ett stjärnfall gnistrar en tyst sekund
i riktning mot bäcksvarta jorden
hon faller för människa, fågel och hund
hon faller för de osagda orden
hon skär över himlen som en nyvässad kniv
hon skär för att bryta tristessen
ett vackert avslut på oändligt liv
hon är varken glad eller ledsen
hon faller mot snön, mot de kritvita taken
under vilka människor drömmer
essensen av skönhet, skimrande, naken
en syn som man ogärna glömmer
ett lysande spår över natthimlens bläck
ett minne om livslust och hopp
ett lysande spår som slutar i skräck
när jorden tar hennes kropp
tisdag 14 december 2010
söndag 12 december 2010
Satie och hans vän
Stämningsmusik
Ännu en monokrom dag hade förflutit. Han lutar sig tillbaka i sin fåtölj och sluter ögonen. Lyssnar på tankarna som studsar omkring i hans huvud som pingisbollar på ett stengolv. Han smuttar på det röda vinet som skvalpar runt i glaset i hans hand. Det smakar som det brukar, lite strävt och klent. Tomt... Skulle han laga mat ikväll kanske? Han hade inte lagat mat på fem dagar. Dels för att alla köksredskap var odiskade och dels för att han inte orkade. Trots att han aldrig gjorde något hade han ingen ork i kroppen alls. Han ville bara sitta i fåtöljen och dricka vin och lyssna på pingisbollarnas enformiga tickande.
Samma tanke malde i hans huvud som vanligt. Hur kan folk vara lyckliga? Hur tacklar de livets meningslöshet? Trots att 42 år hade förflutit sedan han vaknade upp där på Södersjukhuset hade han fortfarande inte lärt sig leva. Visst, han hade en del pengar och en ganska fin lägenhet. Han hade varit i varje världsdel, dykt till havets botten och klättrat upp för höga berg. Än sen då? Trots alla pengar och alla resor och alla minnen sitter han här och vet att livet ska ta slut en dag. Livet ska ta slut och ingen kommer lägga någon större vikt vid att ännu en människa gått bort. Världen skulle fortsätta krypa i sakta mak ner i avgrunden, med eller utan honom.
Han reser sig upp och sätter in en skiva i spelaren. Gymnopédies av den franska pianisten Erik Satie, framförd av Francine Kay. Där har vi någon som fattat. Satie. När de första stroferna flödar ur högtalarna vet han exakt hur Erik kände när han skrev dem den där regniga höstdagen 1888. Han visste för han kände likadant. Ett slags likgiltig melankoli inför allting.
När han lyfter sitt glas till läpparna ännu en gång märker han att vinet är slut. Han häller upp ett glas till. Tänder en cigarett. Han hade alltid öppnat fönstret när han rökte men på senaste tiden lät han det vara stängt. Vad spelar det för roll om lägenheten blir inrökt och illaluktande?
Skivan med Francine Kay har spelat hela Gymnopédies och har gått över i Gnossiennes. Samma tunga melankoliska likgiltighet. Han önskar att han lärt sig spela piano. Eller gitarr. Eller flöjt. Eller munspel. Vad som helst som kan lämna ett avtryck. Erik Satie dog 1925, 59 år gammal. Han söp ihjäl sig. Trots det lever han kvar än idag i sina verk. Det räcker med att man trycker på en knapp på skivspelaren så är han där ännu en gång. Det sades att Robert Johnson sålde sin själ till djävulen för att kunna spela blues. Han dog under mystiska omständigheter vid 27 års ålder men hans musik lever vidare. Han var med och la grunden för all musik som gjorts de senaste 80 åren. Det låter som en bra deal. Sin själ mot odödlighet.
Vad hade han uträttat då, mannen i fåtöljen? Ingenting. Han hade inte skapat något. Han hade inga barn. Inga banbrytande idéer. Inga stordåd att slå sig för bröstet med. Han hade knegat, rest och druckit och snart skulle han dö. Han sneglade på burken med seconal som stod på bordet bredvid fåtöljen. Det hela var mycket enkelt. Om man tar en överdos på barbiturater, som seconal tillhör, stängs centrala nervsystemet av bit för bit. Först sätts hjärnbarken ur funktion med anastesi som följd. Därefter slutar andningen att fungera och hjärtstillestånd inträffar. Alkohol snabbar på effekten.
I Douglas Adams romanserie Liftarens Guide Till Galaxen sägs att meningen med livet och allt är 42. Läpparna formas till ett snett leende. Idag var det den 14:e december... Det betyder att det var exakt 42 år och 42 dagar sedan han föddes. Han öppnar burken med seconal, sväljer de små orangea kapslarna en efter en och avslutar sedan glaset med vin. Han tar ett sista bloss på sin cigarett innan han fimpar den i askkoppen på bordet.
Med en lättnadens suck sluter han ögonen. Francine Kay spelar Saties Nocturnes.
Ännu en monokrom dag hade förflutit. Han lutar sig tillbaka i sin fåtölj och sluter ögonen. Lyssnar på tankarna som studsar omkring i hans huvud som pingisbollar på ett stengolv. Han smuttar på det röda vinet som skvalpar runt i glaset i hans hand. Det smakar som det brukar, lite strävt och klent. Tomt... Skulle han laga mat ikväll kanske? Han hade inte lagat mat på fem dagar. Dels för att alla köksredskap var odiskade och dels för att han inte orkade. Trots att han aldrig gjorde något hade han ingen ork i kroppen alls. Han ville bara sitta i fåtöljen och dricka vin och lyssna på pingisbollarnas enformiga tickande.
Samma tanke malde i hans huvud som vanligt. Hur kan folk vara lyckliga? Hur tacklar de livets meningslöshet? Trots att 42 år hade förflutit sedan han vaknade upp där på Södersjukhuset hade han fortfarande inte lärt sig leva. Visst, han hade en del pengar och en ganska fin lägenhet. Han hade varit i varje världsdel, dykt till havets botten och klättrat upp för höga berg. Än sen då? Trots alla pengar och alla resor och alla minnen sitter han här och vet att livet ska ta slut en dag. Livet ska ta slut och ingen kommer lägga någon större vikt vid att ännu en människa gått bort. Världen skulle fortsätta krypa i sakta mak ner i avgrunden, med eller utan honom.
Han reser sig upp och sätter in en skiva i spelaren. Gymnopédies av den franska pianisten Erik Satie, framförd av Francine Kay. Där har vi någon som fattat. Satie. När de första stroferna flödar ur högtalarna vet han exakt hur Erik kände när han skrev dem den där regniga höstdagen 1888. Han visste för han kände likadant. Ett slags likgiltig melankoli inför allting.
När han lyfter sitt glas till läpparna ännu en gång märker han att vinet är slut. Han häller upp ett glas till. Tänder en cigarett. Han hade alltid öppnat fönstret när han rökte men på senaste tiden lät han det vara stängt. Vad spelar det för roll om lägenheten blir inrökt och illaluktande?
Skivan med Francine Kay har spelat hela Gymnopédies och har gått över i Gnossiennes. Samma tunga melankoliska likgiltighet. Han önskar att han lärt sig spela piano. Eller gitarr. Eller flöjt. Eller munspel. Vad som helst som kan lämna ett avtryck. Erik Satie dog 1925, 59 år gammal. Han söp ihjäl sig. Trots det lever han kvar än idag i sina verk. Det räcker med att man trycker på en knapp på skivspelaren så är han där ännu en gång. Det sades att Robert Johnson sålde sin själ till djävulen för att kunna spela blues. Han dog under mystiska omständigheter vid 27 års ålder men hans musik lever vidare. Han var med och la grunden för all musik som gjorts de senaste 80 åren. Det låter som en bra deal. Sin själ mot odödlighet.
Vad hade han uträttat då, mannen i fåtöljen? Ingenting. Han hade inte skapat något. Han hade inga barn. Inga banbrytande idéer. Inga stordåd att slå sig för bröstet med. Han hade knegat, rest och druckit och snart skulle han dö. Han sneglade på burken med seconal som stod på bordet bredvid fåtöljen. Det hela var mycket enkelt. Om man tar en överdos på barbiturater, som seconal tillhör, stängs centrala nervsystemet av bit för bit. Först sätts hjärnbarken ur funktion med anastesi som följd. Därefter slutar andningen att fungera och hjärtstillestånd inträffar. Alkohol snabbar på effekten.
I Douglas Adams romanserie Liftarens Guide Till Galaxen sägs att meningen med livet och allt är 42. Läpparna formas till ett snett leende. Idag var det den 14:e december... Det betyder att det var exakt 42 år och 42 dagar sedan han föddes. Han öppnar burken med seconal, sväljer de små orangea kapslarna en efter en och avslutar sedan glaset med vin. Han tar ett sista bloss på sin cigarett innan han fimpar den i askkoppen på bordet.
Med en lättnadens suck sluter han ögonen. Francine Kay spelar Saties Nocturnes.
lördag 11 december 2010
I am...
I am the sleepless. The eversearching, evercircling.
I am the perpetual flame. Eversearing.
I am the open eye. The merciless. The bottomless.
I am the chasm. Ominous and true.
I am the bane of man, the bane of you.
I am the perpetual flame. Eversearing.
I am the open eye. The merciless. The bottomless.
I am the chasm. Ominous and true.
I am the bane of man, the bane of you.
måndag 6 december 2010
Helvetesmat
När jag öppnar kylskåpet ligger han där och blänger på mig. Habaneron. Det känns nästan som att han hånar mig med sitt lysande röda, skrynkliga skal. "Kom igen då. Vågar du inte?" Minnet från min helvetessoppa hemsöker mig än en gång.
Jag var sugen på något starkt. Såg ett två-pack habanero på hyllan på jobbet som jag köpte. När jag kom hem kokade jag upp en buljong och sedan började galenskapen. Jag vet inte vad det tog åt mig, men jag skyller på habaneron. Dess inflytande gjorde mig tillfälligt sinnesförvirrad. Jag malde ner lite kinesisk peppar med en egenhändigt konstruerad mortel (en sked i en till sked, kände mig som MacGuyver) och slängde i buljongen. Hackade upp en hel habanero och slängde i. Tog en matsked sambal oelek och slängde i. Finhackade fyra vitlöksklyftor och slängde i. Droppade ner tabasco, soja, sesamolja och ostronsås sedan redde jag hela härligheten med lite arrowrot. I med nudlar, stekt fläsk, champinjoner, paprika och lök och sedan fick det koka ett tag. Jag tog en tesked och doppade den i soppan, sög i mig innehållet för att smaka av... Allt jag kände var eld och frätande syra. Hat, smärta och ond bråd död. Jag började hosta. Kan jag verkligen äta det här? tänkte jag för mig själv.
Första skeden var nästan outhärdlig. Andra likaså. När jag sög i mig nudlarna brände det på läpparna. Efter några skedar snurrade det i huvudet, jag började svettas och näsan och ögonen rann som en porlande bäck. Efter ett tag började munnen dock domna bort på något konstigt sätt och jag fick i mig en hel portion. Det tog närmare en timme och det gick åt en liter mjölk för att försöka kyla av munnen. När jag lite senare skulle besöka toaletten för att få ut all mjölk jag dragit i mig i mitt plågade tillstånd visade det sig att jag fortfarande hade capsaicin (det som gör chili starkt, läs mer här) på fingrarna. Det kändes som någon hällt syra över mina ädlare delar och det brände i säkert en halvtimme efteråt.
Nu ligger han alltså där och hånar mig. Brodern till den förre habaneron. Satans försök till smaksättare. "Kom igen då. Vågar du inte?" Fan ta dig, habanero, jag ska nog visa dig. Earthless pumpar ut psykadeliska gitarrsolon från datorhögtalarna. Som i trans låter jag blicken söka igenom kylskåpet. Vad har jag? Stjälkselleri, gul lök, röd och grön paprika, kyckling, en halv burk bambuskott, böngroddar, salladslök, ingefära, champinjoner och sist men inte minst, helvetesfrukten. Jag plockar ut allt och lägger det i en hög på diskbänken. Börjar hacka och skära och tärna och krossa. Jag steker och kokar och kryddar. Stjärnanis... Sesamfrön... Fiskolja... Soja... Allt ska i. Ner i pannan, röra och kasta runt.
Nu sitter jag här ännu en gång med tårar i ögonen, hög på capsaicin men jag ångrar ingenting. Ingenting.
Åh, jag älskar att laga mat.
Jag var sugen på något starkt. Såg ett två-pack habanero på hyllan på jobbet som jag köpte. När jag kom hem kokade jag upp en buljong och sedan började galenskapen. Jag vet inte vad det tog åt mig, men jag skyller på habaneron. Dess inflytande gjorde mig tillfälligt sinnesförvirrad. Jag malde ner lite kinesisk peppar med en egenhändigt konstruerad mortel (en sked i en till sked, kände mig som MacGuyver) och slängde i buljongen. Hackade upp en hel habanero och slängde i. Tog en matsked sambal oelek och slängde i. Finhackade fyra vitlöksklyftor och slängde i. Droppade ner tabasco, soja, sesamolja och ostronsås sedan redde jag hela härligheten med lite arrowrot. I med nudlar, stekt fläsk, champinjoner, paprika och lök och sedan fick det koka ett tag. Jag tog en tesked och doppade den i soppan, sög i mig innehållet för att smaka av... Allt jag kände var eld och frätande syra. Hat, smärta och ond bråd död. Jag började hosta. Kan jag verkligen äta det här? tänkte jag för mig själv.
Första skeden var nästan outhärdlig. Andra likaså. När jag sög i mig nudlarna brände det på läpparna. Efter några skedar snurrade det i huvudet, jag började svettas och näsan och ögonen rann som en porlande bäck. Efter ett tag började munnen dock domna bort på något konstigt sätt och jag fick i mig en hel portion. Det tog närmare en timme och det gick åt en liter mjölk för att försöka kyla av munnen. När jag lite senare skulle besöka toaletten för att få ut all mjölk jag dragit i mig i mitt plågade tillstånd visade det sig att jag fortfarande hade capsaicin (det som gör chili starkt, läs mer här) på fingrarna. Det kändes som någon hällt syra över mina ädlare delar och det brände i säkert en halvtimme efteråt.
Nu ligger han alltså där och hånar mig. Brodern till den förre habaneron. Satans försök till smaksättare. "Kom igen då. Vågar du inte?" Fan ta dig, habanero, jag ska nog visa dig. Earthless pumpar ut psykadeliska gitarrsolon från datorhögtalarna. Som i trans låter jag blicken söka igenom kylskåpet. Vad har jag? Stjälkselleri, gul lök, röd och grön paprika, kyckling, en halv burk bambuskott, böngroddar, salladslök, ingefära, champinjoner och sist men inte minst, helvetesfrukten. Jag plockar ut allt och lägger det i en hög på diskbänken. Börjar hacka och skära och tärna och krossa. Jag steker och kokar och kryddar. Stjärnanis... Sesamfrön... Fiskolja... Soja... Allt ska i. Ner i pannan, röra och kasta runt.
Nu sitter jag här ännu en gång med tårar i ögonen, hög på capsaicin men jag ångrar ingenting. Ingenting.
Åh, jag älskar att laga mat.
onsdag 1 december 2010
Tunnelbaneskrivande 2
Det blev ett par timmar på tunnelbanan ikväll också... Man kanske skulle starta en blogg dedikerad till det här. Har redan ett flertal texter. Här kommer tre av dom:
Mikael sätter sig ner med en tung suck. Hans långa, svarta hår faller ner över ansiktet och skärmar av honom från omvärlden. Mikael... Vilket jävla namn. Mikael Sandberg... Han hatade verkligen det namnet. Han hatade ganska mycket. Allt egentligen.
Han hatade garderoben till en etta han kallade hem. Han hatade rösten i hans huvud. Han hatade ensamheten. Sakta men säkert hade han glidit ifrån sina vänner. Någon flickvän hade han aldrig haft. Det närmsta han hade kommit var Nadja men det räknades inte för det var namnet på gruppen som malde ut musik i hans öron.
"Varför gör du inte slag i saken och tar ditt liv?" sa rösten i hans huvud. "Du har redan tänkt tanken många gånger, otaliga gånger. Vad har du att leva för?" Mikael Sandberg hade tänkt tanken otaliga gånger. Var idag dagen då det skulle ske? Vilken dag passar bättre än en isande kall, mörk vinterdag? Han trivdes med tanken. Han skulle dricka den där flaskan med Jack Daniels, ta en massa sömnpiller och sen de där ångestdämpande jävla skittabletterna som aldrig fungerade. Sömnpillerna skulle få honom att somna och alkoholen och ångestmedicinen skulle stanna hans hjärta. Han skulle somna och aldrig mer vakna.
Att aldrig mer vakna...
Skulle någon sakna honom? Troligtvis inte. Eller kanske någon men det sket han i. Det var hans liv, inte någon annans.
För första gången på länge log Mikael för sig själv. Så får det bli. Idag är dagen. Hjärtat bultade hårt i hans bröst.
Nästa: Vällingby. Ändhållplats.
Bengt suckade lättat. Det var ändå rätt skönt att vara hemma i Stockholm igen. Eskilstuna är inte speciellt stimulerande.
Han krånglar in den zebrarandiga väskan mellan sätena. Han hade fått den av Eva. Okej, det kanske inte var världens snyggaste väska och han fick utstå en hel del trakasserier från kollegorna men den var väldigt praktisk. Dessutom påminde den om hans älskade fru sedan 22 år som väntade där hemma. Hon höll antagligen på med att laga middag som så många gånger förr. Kära Eva. Hon var ljuset i hans liv. Anledningen till att han orkade kämpa vidare på jobbet. Dessa ständiga affärsresor. Eskilstuna, Landskrona, Katrineholm, Säffle...
Snart hemma...
Nästa: Enskede Gård. Hoppas det blir kalops.
Roffe tittar ut genom hashrusets dimmiga lins. Han sätter sig ner, ställer sig upp.
Nästa: Gamla Stan. Var fan ska han gå nu?
Mikael sätter sig ner med en tung suck. Hans långa, svarta hår faller ner över ansiktet och skärmar av honom från omvärlden. Mikael... Vilket jävla namn. Mikael Sandberg... Han hatade verkligen det namnet. Han hatade ganska mycket. Allt egentligen.
Han hatade garderoben till en etta han kallade hem. Han hatade rösten i hans huvud. Han hatade ensamheten. Sakta men säkert hade han glidit ifrån sina vänner. Någon flickvän hade han aldrig haft. Det närmsta han hade kommit var Nadja men det räknades inte för det var namnet på gruppen som malde ut musik i hans öron.
"Varför gör du inte slag i saken och tar ditt liv?" sa rösten i hans huvud. "Du har redan tänkt tanken många gånger, otaliga gånger. Vad har du att leva för?" Mikael Sandberg hade tänkt tanken otaliga gånger. Var idag dagen då det skulle ske? Vilken dag passar bättre än en isande kall, mörk vinterdag? Han trivdes med tanken. Han skulle dricka den där flaskan med Jack Daniels, ta en massa sömnpiller och sen de där ångestdämpande jävla skittabletterna som aldrig fungerade. Sömnpillerna skulle få honom att somna och alkoholen och ångestmedicinen skulle stanna hans hjärta. Han skulle somna och aldrig mer vakna.
Att aldrig mer vakna...
Skulle någon sakna honom? Troligtvis inte. Eller kanske någon men det sket han i. Det var hans liv, inte någon annans.
För första gången på länge log Mikael för sig själv. Så får det bli. Idag är dagen. Hjärtat bultade hårt i hans bröst.
Nästa: Vällingby. Ändhållplats.
Bengt suckade lättat. Det var ändå rätt skönt att vara hemma i Stockholm igen. Eskilstuna är inte speciellt stimulerande.
Han krånglar in den zebrarandiga väskan mellan sätena. Han hade fått den av Eva. Okej, det kanske inte var världens snyggaste väska och han fick utstå en hel del trakasserier från kollegorna men den var väldigt praktisk. Dessutom påminde den om hans älskade fru sedan 22 år som väntade där hemma. Hon höll antagligen på med att laga middag som så många gånger förr. Kära Eva. Hon var ljuset i hans liv. Anledningen till att han orkade kämpa vidare på jobbet. Dessa ständiga affärsresor. Eskilstuna, Landskrona, Katrineholm, Säffle...
Snart hemma...
Nästa: Enskede Gård. Hoppas det blir kalops.
Roffe tittar ut genom hashrusets dimmiga lins. Han sätter sig ner, ställer sig upp.
Nästa: Gamla Stan. Var fan ska han gå nu?
tisdag 30 november 2010
Tunnelbaneskrivande
Här om dagen ville jag inte åka hem till "min" tråkiga, tomma, ensamma lägenhet. Jag åkte till café Mineur och drack en kopp te och läste lite. Efter ett par timmar kunde jag inte sitta kvar med gott samvete, jag reste mig upp och gick mot tunnelbanan. När jag satte mig på på mitt säte kom jag på en lek att sysselsätta mig med. Man väljer en främling i vagnen på måfå och sen skriver man om personen i fråga. Vem är personen? Vad tänker den på? Man får bara skriva medan personen är på tunnelbanan. När han eller hon går av måste man välja ett nytt offer. På det här sättet kunder jag slå ihjäl ytterligare en timme eller så innan jag åkte hem.
Mitt första objekt var en rödhårig kvinna, 50+ och jag hade tur, hon satt på tunnelbanan från Gamla stan till Vällingby. Det blev en liten kortnovell om henne, inte särskilt välskriven eller genomtänkt (det är lite svårt att skriva något när man inte vet när och hur man måste avsluta det) men här kommer den ändå. Enjoy.
Berit tittar upp från boken. Vad var det? Musik? På T-centralen? Bra musik till och med. Dörrarna stängs och blicken återvänder till boken medan musiken försvinner iväg bakom tunnelbanan. Blicken återvänder till boken men tankarna stannar hos mannen med gitarren. Bråkstycket av låten väckte minnen till liv. Minnen av ett svunnet liv. Hon förflyttas tillbaka i tiden. Tillbaka till 1974.
Hon var 19 år. Barcelona var kokande, vibrerande av hetta, trots att klockan närmade sig midnatt. Hon gick längs en gata, hon hade ingen aning om vilken. Vart hon än tittade såg hon glada ansikten, leende ansikten. Hon log tillbaka, något annat fanns bara inte. Lätt berusad på livet och billigt vin hade hon tappat bort sina vänner men det spelade ingen roll. Inget spelade någon roll så länge hon fick vara här och nu. Det var då hon hörde tonerna från en gitarr och en ljust sjungande mansröst. Hon drogs mot ljudet som en mal mot ett brinnande ljus. Hon gick längs med gatan, rundar ett hörn och där satt han. En mörkhårig, långhårig skönhet. Hans kinder var klädda i en skäggskugga och de korslagda benen i ett par tighta, utsvängda jeans. Hon stannade upp framför honom, lyssnar paralyserat och innerligt på mannens röst som sjunger något om kärlek, till de klara, flytande tonerna från gitarren.
Hon ser hur mannen tittar upp. Berits röda hår och lysande blåa ögon fångar hans blick. Han ler. De gnistrande vita tänderna skiner i Barcelona-nattens dunkla ljus och Berit känner hur hennes fräkniga kinder rodnar...
Nästa: Vällingby. Hon rycks tillbaka till verkligheten. Stoppar ner boken i sin väska och går ut i den bitande vinterkylan med ett stort leende på läpparna.
Mitt första objekt var en rödhårig kvinna, 50+ och jag hade tur, hon satt på tunnelbanan från Gamla stan till Vällingby. Det blev en liten kortnovell om henne, inte särskilt välskriven eller genomtänkt (det är lite svårt att skriva något när man inte vet när och hur man måste avsluta det) men här kommer den ändå. Enjoy.
Berit tittar upp från boken. Vad var det? Musik? På T-centralen? Bra musik till och med. Dörrarna stängs och blicken återvänder till boken medan musiken försvinner iväg bakom tunnelbanan. Blicken återvänder till boken men tankarna stannar hos mannen med gitarren. Bråkstycket av låten väckte minnen till liv. Minnen av ett svunnet liv. Hon förflyttas tillbaka i tiden. Tillbaka till 1974.
Hon var 19 år. Barcelona var kokande, vibrerande av hetta, trots att klockan närmade sig midnatt. Hon gick längs en gata, hon hade ingen aning om vilken. Vart hon än tittade såg hon glada ansikten, leende ansikten. Hon log tillbaka, något annat fanns bara inte. Lätt berusad på livet och billigt vin hade hon tappat bort sina vänner men det spelade ingen roll. Inget spelade någon roll så länge hon fick vara här och nu. Det var då hon hörde tonerna från en gitarr och en ljust sjungande mansröst. Hon drogs mot ljudet som en mal mot ett brinnande ljus. Hon gick längs med gatan, rundar ett hörn och där satt han. En mörkhårig, långhårig skönhet. Hans kinder var klädda i en skäggskugga och de korslagda benen i ett par tighta, utsvängda jeans. Hon stannade upp framför honom, lyssnar paralyserat och innerligt på mannens röst som sjunger något om kärlek, till de klara, flytande tonerna från gitarren.
Hon ser hur mannen tittar upp. Berits röda hår och lysande blåa ögon fångar hans blick. Han ler. De gnistrande vita tänderna skiner i Barcelona-nattens dunkla ljus och Berit känner hur hennes fräkniga kinder rodnar...
Nästa: Vällingby. Hon rycks tillbaka till verkligheten. Stoppar ner boken i sin väska och går ut i den bitande vinterkylan med ett stort leende på läpparna.
fredag 26 november 2010
På natten
Tankarna snurrar som elektroner. Runt, runt, runt, runt, runt, runt, runt, runt, runt. Var tog fjärilarna vägen?
Skuggor som spjut på väggar och tak.
"Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken."
...endast Martin är vaken?
Klockan tickar obönhörligt, obarmhärtigt, obekymrat... Obehagligt?
En minut går, två.
En timme går, två.
Kvart över ett... Måste sova... Kvart i två... Måste sova... Kvart över två... Varför blir jag aldrig trött?
"When you have insomnia, you're never really asleep and you're never really awake..."
Kvart i tre... Nu skiter jag i det här, jag ger upp. Låt morgonen komma.
Klockan tickar fortfarande men längre och längre bort. En dröm, avlägsen men ändå en dröm.
Sen alarmet. Klockan är 06, "Upp nu för fan!" dags att gå till jobbet.
Jag har alltid haft ganska lätt för att sova. Okej, i tonåren hände det att jag låg vaken men då kanske högst en timme. Jag har aldrig tidigare varit med om det jag upplever nu. Tröttheten infinner sig aldrig, jag drar ut på kvällen så långt det bara är möjligt. När klockan närmar sig tolv och jag måste gå och lägga mig för att åtminstone få sex timmars sömn släpar jag mig motvilligt till sängen och där börjar helvetet. När jag skriver helvetet överdriver jag inte. Jag ligger där i sängen och vrider och vänder på mig, timmarna går och sömnen eller tröttheten går inte att hitta någonstans. Allt som finns är tankar, tankar, tankar. Hade jag haft en värsta fiende skulle jag inte önska det här ens på honom. Det här har pågått från och till i ett par veckor nu. Jag jobbar på per automatik men jag gör missar här och där. Kanske är lite kort mot en kund lite då och då. Sånt som man kan råka illa ut för om man retar fel person eller om man missar fel sak. Det håller inte i längden.
