Tanken på ett tomt papper är för mig svindlande. Jag känner mig som Colombus innan han han gav sig av västerut för att hitta Indien. Som en astronom som blickar ut i oändligheten. Som en liftare på en vägren. Pappret ligger där på bordet och väntar. Det väntar på att få fyllas av ord, på att projicera mina tankar och måla upp världar för betraktaren.
När jag var liten trodde jag skrivkramp var när man fick ont i handen efter att ha skrivit en längre tid. Nu vet jag vad skrivkramp är. Pappret ligger där och väntar och väntar och väntar förgäves. Tankarna går inte att översätta i ord och världarna blir gråa och stela. Det finns så mycket potential i det där pappret. Så mycket fantastiska saker skulle kunna hända. Så många fantastiska ord kunde bli sagda. Men pappret förblir tomt och det är otroligt sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar