Гагарин

Predvaritelynayy etap... Promezhutochnayh... Osnovnoy... Snimite!
Den knastrande rösten i mina öron hinner knappt avsluta det sista ordet innan den avbryts av motorernas enorma rytande. De vrålar åt marken att avlägsna sig och det gör den. Poyekhali! Ett enormt tryck sänker sig olycksbådande över min dräktinslutna kropp. Det blir svårt att andas. Kippande lyckas jag få i mig lite syre. Är det här slutet? Mitt huvud dunkar, skulle det knäckas som ett ägg av den enorma kraften? Tankarna snurrar i takt med höjdmätaren framför mig. Jag tänker på min underbara Valentina, på min mor och min far och mina tre syskon. Skulle jag någonsin få se dem igen?

En skakning går genom den framrusande farkosten. Ett tag senare lossnar höljet som täcker de tre små glasgluggarna kring mig. Jag kan se Rysslands grönbruna töcken virvla förbi under nätta cumulus-moln. Jag kan se hur horisonten kröks. Jag kan se allt. För varje sekund som går blir himlen mörkare och mörkare. Efter ett tag har den antagit en djupt blå färg som för tankarna till havet utanför Murmansk. Jag anropar Zarya-1, de stackars människorna på marken, och berättar vad jag ser. Det enda svaret jag får är knaster och himlen blir mörkare och mörkare.

Efter de längsta tio minutrarna i mitt liv slutar motorernas rytande. Den sista motorn har förbrukat allt bränsle och lossnar från min kapsel med ett dovt dunkande och en lätt skakning. Himlen är svart och 327 tusen meter under mina fötter susar Kamchatka-halvön förbi. Tystnaden efter motorernas obönhörliga vrålande är bedövande. Någonting knäpper till någonstans. Ett instrument surrar försiktigt. Jag hör mina andetag. Trycket över min kropp har försvunnit och ersatts av någonting helt annat. Jag håller upp en liten sten, som jag smugglat med mig, framför mig och släpper den sedan. Den faller inte. Mellan mina fötter ser jag stilla havet och en enorm skugga som närmar sig. Solnedgången.

I en timme och fyrtioåtta minuter är jag världens ensammaste människa. Jag susar fram i 27 400 kilometer i timmen. Under mig har jag allt. Över mig och kring mig har jag inget. Rymdens enorma tomhet. Stjärnorna håller mig sällskap, de blinkar inte som nere på Jorden utan strålar klart och oavbrutet. Någonstans över västra Afrika är det dags för raketerna som ska föra mig tillbaka till Ryssland att tändas. Jag önskar från botten av min själ att detta inte kommer ske. Jag vill stanna här i tomma intet. Jag har gott och mat och vatten och om ungefär tio dagar kommer jag falla ner av mig själv. Tio dagar i detta himmelrike... Min kapsel rycker till och ett dovt mullrande ljud förklarar att raketerna tänts och att jag är på väg hem.

Höjdmätaren snurrar hastigt nedåt. Genom fönstret kan jag se hur Ryssland närmar sig mig med en olycksbådande hastighet. När höjdmätaren visar 7 km separeras jag från min kära kapsel och finner mig själv fallande genom himlen. Vägar och hus blir tydligare och tydligare under mig. Efter vad som känns som en evighet men egentligen antagligen bara var ett par sekunder vecklar fallskärmen ut sig. Jag landar tio minuter senare i ett vetefält. Framför mig ser jag en man och hans dotter. När jag börjar gå mot dem ryggar de tillbaka med skräck i ögonen. "Var inte rädda" säger jag med lugn röst, "jag är en ryss, precis som ni, som har kommit ner från rymden och jag måste hitta en telefon för att ringa Moskva. Mitt namn är Gagarin. Kosmonaut. Rymdman..."