I natt sov jag tre timmar. Tre timmar! Om jag inte har fått en god natts sömn innan nästa vecka måste jag lösa det här, på ett eller annat sätt. Jag orkar inte mer.
Skuggor som spjut på väggar och tak.
"Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken."
...endast Martin är vaken?
Klockan tickar obönhörligt, obarmhärtigt, obekymrat... Obehagligt?
En minut går, två.
En timme går, två.
Kvart över ett... Måste sova... Kvart i två... Måste sova... Kvart över två... Varför blir jag aldrig trött?
"When you have insomnia, you're never really asleep and you're never really awake..."
Kvart i tre... Nu skiter jag i det här, jag ger upp. Låt morgonen komma.
Klockan tickar fortfarande men längre och längre bort. En dröm, avlägsen men ändå en dröm.
Sen alarmet. Klockan är 06, "Upp nu för fan!" dags att gå till jobbet.
Jag har alltid haft ganska lätt för att sova. Okej, i tonåren hände det att jag låg vaken men då kanske högst en timme. Jag har aldrig tidigare varit med om det jag upplever nu. Tröttheten infinner sig aldrig, jag drar ut på kvällen så långt det bara är möjligt. När klockan närmar sig tolv och jag måste gå och lägga mig för att åtminstone få sex timmars sömn släpar jag mig motvilligt till sängen och där börjar helvetet. När jag skriver helvetet överdriver jag inte. Jag ligger där i sängen och vrider och vänder på mig, timmarna går och sömnen eller tröttheten går inte att hitta någonstans. Allt som finns är tankar, tankar, tankar. Hade jag haft en värsta fiende skulle jag inte önska det här ens på honom. Det här har pågått från och till i ett par veckor nu. Jag jobbar på per automatik men jag gör missar här och där. Kanske är lite kort mot en kund lite då och då. Sånt som man kan råka illa ut för om man retar fel person eller om man missar fel sak. Det håller inte i längden.
I natt sov jag tre timmar. Tre timmar! Om jag inte har fått en god natts sömn innan nästa vecka måste jag lösa det här, på ett eller annat sätt. Jag orkar inte mer.
måndag 22 november 2010
Liftaren
Jag känner igen känslan... Det börjar som ett sug i magen som snart övergår i ett svagt illamående. Ett tryck på bröstet, som om någon häller sand över det. Först en skopa, sen en till och en till. Till slut är man nästan begravd. Hjärtat bultar snabbare och snabbare. Det blir tungt att andas. Hej Ångest, gamle vän, det var länge sen sist...
Varför i helvete är jag här? Varför skulle jag ut och lifta? Varför ska någon ut och lifta? Jag går längs med vägen, mina fötter knastrar mot vägrenens grus. Natten har fallit men det lyser varken stjärnor eller måne över mitt huvud. Det är mörkt och tyst som i graven. Stora träd sträcker sig mot himlen på båda sidor om vägen. Svarta och tysta vajar de sakta mot mig och från mig, i takt med mina tunga steg. Då och då hör man en bil i fjärran. Däck som susar mot den skrovliga asfalten, en motor som morrar. Ljuden växer sig starkare och till slut blir världen upplyst som om det vore dag. Jag sträcker ut tummen och sätter på mig mitt "game face", som min syster skulle sagt. Men det är aldrig någon som stannar. För varje gång jag ser de röda lyktorna försvinna in i mörkret sjunker hoppet iväg mer och mer. Hoppet om att någon någonsin kommer stanna. Det blir svårare och svårare att låtsas vara glad och ingen plockar upp en ledsen liftare. Det är en ond cirkel som jag inte kan ta mig ur. Jag sätter mig ner på min tunga väska och accepterar mitt öde. Jag kommer sitta här för evigt.
Ännu ett susande från däck hörs i fjärran, motorns ihåliga brummande, ljuskäglor som spelar över trädstammarna för att sedan träffa mig. Men något är annorlunda med den här bilen... Den saktar in. Mitt hjärta hoppar över ett slag. En lyckokänsla som jag aldrig känt förut infinner sig i bröstet. Bilen stannar bredvid mig och en tjej sträcker sig och öppnar passagerardörren. Kupéns varma ljus omfamnar mig och jag glömmer mörkret för ett tag. Tjejen ler. Det är inget vanligt, inställsamt leende. Nej, det här leendet kommer från hjärtat och sprider sig i hela ansiktet. Ögonen strålar glittrande mot mig som strålkastarna på hennes bil och hon frågar mig "Ska du åka med?" Jag blir helt ställd, menar hon verkligen det? "Vart ska du?" Lyckas jag stamma fram. "Söderut och in i framtiden" är hennes svar. "Vilket sammanträffande" lyckas jag på något sätt klämma fram, "dit ska jag också." Hon ler igen, en bit av mig dör. "Hoppa in då." Jag står kvar i vägrenen, tvekar av någon anledning. Något känns fel... Det är för bra för att vara sant... "Är du säker på att du vill plocka upp mig, en främling, bara så där?" frågar jag. "Ska du med eller inte?" är hennes svar. Hon låter lite otålig. Jag tvekar fortfarande. "Det är nu eller aldrig..." säger hon, hon ler fortfarande men på något sätt strålar leendet inte som förut. Jag är som paralyserad, vad ska jag göra? Hon tittar frågande på mig, skakar på huvudet och smäller igen dörren framför mig. Hon lägger i en växel och bilen börjar rulla framåt. "Nej! Vänta!" ropar jag förtvivlat. Jag springer efter bilen men det är för sent. De två röda lyktorna avlägsnar sig snabbt och snart är hon borta.
Jag sätter mig resignerat ner i diket bredvid vägen. Förtvivlad och förbannad spenderar jag några minuter med att hata mig själv. Sen känner jag hur något kommer krypande mot mig från skogens mörker bakom min rygg. Sakta men säkert smyger det sig närmare. Jag känner igen känslan...
Varför i helvete är jag här? Varför skulle jag ut och lifta? Varför ska någon ut och lifta? Jag går längs med vägen, mina fötter knastrar mot vägrenens grus. Natten har fallit men det lyser varken stjärnor eller måne över mitt huvud. Det är mörkt och tyst som i graven. Stora träd sträcker sig mot himlen på båda sidor om vägen. Svarta och tysta vajar de sakta mot mig och från mig, i takt med mina tunga steg. Då och då hör man en bil i fjärran. Däck som susar mot den skrovliga asfalten, en motor som morrar. Ljuden växer sig starkare och till slut blir världen upplyst som om det vore dag. Jag sträcker ut tummen och sätter på mig mitt "game face", som min syster skulle sagt. Men det är aldrig någon som stannar. För varje gång jag ser de röda lyktorna försvinna in i mörkret sjunker hoppet iväg mer och mer. Hoppet om att någon någonsin kommer stanna. Det blir svårare och svårare att låtsas vara glad och ingen plockar upp en ledsen liftare. Det är en ond cirkel som jag inte kan ta mig ur. Jag sätter mig ner på min tunga väska och accepterar mitt öde. Jag kommer sitta här för evigt.
Ännu ett susande från däck hörs i fjärran, motorns ihåliga brummande, ljuskäglor som spelar över trädstammarna för att sedan träffa mig. Men något är annorlunda med den här bilen... Den saktar in. Mitt hjärta hoppar över ett slag. En lyckokänsla som jag aldrig känt förut infinner sig i bröstet. Bilen stannar bredvid mig och en tjej sträcker sig och öppnar passagerardörren. Kupéns varma ljus omfamnar mig och jag glömmer mörkret för ett tag. Tjejen ler. Det är inget vanligt, inställsamt leende. Nej, det här leendet kommer från hjärtat och sprider sig i hela ansiktet. Ögonen strålar glittrande mot mig som strålkastarna på hennes bil och hon frågar mig "Ska du åka med?" Jag blir helt ställd, menar hon verkligen det? "Vart ska du?" Lyckas jag stamma fram. "Söderut och in i framtiden" är hennes svar. "Vilket sammanträffande" lyckas jag på något sätt klämma fram, "dit ska jag också." Hon ler igen, en bit av mig dör. "Hoppa in då." Jag står kvar i vägrenen, tvekar av någon anledning. Något känns fel... Det är för bra för att vara sant... "Är du säker på att du vill plocka upp mig, en främling, bara så där?" frågar jag. "Ska du med eller inte?" är hennes svar. Hon låter lite otålig. Jag tvekar fortfarande. "Det är nu eller aldrig..." säger hon, hon ler fortfarande men på något sätt strålar leendet inte som förut. Jag är som paralyserad, vad ska jag göra? Hon tittar frågande på mig, skakar på huvudet och smäller igen dörren framför mig. Hon lägger i en växel och bilen börjar rulla framåt. "Nej! Vänta!" ropar jag förtvivlat. Jag springer efter bilen men det är för sent. De två röda lyktorna avlägsnar sig snabbt och snart är hon borta.
