens enorma tomhet. Stjärnorna håller mig sällskap, de blinkar inte som nere på Jorden utan strålar klart och oavbrutet. Någonstans över västra Afrika är det dags för raketerna som ska föra mig tillbaka till Ryssland att tändas. Jag önskar från botten av min själ att detta inte kommer ske. Jag vill stanna här i tomma intet. Jag har gott och mat och vatten och om ungefär tio dagar kommer jag falla ner av mig själv. Tio dagar i detta himmelrike... Min kapsel rycker till och ett dovt mullrande ljud förklarar att raketerna tänts och att jag är på väg hem.
Höjdmätaren snurrar hastigt nedåt. Genom fönstret kan jag se hur Ryssland närmar sig mig med en olycksbådande hastighet. När höjdmätaren visar 7 km separeras jag från min kära kapsel och finner mig själv fallande genom himlen. Vägar och hus blir tydligare och tydligare under mig. Efter vad som känns som en evighet men egentligen antagligen bara var ett par sekunder vecklar fallskärmen ut sig. Jag landar tio minuter senare i ett vetefält. Framför mig ser jag en man och hans dotter. När jag börjar gå mot dem ryggar de tillbaka med skräck i ögonen. "Var inte rädda" säger jag med lugn röst, "jag är en ryss, precis som ni, som har kommit ner från rymden och jag måste hitta en telefon för att ringa Moskva. Mitt namn är Gagarin. Kosmonaut. Rymdman..."
söndag 13 mars 2011
En trip till Mexico
en mexicansk fton av nåde. vi har druckit ti quila
från helvretet ,den var fylldv med passionsfrukt. varför skap
-ar m naman ngt som mänjiskan inte kan drick a . ruben tittaar
ner i golvet av ånger och å mår riktigt jävla illa. världen
har vänt sig mot honom och server r honom med kraft från satan
nucjävlar blir det dricka av. vi ska dricka tills vi dör.
asfalt. alfahana skohornma ti martin, bra fest!a
alola verkar trivas! alola. alla-ska det vara
puss!+/maria
we speak no americanoooooooooooooo aghhhhhhhhh ag hatar v
världen. värld en kan suga min kuk , jag hoppppas du går fucki
ing
fucking under jävla värdelösa värld.
snälla världem
abdikerasnälla, jag vill bara a tt du går under självmant
och qtt vi. mänskligheten slipper tq död b på dig.
världen, dra åt helvete!
dos locos un una guapa chica jonnär tydligem bög... ..
jag är mest bög i hela världen.
bögar FTW!!!!
/Jon
ruben funderar . Funderar över livet "as it should be", får
inv iter han inte förstår. vad fan händer?
Livet är på tok för kort för att fundera över ditt
och datt. någon måste hjälpa honom besluta.
A LLT kommer gå åt helvete om hna tar sinatankar i a ta
akta. ALLT kommer försvinna. Kraften frösvinner.
g
Vad fan tar livet vägen om han faller för inviterna.
Ingen vet, inte ens han, allt kommer att explodera eller
i s bästa fall implodera , livet och kraften.
OMKD Tinte går som livet ska va. , då går han sönder som
människa och det kan inte fungera.
från helvretet ,den var fylldv med passionsfrukt. varför skap
-ar m naman ngt som mänjiskan inte kan drick a . ruben tittaar
ner i golvet av ånger och å mår riktigt jävla illa. världen
har vänt sig mot honom och server r honom med kraft från satan
nucjävlar blir det dricka av. vi ska dricka tills vi dör.
asfalt. alfahana skohornma ti martin, bra fest!a
alola verkar trivas! alola. alla-ska det vara
puss!+/maria
we speak no americanoooooooooooooo aghhhhhhhhh ag hatar v
världen. värld en kan suga min kuk , jag hoppppas du går fucki
ing
fucking under jävla värdelösa värld.
snälla världem
abdikerasnälla, jag vill bara a tt du går under självmant
och qtt vi. mänskligheten slipper tq död b på dig.
världen, dra åt helvete!
dos locos un una guapa chica jonnär tydligem bög... ..
jag är mest bög i hela världen.
bögar FTW!!!!
/Jon
ruben funderar . Funderar över livet "as it should be", får
inv iter han inte förstår. vad fan händer?
Livet är på tok för kort för att fundera över ditt
och datt. någon måste hjälpa honom besluta.
