Vansinne

"Jag tror jag har blivit vansinnig..."
Blicken i hans ögon var stirrig och levande. En dåres blick. Trots de illavarslande orden kröktes hans läppar i ett krokigt leende.
"Mina tankar är inte mina egna" fortsätter han med samma upphetsade tonfall i rösten. "Det är som de har fått ett eget liv. De gör precis som de vill."
Det är nu jag ska vara den lugna, resonliga rösten. Jag tar en klunk kaffe under tystnad, ställer ner koppen teatraliskt och lutar mig sedan tillbaka i stolen. Jag inbillar mig att jag ser mycket intellektuell ut.
"Hur menar du?" frågar jag i en alldeles lagom frågande ton, inte för angelägen men inte uttråkad, precis lagom.
"Alltså, jag försöker styra dom, tänka på saker men de fortsätter bara loopa tillbaka till samma punkt. Jag försöker hålla en konversation men tankarna bara loopar i huvudet och orden som kommer ut är automatiska robotord. Jag är här men inte här, fattar du?"
Han pratar lite snabbare än vanligt.
"Du verkar inte speciellt oroad..." säger jag med en saklig ton.
"Klart jag är oroad" svarar han bråkdelen av en sekund efter jag avslutat min mening. "Klart jag är oroad men samtidigt är det härligt. Det är som att ha fastnat i en dröm, en underbar dröm, ingen mardröm. Det är läskigt men samtidigt kan man ju inte låta bli att njuta av det. Jag kan inte koncentrera mig på vad min konversationspartner säger men å andra sidan skiter jag i vad han säger så vad spelar det för roll? Tankarna loopar tillbaka till en punkt som jag gillar, då kan de väl få loopa? En idiot är alltid lycklig."
"Det ligger något i det du säger" svarar jag efter ett par tysta, fundersamma sekunder, "men vad är det för liv när man inte har kontroll över sina tankar? Du kommer ju aldrig kunna göra som du vill."
Medan jag säger detta för han sitt nästan fulla glas med loka till munnen och tömmer det i långa svepande klunkar. När han ställer ner det och börjar prata igen tåras ögonen av kolsyran.
"Det är inte riktigt så att jag förlorat kontrollen, det är mer som en dragkamp. Tankarna vill till en punkt och jag försöker förtvivlat att styra dom dit jag vill. Ibland är repet på min sida och ibland är det på tankarnas sida. Ibland orkar jag inte streta emot och släpper repet, då kan jag ligga i timmar fånigt leende och bara låta tankarna cirkla tätt, tätt kring den där punkten som elektroner kring en atomkärna."
"Du nämner den där punkten om och om igen. Vad är det för något? Vad vill dina tankar återvända till? Vad är det som pockar på din uppmärksamhet så till den milda grad att du tror du håller på att bli vansinnig?"
"En flicka..."
Jag kan inte längre spela den lugna, resonliga rösten. "En flicka?" upprepar jag med ett skratt. "Min käre vän, du är inte vansinnig. Du är kär."


Han tittar ner i det nu tomma glaset, fortfarande med en kolsyretår i ögonvrån och suckar tungt men med ett leende.

Ett tomt papper

Tanken på ett tomt papper är för mig svindlande. Jag känner mig som Colombus innan han han gav sig av västerut för att hitta Indien. Som en astronom som blickar ut i oändligheten. Som en liftare på en vägren. Pappret ligger där på bordet och väntar. Det väntar på att få fyllas av ord, på att projicera mina tankar och måla upp världar för betraktaren.

När jag var liten trodde jag skrivkramp var när man fick ont i handen efter att ha skrivit en längre tid. Nu vet jag vad skrivkramp är. Pappret ligger där och väntar och väntar och väntar förgäves. Tankarna går inte att översätta i ord och världarna blir gråa och stela. Det finns så mycket potential i det där pappret. Så mycket fantastiska saker skulle kunna hända. Så många fantastiska ord kunde bli sagda. Men pappret förblir tomt och det är otroligt sorgligt.