Jag sätter mig resignerat ner i diket bredvid vägen. Förtvivlad och förbannad spenderar jag några minuter med att hata mig själv. Sen känner jag hur något kommer krypande mot mig från skogens mörker bakom min rygg. Sakta men säkert smyger det sig närmare. Jag känner igen känslan...
onsdag 17 november 2010
Att fånga tillfället (min förbannelse)
Först tänkte jag skriva ett inlägg om kärlek. Detta ovetenskapliga, luddiga och diffusa som jag för mitt liv inte kan förstå. Hur det ur en evolutionär synvinkel har kunnat vara positivt att förvandlas till en mumlande, stammande, rodnande idiot så fort man träffar någon som man tycker om. Men jag bestämde mig för att inte göra det, mest för att ett blogginlägg om kärlek är så klyschigt.
Nej, istället ska jag skriva några rader om min förbannelse. Jag ser mig själv som en ganska slipad individ. Jag är inte dum och får jag lite tid kan jag till och med vara ganska smart. Det är därför jag gillar att skriva. Då har man all tid i världen. Man kan sitta och fundera en stund och man kan gå tillbaka och formulera om det man skrivit, ta bort och lägga till. Tyvärr funkar det inte så i verkliga världen.
Man brukar prata om att fånga dagen... Min förbannelse är att jag inte kan fånga tillfället. Dagarna är kantade av tillfällen som gått till spillo. Ponera att jag pratar med en person. Personen nämner något om sitt utseende, till exempel "jag har långt mellan ögonen". Jag svarar "nääee det har du väl inte..." Det är inte fören senare jag kommer på vad jag egentligen borde sagt, kanske något i stil med "Du har ju världens vackraste ögon." Detta kan ske 10 sekunder efter jag sagt något annat, eller en timme eller ännu mer. Jag svarar bara det första som poppar upp i mitt huvud och ofta känns det som kommer ur min mun banalt och lite korkat och det är inte alls det jag hade velat säga egentligen. När jag ska sova på kvällen kan jag ligga och spela upp konversationer jag haft under dagen om och om igen och tänka "varför sa jag det och inte det?". Man känner sig rätt dum. Det är samma sak i konversation efter konversation, ibland mer, ibland mindre. Det är värst när jag pratar med någon som jag verkligen bryr mig om vad hon eller han tycker om mig...
Det känns som att någon har borrat ett hål i mitt huvud och allt smart bara ramlar ut och lägger sig i drivor på golvet. Ibland har jag tur och snubblar över det jag behöver men för det mesta måste jag leta efter det. Får jag krypa runt på alla fyra en stund så kan jag hitta det mesta tror jag, men om jag snabbt måste slänga iväg en komplimang t.ex. hittar jag den oftast inte och då får jag ersätta den med någonting dumt och/eller trivialt istället.
Det finns två saker som jag har kommit på att jag kan göra för att försöka förhindra dessa förlorade tillfällen. Den första saken kanske låter fånig men jag brukade försöka tänka ut konversationer i förväg. Jag försökte komma på hur jag ska starta en konversation genom till exempel en fråga eller ett påstående. Jag försökte sedan komma på vad personen jag pratar med skulle svara och då kunde jag komma på fler egna svar som matchar de olika sakerna jag trodde personen skulle svara. När jag läser föregående mening igen låter det väldigt klumpigt, och det är precis vad det är. Oftast kom jag inte ihåg vad jag planerat och för det mesta svarar personen helt olikt mot vad jag hade tänkt så det blir improviserade svar och förlorade tillfällen ändå. Jag har gett upp den här metoden.
Det andra, mycket effektivare metoden är kort och gott att lyssna. Jag älskar att omge mig med folk som gillar eller är bra på att prata, för då slipper jag panikartat rota i drivorna på golvet efter rätt saker. Då kan jag bara koncentrera mig på vad dom säger och i lugn och ro tänka ut följdfrågor eller små inflikningar. Jag kan sitta och lyssna på folk i timmar och jag inbillar mig att jag är en ganska bra lyssnare. Någon vidare konversatör kommer jag nog aldrig bli dock.
Vad skönt det hade varit om man kunde sitta och skriva sms eller mail, eller varför inte brev, till alla istället för att prata med dem ansikte mot ansikte. Då hade jag kunnat säga precis det jag vill när jag ville det och jag hade inte förlorat några tillfällen till momentär dumhet och konversativ tafatthet.
PS. Jag inbillar mig inte att jag är ensam med det här problemet. Om du har några knep på hur man kan bli kvickare i tanken, tveka inte att skriva en rad här under.
Nej, istället ska jag skriva några rader om min förbannelse. Jag ser mig själv som en ganska slipad individ. Jag är inte dum och får jag lite tid kan jag till och med vara ganska smart. Det är därför jag gillar att skriva. Då har man all tid i världen. Man kan sitta och fundera en stund och man kan gå tillbaka och formulera om det man skrivit, ta bort och lägga till. Tyvärr funkar det inte så i verkliga världen.
Man brukar prata om att fånga dagen... Min förbannelse är att jag inte kan fånga tillfället. Dagarna är kantade av tillfällen som gått till spillo. Ponera att jag pratar med en person. Personen nämner något om sitt utseende, till exempel "jag har långt mellan ögonen". Jag svarar "nääee det har du väl inte..." Det är inte fören senare jag kommer på vad jag egentligen borde sagt, kanske något i stil med "Du har ju världens vackraste ögon." Detta kan ske 10 sekunder efter jag sagt något annat, eller en timme eller ännu mer. Jag svarar bara det första som poppar upp i mitt huvud och ofta känns det som kommer ur min mun banalt och lite korkat och det är inte alls det jag hade velat säga egentligen. När jag ska sova på kvällen kan jag ligga och spela upp konversationer jag haft under dagen om och om igen och tänka "varför sa jag det och inte det?". Man känner sig rätt dum. Det är samma sak i konversation efter konversation, ibland mer, ibland mindre. Det är värst när jag pratar med någon som jag verkligen bryr mig om vad hon eller han tycker om mig...
Det känns som att någon har borrat ett hål i mitt huvud och allt smart bara ramlar ut och lägger sig i drivor på golvet. Ibland har jag tur och snubblar över det jag behöver men för det mesta måste jag leta efter det. Får jag krypa runt på alla fyra en stund så kan jag hitta det mesta tror jag, men om jag snabbt måste slänga iväg en komplimang t.ex. hittar jag den oftast inte och då får jag ersätta den med någonting dumt och/eller trivialt istället.
Det finns två saker som jag har kommit på att jag kan göra för att försöka förhindra dessa förlorade tillfällen. Den första saken kanske låter fånig men jag brukade försöka tänka ut konversationer i förväg. Jag försökte komma på hur jag ska starta en konversation genom till exempel en fråga eller ett påstående. Jag försökte sedan komma på vad personen jag pratar med skulle svara och då kunde jag komma på fler egna svar som matchar de olika sakerna jag trodde personen skulle svara. När jag läser föregående mening igen låter det väldigt klumpigt, och det är precis vad det är. Oftast kom jag inte ihåg vad jag planerat och för det mesta svarar personen helt olikt mot vad jag hade tänkt så det blir improviserade svar och förlorade tillfällen ändå. Jag har gett upp den här metoden.
Det andra, mycket effektivare metoden är kort och gott att lyssna. Jag älskar att omge mig med folk som gillar eller är bra på att prata, för då slipper jag panikartat rota i drivorna på golvet efter rätt saker. Då kan jag bara koncentrera mig på vad dom säger och i lugn och ro tänka ut följdfrågor eller små inflikningar. Jag kan sitta och lyssna på folk i timmar och jag inbillar mig att jag är en ganska bra lyssnare. Någon vidare konversatör kommer jag nog aldrig bli dock.
Vad skönt det hade varit om man kunde sitta och skriva sms eller mail, eller varför inte brev, till alla istället för att prata med dem ansikte mot ansikte. Då hade jag kunnat säga precis det jag vill när jag ville det och jag hade inte förlorat några tillfällen till momentär dumhet och konversativ tafatthet.
PS. Jag inbillar mig inte att jag är ensam med det här problemet. Om du har några knep på hur man kan bli kvickare i tanken, tveka inte att skriva en rad här under.
söndag 14 november 2010
Ett Träd (Del III: Ett oväntat uppvaknande)
Jag vaknade i gryningen morgonen efter. Tornet på Gustaf Vasa kyrka skimrar rosa i den uppgående solen och längs med marken, över vasaparkens gräs, böljar en tunn slöja av dimma. Det kommer bli ännu en underbar, kylig höstdag. Jag känner mig konstig och ser mig omkring och det är i denna stund jag gör en väldigt märklig upptäckt. Jag har blivit ett träd. Mina armar, som nu är höjda mot himlen har blivit enorma grenar klädda med gulsprakande höstlöv. Mina fötter har borrat ner sig i jorden och bildat ett enormt rotsystem, djupt under gräsmattan. Jag är inte människa längre, jag är en ståtlig lönn.