A LLT kommer gå åt helvete om hna tar sinatankar i a ta
akta. ALLT kommer försvinna. Kraften frösvinner.
g
Vad fan tar livet vägen om han faller för inviterna.
Ingen vet, inte ens han, allt kommer att explodera eller
i s bästa fall implodera , livet och kraften.
OMKD Tinte går som livet ska va. , då går han sönder som
människa och det kan inte fungera.
lördag 5 mars 2011
Vara
kan någon förklara
varför ska man vara
i en öken som Sahara
varje andetag, en livsfara
yttrar ord knappt hörbara
väntar på att nån ska svara
då svarar denna mara
krönt med svartaste tiara
hennes ögon är klara
hennes ord omutbara
varför inte bara
trä på sig en snara
säga "tack" och fara
dödförklara
senare skulle jag erfara
att hennes förslag var ohållbara
livet är en lyxvara
ögonblicken underbara
och döden, en hälsofara
varför ska man vara
i en öken som Sahara
varje andetag, en livsfara
yttrar ord knappt hörbara
väntar på att nån ska svara
då svarar denna mara
krönt med svartaste tiara
hennes ögon är klara
hennes ord omutbara
varför inte bara
trä på sig en snara
säga "tack" och fara
dödförklara
senare skulle jag erfara
att hennes förslag var ohållbara
livet är en lyxvara
ögonblicken underbara
och döden, en hälsofara
fredag 4 mars 2011
Dark side of the moon
Breathe, breathe in the air. Don't be afraid to care.
Leave but don't leave me. Look around, choose your own ground.
For long you live and high you fly and smiles you'll give and tears you'll cry and all your touch and all you see is all your life will ever be.
Run rabbit run, dig that hole, forget the sun. And when at last the work is done don't sit down, it's time to dig another one. For long you live and high you fly but only if you ride the tide and balanced on the biggest wave you race towards an early grave.
Ticking away the moments that make up a dull day. You fritter and waste the hours in an offhand way. Kicking around on a piece of ground in your home town waiting for someone or something to show you the way.
Tired of lying in the sunshine, staying home to watch the rain.
And you are young and life is long and there is time to kill today.
And then one day you find ten years have got behind you. No one told you when to run, you missed the starting gun.
And you run, and you run to catch up with the sun, but it's sinking. Racing around to come up behind you again. The sun is the same in a relative way, but you're older, shorter of breath and one day closer to death
Every year is getting shorter, never seem to find the time. Plans that either come to nought or half a page of scribbled lines. Hanging on in quiet desparation is the Swedish way. The time is gone, the song is over. Thought I'd something more to say...
Home, home again. I like to be here when I can. When I come home cold and tired, it's good to warm my bones beside the fire. Far away across the field the tolling of the iron bell calls the faithful to their knees to hear the softly spoken magic spells.
"And I am not frightened of dying, any time will do, I don't mind. Why should I be frightened of dying? There's no reason for it, you've gotta go sometime."
Money, get away. Get a good job with more pay and you're O.K. Money, it's a gas. Grab that cash with both hands and make a stash. New car, caviar, four star daydream. Think I'll buy me a football team...
Money, get back. I'm alright, Jack, keep your hands off my stack. Money, it's a hit. Don't give me that do goody good bullshit. I'm in the hi-fidelity first class travelling set and I think I need a Lear jet...
Money, it's a crime. Share it fairly but don't take a slice of my pie. Money, so they say. Is the root of all evil today but if you ask for a rise it's no surprise that they're giving none away.
Us and them and after all we're only ordinary men, me and you. God only knows it's not what we would choose to do. Forward he cried from the rear and the front rank died and the General sat, and the lines on the map moved from side to side.
Black and blue and who knows which is which and who is who. Up and down and in the end it's only round and round and round. Haven't you heard it's a battle of words, the poster bearer cried. Listen, son, said the man with the gun, there's room for you inside.
Down and out it can't be helped but there's a lot of it about. With, without and who'll deny it's what the fighting's all about. Out of the way, it's a busy day. I've got things on my mind. For want of the price of tea and a slice the old man died.
The lunatic is on the grass. The lunatic is on the grass, remembering games and daisy chains and laughs. Got to keep the loonies on the path.
The lunatic is in the hall, the lunatics are in my hall. The paper holds their folded faces to the floor and every day the paper boy brings more.
And if the dam breaks open many years too soon and if there is no room upon the hill and if your head explodes with dark forbodings too, i'll see you on the dark side of the moon.
