3 timmar

Jag hade varit hos en gammal vän i Örebro över helgen och stod nu och väntade på bussen som skulle ta mig tillbaka till Stockholm. Trots en och annan snödriva minde den inte iskalla brisen om den annalkande våren. Mitt huvud var fortfarande lite dimmigt från åtskilliga glas rödvin och livliga samtal kvällen innan och en svag huvudvärk avlägsnade sig sakta men säkert ju längre dagen gick. Jag låter blicken flacka över de andra resenärerna. En gubbe med en brun, lite sliten och illasittande kostym harklar sig högljutt och rättar till glasögonen medan han vaggar fram och tillbaka på de loaferklädda fötterna. En medelålders kvinna med rufsigt rött hår suckar irriterat medan hon hukande försöker snyta sin bångstyriga son. En tjej som ser ut att vara i min ålder rynkar bekymrat på sin fräkniga näsa innan hon nyser så hennes lockiga, mörkbruna hår faller ner över ansiktet. "Prosit" säger jag och hon ler tillbaka medan hon stryker bort håret från ansiktet.

När vi gått på bussen sätter sig tjejen med det mörkbruna håret bredvid mig. Hon presenterar sig som Maria. Hon kommer från Sandviken säger hon men hon ska till Stockholm för att säga hej till en kompis innan hon fortsätter norrut. Vi börjar prata. Vi pratar om musik och filmer, om våra hemstäder och jobb medan bussen målmedvetet och rutinmässigt stånkar österut genom det gråbruna töande landskapet. Tanken på att de kala träden utanför bussfönstret snart kommer vara spirande gröna föder någon slags framtidshopp i mig. Hon pratar om sina vänner och misslyckade relationer, jag pratar om min brist på båda. För varje mil vi lägger bakom oss växer en känsla av samhörighet mellan oss. Vi är trötta på våra jobb. Vi vill göra nytta i världen. Vi vill aldrig bli Svenssons med nio-till-fem-jobb. Vi vill ut i världen och leva och dansa. En varm känsla fyller mitt bröst och mina ögon kan omöjligt slita sig från hennes.

Bussen kommer fram till Stockholm medan solen är på väg ner. Himlen sprakar i rosa och guld och några moln flyter sakta österut. Vi tar adjö utanför centralen och det sista jag ser av henne är det lockiga bruna håret som försvinner i folkmassan på klarabergsgatan. Det är inte fören jag kommer hem och slänger min ryggsäck på hallgolvet som en våg av ånger och enfaldighet sköljer över mig. Vi hade inte bytt telefonnummer eller mailadresser... Jag skulle antagligen aldrig se henne mer. Hon är på väg åt sitt håll och jag åt mitt.

Dagarna går, veckorna går. Allt jag kan tänka på är den fräkniga näsan, det långa mörka håret och de bruna ögonen. Jag kan inte sova, jag kan inte äta. Ju mer jag tänker på Maria från Sandviken desto mer övertygad blir jag om att hon var den man brukar kalla själsfrände och jag sa aldrig hur jag kände. Jag känner mig som en idiot.