I början kände jag panik. Varför var jag ett träd? Hur hade det kunnat bli så här? Panik är dock en mänsklig känsla och den övergick ganska snabbt till ett lugnt accepterande av mitt nya tillstånd. Jag tittade ut över den överjordiska synen som låg framför mig. En ensam person som var på väg till vart hon nu var på väg. Dimman som sakta lättade och for iväg mot himlen. Himlen, ja. Denna rosaskimrande, sköna hösthimmel. Den vackraste jag någonsin sett.
”Visst känns det konstigt...” hör jag en röst säga. Jag tittar runt men ser ingen. ”Du kanske undrar vem jag är?” säger rösten. Jag försöker tala men självklart kan jag inte forma några ljud med den del av stammen som brukade vara min mun. ”Jag är kastanjen som står vid din sida. Jag har varit i precis samma situation som du är nu.” säger rösten. ”Du kan kan inte konversera som du är van vid att kunna konversera. Vi träd konverserar på helt andra sätt. Du behöver bara tänka på vad du vill säga...” fortsätter rösten. Det enda jag kan komma på att säga är ”Varför är jag ett träd?”
Den djupa, lugna rösten inom mig förklarar, ”Det är ingen som vet. Vissa blir träd och vissa inte. Du måste bara acceptera vad du blivit.” Jag funderar en stund och solen går upp. Fler och fler människor fyller vasaparken, ovetande om att lönnen framför dem igår var en helt vanlig kille. Ingen verkar lägga märke till att det står ett helt nytt träd här. ”Vad gör man som träd då?” undrar jag. ”Gör?” svarar rösten frågande, innan han efter en stunds tystnad fortsätter, ”Tja, man gör väl inte så mycket direkt. Iakttar. Funderar. Konverserar med andra träd, precis som vi gör nu. Du har tur som står på en sån här spännande plats. Vi har massor att iaktta. Tänk de träd som växer mitt inne i urskogen, de har inga människor att titta på, inga fotbollsmatcher och inga lekande barn. De har å andra sidan fler av vårt slag kring sig. Jag har förstått att samtalen i skogen kan bli mycket långa och djupa, träden emellan, och det är i den djupaste urskogen som de visaste av oss alla finns.” Jag funderar en stund på vad han sagt. ”Men vad spelar det för roll att man är vis om man inte kan föra visheten vidare till någon annan än sina grannar?” frågar jag kastanjen. Han utstöter ett dovt, knarrande skratt innan han svarar ”Men det är precis vad vi kan. Vi träd är mer än vad vi verkar vara, men allt det här ska jag förklara imorgon. Jag måste samla mina tankar och formulera dem på ett bra sätt.
När han yttrat dessa ord blir han tyst och jag upptäcker att solen redan håller på att gå ner. ”Vad tidigt solen går ner...” säger jag för mig själv och kastanjen knarrar fram sitt skratt igen. Det låter ihåligt, trött och tryggt på något sätt. ”Tiden är en annan sak för oss träd. Ibland går den fort och ibland långsamt. Det händer att man står och funderar och helt plötsligt har det gått en vecka, en månad eller till och med ett år. Det är helt i sin ordning och inget du behöver oroa dig för. Vi kan leva betydligt längre än människorna, som du säkert vet.”
Jag funderar på vad han sagt medan solen ännu en gång sjunker under hustaken och frosten sakta men säkert kryper upp längs min stam och färgar min nya kropp i gnistrande, sprakande silvervitt. Ännu en gång sover Stockholm men jag skulle aldrig sova igen.
I början kände jag panik. Varför var jag ett träd? Hur hade det kunnat bli så här? Panik är dock en mänsklig känsla och den övergick ganska snabbt till ett lugnt accepterande av mitt nya tillstånd. Jag tittade ut över den överjordiska synen som låg framför mig. En ensam person som var på väg till vart hon nu var på väg. Dimman som sakta lättade och for iväg mot himlen. Himlen, ja. Denna rosaskimrande, sköna hösthimmel. Den vackraste jag någonsin sett.
”Visst känns det konstigt...” hör jag en röst säga. Jag tittar runt men ser ingen. ”Du kanske undrar vem jag är?” säger rösten. Jag försöker tala men självklart kan jag inte forma några ljud med den del av stammen som brukade vara min mun. ”Jag är kastanjen som står vid din sida. Jag har varit i precis samma situation som du är nu.” säger rösten. ”Du kan kan inte konversera som du är van vid att kunna konversera. Vi träd konverserar på helt andra sätt. Du behöver bara tänka på vad du vill säga...” fortsätter rösten. Det enda jag kan komma på att säga är ”Varför är jag ett träd?”
Den djupa, lugna rösten inom mig förklarar, ”Det är ingen som vet. Vissa blir träd och vissa inte. Du måste bara acceptera vad du blivit.” Jag funderar en stund och solen går upp. Fler och fler människor fyller vasaparken, ovetande om att lönnen framför dem igår var en helt vanlig kille. Ingen verkar lägga märke till att det står ett helt nytt träd här. ”Vad gör man som träd då?” undrar jag. ”Gör?” svarar rösten frågande, innan han efter en stunds tystnad fortsätter, ”Tja, man gör väl inte så mycket direkt. Iakttar. Funderar. Konverserar med andra träd, precis som vi gör nu. Du har tur som står på en sån här spännande plats. Vi har massor att iaktta. Tänk de träd som växer mitt inne i urskogen, de har inga människor att titta på, inga fotbollsmatcher och inga lekande barn. De har å andra sidan fler av vårt slag kring sig. Jag har förstått att samtalen i skogen kan bli mycket långa och djupa, träden emellan, och det är i den djupaste urskogen som de visaste av oss alla finns.” Jag funderar en stund på vad han sagt. ”Men vad spelar det för roll att man är vis om man inte kan föra visheten vidare till någon annan än sina grannar?” frågar jag kastanjen. Han utstöter ett dovt, knarrande skratt innan han svarar ”Men det är precis vad vi kan. Vi träd är mer än vad vi verkar vara, men allt det här ska jag förklara imorgon. Jag måste samla mina tankar och formulera dem på ett bra sätt.
När han yttrat dessa ord blir han tyst och jag upptäcker att solen redan håller på att gå ner. ”Vad tidigt solen går ner...” säger jag för mig själv och kastanjen knarrar fram sitt skratt igen. Det låter ihåligt, trött och tryggt på något sätt. ”Tiden är en annan sak för oss träd. Ibland går den fort och ibland långsamt. Det händer att man står och funderar och helt plötsligt har det gått en vecka, en månad eller till och med ett år. Det är helt i sin ordning och inget du behöver oroa dig för. Vi kan leva betydligt längre än människorna, som du säkert vet.”
Jag funderar på vad han sagt medan solen ännu en gång sjunker under hustaken och frosten sakta men säkert kryper upp längs min stam och färgar min nya kropp i gnistrande, sprakande silvervitt. Ännu en gång sover Stockholm men jag skulle aldrig sova igen.
tisdag 2 november 2010
En fågeldikt...
En fågel blå, en fågel röd.
En merca svart, en fågel död.
En depression i fågel röd,
som en mustig gryta sjöd.
Han hade tappat all sin glöd.
Han picka' håglöst på ett bröd.
På fågelpsyket domen löd;
"Han är bara ledsen, fågel röd."
Men en fågelsjäl är ack så spröd,
nu är ännu en fågel död.
Han flög iväg, vår fågel röd.
Han flög till Valhall för att picka mjöd.
Sen i Valhalls salar, kvitter ljöd.
Från fågel blå och fågel röd.
En merca svart, en fågel död.
En depression i fågel röd,
som en mustig gryta sjöd.
Han hade tappat all sin glöd.
Han picka' håglöst på ett bröd.
På fågelpsyket domen löd;
"Han är bara ledsen, fågel röd."
Men en fågelsjäl är ack så spröd,
nu är ännu en fågel död.
Han flög iväg, vår fågel röd.
Han flög till Valhall för att picka mjöd.
Sen i Valhalls salar, kvitter ljöd.
Från fågel blå och fågel röd.
lördag 16 oktober 2010
Fjärilar...
Jag har alltid sett på mitt psyke, mina tankar, som någonting solitt. Som en sten. En kvarnsten som mal och mal. Dag ut och dag in, obarmhärtigt och outtröttligt. Stenen har under hela min uppväxt format mig och gjort mig till den jag är idag, på gott och ont. Jag har blivit kvarnstenen. Därför känner jag nu en viss olust när kvarnstenen under den gångna hösten sakta men säkert transformerat sig till något nytt. Något ovant. Stenen har bit för bit blivit upplöst och flytande. Den har förvandlats till färgglada fjärilar som fladdrar kring mitt huvud. De flyger ständigt runt runt och söker sig till blommorna, allt det vackra i min omgivning. Ju mer jag försöker fånga in dom desto mer fladdrar de omkring. Jag har förlorat kontrollen och det är både skrämmande och underbart. Istället för att söka sig dit jag vill fladdrar de nu omkring kors och tvärs och gör precis som de vill.
Jag vet inte om det syns på utsidan men jag känner mig ofokuserad och disträ... Och glad. Allt jag ser är vackert och fint. Höstlöven på marken, kondensen från ett flygplan, solen som bryts genom en fönsterruta, ljuskäglorna på väggen från en bil som åker förbi... Musiken är vackrare och maten är godare (förutom pannbiffen jag åt till lunch idag, den smakade skit).