The lunatic is in my head. The lunatic is in my head. You raise the blade, you make the change, you rearrange me 'till I'm sane. You lock the door and throw away the key. There's someone in my head but it's not me.
And if the cloud bursts, thunder in your ear, you shout and no one seems to hear. And if the band you're in starts playing different tunes, i'll see you on the dark side of the moon.
All that you touch and all that you see.
All that you taste, all you feel and all that you love and all that you hate.
All you distrust, all you save and all that you give and all that you deal and all that you buy, beg, borrow or steal and all you create and all you destroy and all that you do and all that you say and all that you eat and everyone you meet and all that you slight and everyone you fight and all that is now and all that is gone and all that's to come and everything under the sun is in tune but the sun is eclipsed by the moon...
"There is no dark side of the moon really. Matter of fact its all dark."
tisdag 1 mars 2011
3 timmar
Jag hade varit hos en gammal vän i Örebro över helgen och stod nu och väntade på bussen som skulle ta mig tillbaka till Stockholm. Trots en och annan snödriva minde den inte iskalla brisen om den annalkande våren. Mitt huvud var fortfarande lite dimmigt från åtskilliga glas rödvin och livliga samtal kvällen innan och en svag huvudvärk avlägsnade sig sakta men säkert ju längre dagen gick. Jag låter blicken flacka över de andra resenärerna. En gubbe med en brun, lite sliten och illasittande kostym harklar sig högljutt och rättar till glasögonen medan han vaggar fram och tillbaka på de loaferklädda fötterna. En medelålders kvinna med rufsigt rött hår suckar irriterat medan hon hukande försöker snyta sin bångstyriga son. En tjej som ser ut att vara i min ålder rynkar bekymrat på sin fräkniga näsa innan hon nyser så hennes lockiga, mörkbruna hår faller ner över ansiktet. "Prosit" säger jag och hon ler tillbaka medan hon stryker bort håret från ansiktet.
När vi gått på bussen sätter sig tjejen med det mörkbruna håret bredvid mig. Hon presenterar sig som Maria. Hon kommer från Sandviken säger hon men hon ska till Stockholm för att säga hej till en kompis innan hon fortsätter norrut. Vi börjar prata. Vi pratar om musik och filmer, om våra hemstäder och jobb medan bussen målmedvetet och rutinmässigt stånkar österut genom det gråbruna töande landskapet. Tanken på att de kala träden utanför bussfönstret snart kommer vara spirande gröna föder någon slags framtidshopp i mig. Hon pratar om sina vänner och misslyckade relationer, jag pratar om min brist på båda. För varje mil vi lägger bakom oss växer en känsla av samhörighet mellan oss. Vi är trötta på våra jobb. Vi vill göra nytta i världen. Vi vill aldrig bli Svenssons med nio-till-fem-jobb. Vi vill ut i världen och leva och dansa. En varm känsla fyller mitt bröst och mina ögon kan omöjligt slita sig från hennes.
Bussen kommer fram till Stockholm medan solen är på väg ner. Himlen sprakar i rosa och guld och några moln flyter sakta österut. Vi tar adjö utanför centralen och det sista jag ser av henne är det lockiga bruna håret som försvinner i folkmassan på klarabergsgatan. Det är inte fören jag kommer hem och slänger min ryggsäck på hallgolvet som en våg av ånger och enfaldighet sköljer över mig. Vi hade inte bytt telefonnummer eller mailadresser... Jag skulle antagligen aldrig se henne mer. Hon är på väg åt sitt håll och jag åt mitt.
Dagarna går, veckorna går. Allt jag kan tänka på är den fräkniga näsan, det långa mörka håret och de bruna ögonen. Jag kan inte sova, jag kan inte äta. Ju mer jag tänker på Maria från Sandviken desto mer övertygad blir jag om att hon var den man brukar kalla själsfrände och jag sa aldrig hur jag kände. Jag känner mig som en idiot.
När vi gått på bussen sätter sig tjejen med det mörkbruna håret bredvid mig. Hon presenterar sig som Maria. Hon kommer från Sandviken säger hon men hon ska till Stockholm för att säga hej till en kompis innan hon fortsätter norrut. Vi börjar prata. Vi pratar om musik och filmer, om våra hemstäder och jobb medan bussen målmedvetet och rutinmässigt stånkar österut genom det gråbruna töande landskapet. Tanken på att de kala träden utanför bussfönstret snart kommer vara spirande gröna föder någon slags framtidshopp i mig. Hon pratar om sina vänner och misslyckade relationer, jag pratar om min brist på båda. För varje mil vi lägger bakom oss växer en känsla av samhörighet mellan oss. Vi är trötta på våra jobb. Vi vill göra nytta i världen. Vi vill aldrig bli Svenssons med nio-till-fem-jobb. Vi vill ut i världen och leva och dansa. En varm känsla fyller mitt bröst och mina ögon kan omöjligt slita sig från hennes.
Bussen kommer fram till Stockholm medan solen är på väg ner. Himlen sprakar i rosa och guld och några moln flyter sakta österut. Vi tar adjö utanför centralen och det sista jag ser av henne är det lockiga bruna håret som försvinner i folkmassan på klarabergsgatan. Det är inte fören jag kommer hem och slänger min ryggsäck på hallgolvet som en våg av ånger och enfaldighet sköljer över mig. Vi hade inte bytt telefonnummer eller mailadresser... Jag skulle antagligen aldrig se henne mer. Hon är på väg åt sitt håll och jag åt mitt.
Dagarna går, veckorna går. Allt jag kan tänka på är den fräkniga näsan, det långa mörka håret och de bruna ögonen. Jag kan inte sova, jag kan inte äta. Ju mer jag tänker på Maria från Sandviken desto mer övertygad blir jag om att hon var den man brukar kalla själsfrände och jag sa aldrig hur jag kände. Jag känner mig som en idiot.
söndag 6 februari 2011
Den förlorade konsten att leva
Det är ganska ironiskt men för första gången på länge kände jag mig levande. Här var jag, sekunder från döden och inte fören nu levde jag på riktigt.
Dagen hade börjat som alla andra dagar. Jag gick upp, tryckte på play på min stereo. Sounds of Liberation med Ché snurrade i gång i takt med mitt fortfarande halvsovande huvud. Jag står där ett tag, mitt på golvet i min stökiga etta enbart iförd kalsonger och kliar mig i huvudet. Tittar genom halvdunklet på kläderna som ligger utströdda på golvet kring mina fötter. Gäspar. Jag tar upp ett par jeans och drar på mig dom, sedan går jag in på toan och börjar borsta tänderna. En kvart senare drar jag på mig min jacka och går ut genom dörren.
Det är fortfarande lite kyligt men man känner att våren väntar kring hörnet. I likhet med våren väntar jag också. Vad våren väntar på har jag ingen aning om, jag väntar däremot på tunnelbanan som ska ta mig till jobbet ännu en gång. Jag tittar sömnigt på de andra människorna som även dom står och väntar. Många verkar tycka detta eviga väntande är frustrerande men inte jag, jag tycker det är rofyllt att vänta. Tåget mot Farsta Strand kommer om 3 minuter. 2 minuter. 1 minut. En tjej går förbi mig med ögonen fastklistrade vid sin iPhone. När hon kommit ett par steg förbi mig snubblar hon till och det är nu min dag slutade vara som alla andra dagar.
Tjejen som verkar vara ungefär i min ålder snubblade som sagt och faller handlöst framåt. Hon försöker ta emot sig men handen glider på den grusiga perrongen och hennes fall fortsätter ner mot tågrälsen. Utan att ens tänka följer jag efter. Nu står jag alltså där på rälsen, hon ligger omtöcknad vid mina fötter. Jag hukar mig ner och frågar hur hon mår. Hon mumlar något. Ungefär samtidigt som jag frågat hur hon mår hör jag ett vinande ljud från rälsen under hennes huvud. Någon skriker från perrongen och när jag tittar upp ser jag hur tunnelbanan mot Farsta Strand kommer dånande emot oss. Jag ropar något till den omtöcknade tjejen, något i stil med "Vi måste flytta på oss". Jag försöker putta in henne i det lilla området mellan rälsen och perrongen. Jag tittar upp ännu en gång och ser tågets lampor och tågförarens skräckslagna ögon. Det enda ljudet som hörs är ett skrikande gnissel från hjulen på tåget. Det är ganska ironiskt men för första gången på länge kände jag mig levande. Här var jag, sekunder från döden och inte fören nu levde jag på riktigt. Adrenalinet rusar genom mina ådror. Kroppen i perfekt harmoni, sinnet kristallklart och knivskarpt. Det kändes som jag skulle kunna springa en maraton och därefter skriva 2.0 på högskoleprovet.