Min moster sa till mig idag när vi tog farväl; "Hoppas att du hittar dig själv igen." för jag hade nämnt att jag inte riktigt kände mig som mig själv, men jag vet inte riktigt om jag verkligen vill hitta "mig själv" igen. Jag gillar det här jaget bättre. Jag är i harmoni.
Jag vet inte om det syns på utsidan men jag känner mig ofokuserad och disträ... Och glad. Allt jag ser är vackert och fint. Höstlöven på marken, kondensen från ett flygplan, solen som bryts genom en fönsterruta, ljuskäglorna på väggen från en bil som åker förbi... Musiken är vackrare och maten är godare (förutom pannbiffen jag åt till lunch idag, den smakade skit).
Min moster sa till mig idag när vi tog farväl; "Hoppas att du hittar dig själv igen." för jag hade nämnt att jag inte riktigt kände mig som mig själv, men jag vet inte riktigt om jag verkligen vill hitta "mig själv" igen. Jag gillar det här jaget bättre. Jag är i harmoni.
fredag 8 oktober 2010
Ett Träd (Del II: En konstig känsla i benen)
Mitt strosande fortsatte genom höststockholm. Vi strosar alldeles för lite nu för tiden. Alla är på väg någonstans. Alla ser ut att ha bråttom. Det är aldrig någon som bara går för gåendets skull. Super in intryck. Jag går Sveavägen fram. Klockorna i Adolf Fredriks kyrka ringer ett par gånger när jag går förbi. Jag undrar om det fortfarande är någon som står där inne och ringer eller om det är automatiserat. Jag hoppas att det står en präst eller en kyrkoherde där och rycker i ett rep till klockorna men jag vet inte riktigt varför jag hoppas det. Hur som helst verkar det inte vara någon som bryr sig om klockornas ringande längre. Folk stirrar ner i sina telefoner eller trottoaren. Någon bläddrar i ett häfte med papper medan han med långa, bestämda steg styr kosan mot vart han nu ska. En annan pratar högljutt i sin telefon. Han pratar om någon bokföring som verkar förfärligt viktig. Han har nog aldrig verkligen satt sig ner och funderat på varför den där bokföringen är så viktig. Han tror att den är viktig för hans chef har sagt att den är viktig, men är den verkligen det? Hur som helst ska den vara inne idag och det är jävligt brådis, nästan ryter han i telefonen. Jag skrattar lite för mig själv.
Jag kommer till Sergels torg och ställer mig en stund vid räcket över plattan och tittar på folket som går förbi. På trappan sitter de gamla vanliga. Ungdomar med spretigt, svart och rosa och vitt och grönt hår och kläder som ska få dom att sticka i sina gäng ut men som egentligen har en rakt motsatt effekt. Två tonåringar sitter och hånglar medan en tredje avundsjukt tittar på. Två hippa 20-någonting tjejer skriker till och kastar sig i varandras armar av glädje att se varandra. En uteliggare klappar en gammal rufsig hund. Som sagt, allt är som vanligt på Stockholms mittpunkt. När jag stått där vid räcket en stund vill mina fötter vidare. Jag går längs med Drottninggatan i riktning mot Vasastaden. Kryssar mellan mammor med barnvagnar och shoppande hipsters med händerna fulla av kassar och påsar med hippa märken på. En man står och spelar gitarr. Han spelar The Joker med Steve Miller Band och han gör det väldigt bra. Jag står och lyssnar ett tag. Efter några låtar gräver jag i min ficka och hittar en tjuga som jag slänger i det öppna och nästan tomma gitarrfodralet. Mannen ler stort mot mig och fortsätter på The Seeker med The Who. Jag går vidare med ett leende på läpparna. Om min lilla tjuga kunde göra någon så glad, tänk vad alla som jag möter skulle kunna göra med alla sina tjugor. Vi skulle kunna sprida glädje i, om inte hela Sverige så åtminstone Stockholm.
Jag kommer snart till vasaparken. Solen skiner fortfarande och på fotbollsplanen spelar en skolklass fotboll. De bryr sig inte så mycket om positioner. Alla springer i en stor klunga efter bollen utom de lata som går efter bollen. Jag tänker ofta på hur lätt allting var när man var i den åldern. Man gick till skolan, var där några timmar sen lekte man hela dagen till det var dags att lägga sig. Maten fick man serverad och någon annan tvättade och gjorde alla andra tråkiga saker åt en. Man kunde koncentrera sig på att leva. Synd att man inte fattade det då... Ibland vill jag bara ta tag i närmsta tolvåring och skrika åt dom. ”Fattar du inte hur bra du har det?! Njut medan det varar!” Fast hur skulle det se ut? Polisen skulle antagligen ta mig. Jag tänker sätta mig på gräset men av någon anledning är det blött, trots att det inte regnat på flera dagar. Jag blir stående istället, mitt i solen. Tittar på barnen som springer efter bollen. Ännu fler mammor med barnvagnar. Fler blivande tolvåringar som ligger och jollrar glatt, ovetandes om världen utanför barnvagnen.
När jag stått där ett tag känner jag en konstig känsla i benen. Det liksom pirrar på något sätt. När jag försöker byta position går det inte. Det är som att mina skor helt plötsligt blivit till stenar, som om de sitter fast i marken. Jag står förvånad där en stund och ser dum ut. Kliar mig lite i huvudet. Jag försöker ta av mig skorna men mina fötter sitter fast i skorna också. Nu börjar jag bli riktigt orolig. Har jag fått någon slags mental blockering? Har jag blivit förlamad? Kan man bli förlamad stående? Jag försöker tillkalla någons uppmärksamhet. ”Ursäkta?” Alla som går förbi ignorerar mig. Typiskt svenskar.
När jag stått där i säkert en timme känner jag hur paniken börjar komma smygande. Jag ropar högt efter hjälp men ingen hör. Det känns som jag stod i en osynlig bubbla som ljudet inte kan penetrera. Jag försöker flaxa med armarna men ingen ser. Ju mer jag flaxar desto stelare och tyngre känns armarna. Till slut kan jag inte flaxa mer. Jag står bara där, helt stilla. Ser folk passera, inte mer än tio meter framför mig, och ingen ser eller hör mig. Jag har aldrig känt mig så hjälplös förut.
Solen börjar gå ner. Husfasaderna som omringar parken färgas i varma, gula nyanser och folket på gångvägarna blir färre och färre. Himlen börjar anta en djupt mörkblå ton och snart ser jag en måne titta upp över hustaken. De få personer som fortfarande går förbi är påpälsade med mössor och halsdukar men konstigt nog fryser jag inte. Mina armar och ben är stela som pinnar och allt jag kan göra är att svaja lite från sida till sida. Medan staden sakta men säkert drar sitt täcke av tysthet över sig och börjar slumra in känner jag hur även mina ögonlock blir tyngre och tyngre. Till slut slumrar även jag, stående på gräsmattan i vasaparken med händerna hängandes längs med sidorna och benen fastfrusna i marken. Vilken syn det hade varit, om någon hade kunnat se mig. Jag drömde inget den natten.
Jag kommer till Sergels torg och ställer mig en stund vid räcket över plattan och tittar på folket som går förbi. På trappan sitter de gamla vanliga. Ungdomar med spretigt, svart och rosa och vitt och grönt hår och kläder som ska få dom att sticka i sina gäng ut men som egentligen har en rakt motsatt effekt. Två tonåringar sitter och hånglar medan en tredje avundsjukt tittar på. Två hippa 20-någonting tjejer skriker till och kastar sig i varandras armar av glädje att se varandra. En uteliggare klappar en gammal rufsig hund. Som sagt, allt är som vanligt på Stockholms mittpunkt. När jag stått där vid räcket en stund vill mina fötter vidare. Jag går längs med Drottninggatan i riktning mot Vasastaden. Kryssar mellan mammor med barnvagnar och shoppande hipsters med händerna fulla av kassar och påsar med hippa märken på. En man står och spelar gitarr. Han spelar The Joker med Steve Miller Band och han gör det väldigt bra. Jag står och lyssnar ett tag. Efter några låtar gräver jag i min ficka och hittar en tjuga som jag slänger i det öppna och nästan tomma gitarrfodralet. Mannen ler stort mot mig och fortsätter på The Seeker med The Who. Jag går vidare med ett leende på läpparna. Om min lilla tjuga kunde göra någon så glad, tänk vad alla som jag möter skulle kunna göra med alla sina tjugor. Vi skulle kunna sprida glädje i, om inte hela Sverige så åtminstone Stockholm.