Jag vaknade upp ett par dagar senare på Karolinska med en kateter i ena armen och gips kring den andra. Huvudet värkte. Min syster satt vid min sida. Hon frågade hur det kändes att vara en "hjälte". Jag svarade att det kändes som vanligt fast jag hade lite ondare i kroppen. Tidningarna hade tydligen varit där. Tjejen hade klarat sig utan en skråma medan jag hade blivit påkörd av tunnelbanan. Bromsarna hade gjort sitt jobb och trots att jag flugit ett par meter längs rälsen hade jag undkommit med en bruten arm, några brutna revben, ett par stukade leder och en rejäl hjärnskakning. Hade hon fallit ett par meter tidigare hade jag antagligen dött.
Jag var alltså en "hjälte" nu. Efter ett par månader var kroppen återställd. Jag fick något pris av någon kvällstidning, återvände till jobbet och sen fortsatte livet.
Allt det här hände för nästan 40 år sedan. Jag har jagat den där känslan av levande klarhet enda sedan dess. Jag har hoppat fallskärm, dykt med hajar, och seglat jorden runt. Jag har sovit under öppen himmel på Afrikas savann och klättrat upp för de högsta bergen men ändå har jag aldrig känt mig så levande som den där marsmorgonen på tunnelbanerälsen. Jag har levt mitt liv som en odöd, förbryllad och förundrad över hur svårt det är att känna sig levande. Kanske är döden svaret?
Dagen hade börjat som alla andra dagar. Jag gick upp, tryckte på play på min stereo. Sounds of Liberation med Ché snurrade i gång i takt med mitt fortfarande halvsovande huvud. Jag står där ett tag, mitt på golvet i min stökiga etta enbart iförd kalsonger och kliar mig i huvudet. Tittar genom halvdunklet på kläderna som ligger utströdda på golvet kring mina fötter. Gäspar. Jag tar upp ett par jeans och drar på mig dom, sedan går jag in på toan och börjar borsta tänderna. En kvart senare drar jag på mig min jacka och går ut genom dörren.
Det är fortfarande lite kyligt men man känner att våren väntar kring hörnet. I likhet med våren väntar jag också. Vad våren väntar på har jag ingen aning om, jag väntar däremot på tunnelbanan som ska ta mig till jobbet ännu en gång. Jag tittar sömnigt på de andra människorna som även dom står och väntar. Många verkar tycka detta eviga väntande är frustrerande men inte jag, jag tycker det är rofyllt att vänta. Tåget mot Farsta Strand kommer om 3 minuter. 2 minuter. 1 minut. En tjej går förbi mig med ögonen fastklistrade vid sin iPhone. När hon kommit ett par steg förbi mig snubblar hon till och det är nu min dag slutade vara som alla andra dagar.
Tjejen som verkar vara ungefär i min ålder snubblade som sagt och faller handlöst framåt. Hon försöker ta emot sig men handen glider på den grusiga perrongen och hennes fall fortsätter ner mot tågrälsen. Utan att ens tänka följer jag efter. Nu står jag alltså där på rälsen, hon ligger omtöcknad vid mina fötter. Jag hukar mig ner och frågar hur hon mår. Hon mumlar något. Ungefär samtidigt som jag frågat hur hon mår hör jag ett vinande ljud från rälsen under hennes huvud. Någon skriker från perrongen och när jag tittar upp ser jag hur tunnelbanan mot Farsta Strand kommer dånande emot oss. Jag ropar något till den omtöcknade tjejen, något i stil med "Vi måste flytta på oss". Jag försöker putta in henne i det lilla området mellan rälsen och perrongen. Jag tittar upp ännu en gång och ser tågets lampor och tågförarens skräckslagna ögon. Det enda ljudet som hörs är ett skrikande gnissel från hjulen på tåget. Det är ganska ironiskt men för första gången på länge kände jag mig levande. Här var jag, sekunder från döden och inte fören nu levde jag på riktigt. Adrenalinet rusar genom mina ådror. Kroppen i perfekt harmoni, sinnet kristallklart och knivskarpt. Det kändes som jag skulle kunna springa en maraton och därefter skriva 2.0 på högskoleprovet.
Jag vaknade upp ett par dagar senare på Karolinska med en kateter i ena armen och gips kring den andra. Huvudet värkte. Min syster satt vid min sida. Hon frågade hur det kändes att vara en "hjälte". Jag svarade att det kändes som vanligt fast jag hade lite ondare i kroppen. Tidningarna hade tydligen varit där. Tjejen hade klarat sig utan en skråma medan jag hade blivit påkörd av tunnelbanan. Bromsarna hade gjort sitt jobb och trots att jag flugit ett par meter längs rälsen hade jag undkommit med en bruten arm, några brutna revben, ett par stukade leder och en rejäl hjärnskakning. Hade hon fallit ett par meter tidigare hade jag antagligen dött.
Jag var alltså en "hjälte" nu. Efter ett par månader var kroppen återställd. Jag fick något pris av någon kvällstidning, återvände till jobbet och sen fortsatte livet.
Allt det här hände för nästan 40 år sedan. Jag har jagat den där känslan av levande klarhet enda sedan dess. Jag har hoppat fallskärm, dykt med hajar, och seglat jorden runt. Jag har sovit under öppen himmel på Afrikas savann och klättrat upp för de högsta bergen men ändå har jag aldrig känt mig så levande som den där marsmorgonen på tunnelbanerälsen. Jag har levt mitt liv som en odöd, förbryllad och förundrad över hur svårt det är att känna sig levande. Kanske är döden svaret?
tisdag 25 januari 2011
Vansinne
"Jag tror jag har blivit vansinnig..."
Blicken i hans ögon var stirrig och levande. En dåres blick. Trots de illavarslande orden kröktes hans läppar i ett krokigt leende.
"Mina tankar är inte mina egna" fortsätter han med samma upphetsade tonfall i rösten. "Det är som de har fått ett eget liv. De gör precis som de vill."
Det är nu jag ska vara den lugna, resonliga rösten. Jag tar en klunk kaffe under tystnad, ställer ner koppen teatraliskt och lutar mig sedan tillbaka i stolen. Jag inbillar mig att jag ser mycket intellektuell ut.
"Hur menar du?" frågar jag i en alldeles lagom frågande ton, inte för angelägen men inte uttråkad, precis lagom.
"Alltså, jag försöker styra dom, tänka på saker men de fortsätter bara loopa tillbaka till samma punkt. Jag försöker hålla en konversation men tankarna bara loopar i huvudet och orden som kommer ut är automatiska robotord. Jag är här men inte här, fattar du?"
Han pratar lite snabbare än vanligt.
"Du verkar inte speciellt oroad..." säger jag med en saklig ton.
"Klart jag är oroad" svarar han bråkdelen av en sekund efter jag avslutat min mening. "Klart jag är oroad men samtidigt är det härligt. Det är som att ha fastnat i en dröm, en underbar dröm, ingen mardröm. Det är läskigt men samtidigt kan man ju inte låta bli att njuta av det. Jag kan inte koncentrera mig på vad min konversationspartner säger men å andra sidan skiter jag i vad han säger så vad spelar det för roll? Tankarna loopar tillbaka till en punkt som jag gillar, då kan de väl få loopa? En idiot är alltid lycklig."
"Det ligger något i det du säger" svarar jag efter ett par tysta, fundersamma sekunder, "men vad är det för liv när man inte har kontroll över sina tankar? Du kommer ju aldrig kunna göra som du vill."
Medan jag säger detta för han sitt nästan fulla glas med loka till munnen och tömmer det i långa svepande klunkar. När han ställer ner det och börjar prata igen tåras ögonen av kolsyran.
"Det är inte riktigt så att jag förlorat kontrollen, det är mer som en dragkamp. Tankarna vill till en punkt och jag försöker förtvivlat att styra dom dit jag vill. Ibland är repet på min sida och ibland är det på tankarnas sida. Ibland orkar jag inte streta emot och släpper repet, då kan jag ligga i timmar fånigt leende och bara låta tankarna cirkla tätt, tätt kring den där punkten som elektroner kring en atomkärna."
"Du nämner den där punkten om och om igen. Vad är det för något? Vad vill dina tankar återvända till? Vad är det som pockar på din uppmärksamhet så till den milda grad att du tror du håller på att bli vansinnig?"
"En flicka..."
Jag kan inte längre spela den lugna, resonliga rösten. "En flicka?" upprepar jag med ett skratt. "Min käre vän, du är inte vansinnig. Du är kär."
Han tittar ner i det nu tomma glaset, fortfarande med en kolsyretår i ögonvrån och suckar tungt men med ett leende.
Blicken i hans ögon var stirrig och levande. En dåres blick. Trots de illavarslande orden kröktes hans läppar i ett krokigt leende.
"Mina tankar är inte mina egna" fortsätter han med samma upphetsade tonfall i rösten. "Det är som de har fått ett eget liv. De gör precis som de vill."
Det är nu jag ska vara den lugna, resonliga rösten. Jag tar en klunk kaffe under tystnad, ställer ner koppen teatraliskt och lutar mig sedan tillbaka i stolen. Jag inbillar mig att jag ser mycket intellektuell ut.
"Hur menar du?" frågar jag i en alldeles lagom frågande ton, inte för angelägen men inte uttråkad, precis lagom.
"Alltså, jag försöker styra dom, tänka på saker men de fortsätter bara loopa tillbaka till samma punkt. Jag försöker hålla en konversation men tankarna bara loopar i huvudet och orden som kommer ut är automatiska robotord. Jag är här men inte här, fattar du?"
Han pratar lite snabbare än vanligt.
"Du verkar inte speciellt oroad..." säger jag med en saklig ton.
"Klart jag är oroad" svarar han bråkdelen av en sekund efter jag avslutat min mening. "Klart jag är oroad men samtidigt är det härligt. Det är som att ha fastnat i en dröm, en underbar dröm, ingen mardröm. Det är läskigt men samtidigt kan man ju inte låta bli att njuta av det. Jag kan inte koncentrera mig på vad min konversationspartner säger men å andra sidan skiter jag i vad han säger så vad spelar det för roll? Tankarna loopar tillbaka till en punkt som jag gillar, då kan de väl få loopa? En idiot är alltid lycklig."
"Det ligger något i det du säger" svarar jag efter ett par tysta, fundersamma sekunder, "men vad är det för liv när man inte har kontroll över sina tankar? Du kommer ju aldrig kunna göra som du vill."
Medan jag säger detta för han sitt nästan fulla glas med loka till munnen och tömmer det i långa svepande klunkar. När han ställer ner det och börjar prata igen tåras ögonen av kolsyran.
"Det är inte riktigt så att jag förlorat kontrollen, det är mer som en dragkamp. Tankarna vill till en punkt och jag försöker förtvivlat att styra dom dit jag vill. Ibland är repet på min sida och ibland är det på tankarnas sida. Ibland orkar jag inte streta emot och släpper repet, då kan jag ligga i timmar fånigt leende och bara låta tankarna cirkla tätt, tätt kring den där punkten som elektroner kring en atomkärna."
"Du nämner den där punkten om och om igen. Vad är det för något? Vad vill dina tankar återvända till? Vad är det som pockar på din uppmärksamhet så till den milda grad att du tror du håller på att bli vansinnig?"
"En flicka..."
Jag kan inte längre spela den lugna, resonliga rösten. "En flicka?" upprepar jag med ett skratt. "Min käre vän, du är inte vansinnig. Du är kär."
Han tittar ner i det nu tomma glaset, fortfarande med en kolsyretår i ögonvrån och suckar tungt men med ett leende.
söndag 9 januari 2011
Ett tomt papper
Tanken på ett tomt papper är för mig svindlande. Jag känner mig som Colombus innan han han gav sig av västerut för att hitta Indien. Som en astronom som blickar ut i oändligheten. Som en liftare på en vägren. Pappret ligger där på bordet och väntar. Det väntar på att få fyllas av ord, på att projicera mina tankar och måla upp världar för betraktaren.
När jag var liten trodde jag skrivkramp var när man fick ont i handen efter att ha skrivit en längre tid. Nu vet jag vad skrivkramp är. Pappret ligger där och väntar och väntar och väntar förgäves. Tankarna går inte att översätta i ord och världarna blir gråa och stela. Det finns så mycket potential i det där pappret. Så mycket fantastiska saker skulle kunna hända. Så många fantastiska ord kunde bli sagda. Men pappret förblir tomt och det är otroligt sorgligt.
När jag var liten trodde jag skrivkramp var när man fick ont i handen efter att ha skrivit en längre tid. Nu vet jag vad skrivkramp är. Pappret ligger där och väntar och väntar och väntar förgäves. Tankarna går inte att översätta i ord och världarna blir gråa och stela. Det finns så mycket potential i det där pappret. Så mycket fantastiska saker skulle kunna hända. Så många fantastiska ord kunde bli sagda. Men pappret förblir tomt och det är otroligt sorgligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)