Jag kommer snart till vasaparken. Solen skiner fortfarande och på fotbollsplanen spelar en skolklass fotboll. De bryr sig inte så mycket om positioner. Alla springer i en stor klunga efter bollen utom de lata som går efter bollen. Jag tänker ofta på hur lätt allting var när man var i den åldern. Man gick till skolan, var där några timmar sen lekte man hela dagen till det var dags att lägga sig. Maten fick man serverad och någon annan tvättade och gjorde alla andra tråkiga saker åt en. Man kunde koncentrera sig på att leva. Synd att man inte fattade det då... Ibland vill jag bara ta tag i närmsta tolvåring och skrika åt dom. ”Fattar du inte hur bra du har det?! Njut medan det varar!” Fast hur skulle det se ut? Polisen skulle antagligen ta mig. Jag tänker sätta mig på gräset men av någon anledning är det blött, trots att det inte regnat på flera dagar. Jag blir stående istället, mitt i solen. Tittar på barnen som springer efter bollen. Ännu fler mammor med barnvagnar. Fler blivande tolvåringar som ligger och jollrar glatt, ovetandes om världen utanför barnvagnen.
När jag stått där ett tag känner jag en konstig känsla i benen. Det liksom pirrar på något sätt. När jag försöker byta position går det inte. Det är som att mina skor helt plötsligt blivit till stenar, som om de sitter fast i marken. Jag står förvånad där en stund och ser dum ut. Kliar mig lite i huvudet. Jag försöker ta av mig skorna men mina fötter sitter fast i skorna också. Nu börjar jag bli riktigt orolig. Har jag fått någon slags mental blockering? Har jag blivit förlamad? Kan man bli förlamad stående? Jag försöker tillkalla någons uppmärksamhet. ”Ursäkta?” Alla som går förbi ignorerar mig. Typiskt svenskar.
När jag stått där i säkert en timme känner jag hur paniken börjar komma smygande. Jag ropar högt efter hjälp men ingen hör. Det känns som jag stod i en osynlig bubbla som ljudet inte kan penetrera. Jag försöker flaxa med armarna men ingen ser. Ju mer jag flaxar desto stelare och tyngre känns armarna. Till slut kan jag inte flaxa mer. Jag står bara där, helt stilla. Ser folk passera, inte mer än tio meter framför mig, och ingen ser eller hör mig. Jag har aldrig känt mig så hjälplös förut.
Solen börjar gå ner. Husfasaderna som omringar parken färgas i varma, gula nyanser och folket på gångvägarna blir färre och färre. Himlen börjar anta en djupt mörkblå ton och snart ser jag en måne titta upp över hustaken. De få personer som fortfarande går förbi är påpälsade med mössor och halsdukar men konstigt nog fryser jag inte. Mina armar och ben är stela som pinnar och allt jag kan göra är att svaja lite från sida till sida. Medan staden sakta men säkert drar sitt täcke av tysthet över sig och börjar slumra in känner jag hur även mina ögonlock blir tyngre och tyngre. Till slut slumrar även jag, stående på gräsmattan i vasaparken med händerna hängandes längs med sidorna och benen fastfrusna i marken. Vilken syn det hade varit, om någon hade kunnat se mig. Jag drömde inget den natten.
lördag 2 oktober 2010
Ett Träd (Del I: Höstlöv och Kärlek)
Det var en solig oktoberdag. Luften var klar och himlen var blå. Löven hade börjat falla från träden och en kylig vind svepte över Stockholm som en påminnelse om att sommaren var förbi och hösten i annalkande. Människorna på trottoarerna svepte jackorna tätare kring kroppen och borrade ner huvudet i halsdukarna. Andra satt på bänkar och blundade mot solens falnande strålar, som för att påminnas en sista gång om hur härligt livet hade varit i somras innan vintermörkret omslöt dom i vad som skulle komma att kännas som en evighet. Det var en vanlig vardagsförmiddag men ett ovanligt lugn låg över staden. Ett slags mystisk harmoni. En bil stannar vid ett övergångsställe och släpper över en man. En flicka cyklar förbi och vinkar glatt, med ett leende som sträcker sig från öra till öra, åt en kille som står i ett gatuhörn. En affärsinnehavare står utanför sin affär och röker en cigarett och ler åt alla som går förbi.
Vi är fyra personer som väntar på bussen. Bredvid mig sitter en medelålders man. Han är propert klädd i en knälång rock och en brun halsduk svängd runt halsen. Hans hår är mörkt, näsan svart och välkammat. Han sitter där på bänken med en svart läderportfölj i knät och försöker läsa en tidning. Höstvinden vill annorlunda och rycker och sliter i de tunna pappersbladen men mannen är envis. Han viker sin tidning både en och två gånger och får till slut ha den i fred. Framför mig står en kille och en tjej. De är nog i min ålder, lite äldre kanske. Det vill säga runt 25. De har en sån där skönt ovårdad bohemisk look som det säkert ligger en hel del tanke och planering bakom. Rufsigt hår, bylsiga kläder i naturfärger. Killen har skäggstubb. De står tätt ihop med armarna ringlade runt varandras kroppar som murgrönan på kungsholmens brandstation. De pratar lågmält med varandra och ser väldigt kära ut. Efter några ömma ord möts deras läppar i en kyss. I exakt samma ögonblick kommer en vindpust från ingenstans. Den greppar tag i deras hår (och mitt också för den delen) och de gnistrande gula höstlöven i rännstenen yr upp i luften och virvlar runt dom. Löven dansar runt i luften i några sekunder medan de två älskarnas läppar trycks mot varandra i en kyss som inte alls ser så sliskig ut som publika kyssar ofta gör. Nej, den här kyssen är mycket stillsam och vacker. Naturlig på något sätt. En värme sprids i min kropp, trots den kalla höstvindens envisa försök att kyla ner oss. Efter ett tag tar kyssen dock slut. Paret tittar djupt i varandras ögon medan vinden drar vidare och löven sakta faller ner mot marken igen och ingenting existerar i deras världar förutom den andra personens ögon. Löven landar mjukt och försiktigt i deras rufsiga hår och i den välklädda mannens tidning. Han borstar av tidningen bestämt och våra blickar möts för en sekund. Vi ler åt varandra och undermedvetet hör jag hur han säger ”Tja, då var hösten här.” Precis då får jag en lustig känsla. En känsla av gemenskap och samhörighet. Som att allting hänger ihop. Höstlöven som har återvänt till marken. Den bitande vinden. Mannens tidning. Det kärleksfulla paret. Det är som en välregisserad pjäs. Jag bestämmer mig för att inte åka dit jag var på väg. Jag vill se mer av den här pjäsen.
Efter ett tag kommer bussen och alla går på utom jag. Jag sitter kvar ett par minuter innan jag reser mig och börjar gå. Jag låter fötterna leda mig framåt utan något speciellt mål. Jag strövar genom Stockholm och tittar på, nej, betraktar de olika scenerna som utspelas framför mig. En kvinna klädd i knälång beige kjol och högklackade stövlar sitter med korsade ben på en parkbänk och pratar intensivt i telefonen. Hennes långa, bruna hår fladdrar som en vimpel i vinden och hon har ett sånt sjå att stryka undan det från ansiktet att hon inte märker hur ett papper som sticker ut ur hennes handväska flyger iväg. En tant som går förbi lyckas, med ett galet prov på övermänskliga reflexer, trycka fast pappret med sin käpp innan det flyger ut bland Sveavägens flod av bilar. Hon böjer sig mödosamt ner, plockar upp pappret och går därefter fram med pappret till den kjolprydda kvinnan som med ett tacksamt leende trycker ner pappret i handväskan igen. Världen är allt bra vacker om man bara bortser från allt det fula.
söndag 26 september 2010
Welcome To Sky Valley...
Häromdagen hittade jag några anteckningar jag skrev för länge sen. De var från mitt första möte med ett av mina favoritalbum med en av mina favoritgrupper. Welcome to Sky Valley med Kyuss. De sög mig tillbaka i tiden till mina sotiga tonår och jag måste dela med mig av min upplevelse.
Sommar. Året var 2003. Jag var sexton år. Hösten innan hade bandet Queens of the Stone Age släppt albumet Songs for the Deaf. Jag blev helt såld på det och spenderade vintern med att lyssna på det albumet när jag behövde en paus från all metal jag konsumerade på den tiden. På något sätt hamnade jag på en chatt någonstans. Där satt en användare som kallade sig själv Kyuss. Jag nämnde att jag älskade Queens of the Stone Age. Han/hon frågade om jag hört Kyuss. Det hade jag inte. "Download Welcome to Sky Valley. Now. Turn upp your speakers and turn up your bass." skrev Kyuss och när jag försökte svara var han/hon offline.
Sagt och gjort. Jag gick in på Kazaa eller vad det nu var man använde på den tiden, minnet är lite vagt. På kvällen hade albumet laddats ner. Det var väldigt varmt, kommer jag ihåg. Jag satt i t-shirt vid datorn och småsvettades med hörlurarna inkopplade. Volymen var rejält uppskruvad. På något sätt hade jag stora förväntningar. Alla låtar låg i prydlig ordning i en playlist i winamp. Jag hade till och med pillat lite med equalizern, vridit upp de reglagen längst till vänster som jag visste var basen. Nu var jag redo...
Det första jag möts av är ett mullrande riff spelat på en gitarr stämd i C och inkopplad i en basförstärkare för extra mullrighet. Låten heter Gardenia. Efter några sekunder, en trumvirvel följd av en elbas. En distad, mullrande vägg av ljud vibrerar i mina öron. Det känns som ljudet går genom mina öron och ut i blodet. Färdas runt i kroppen. Håret reser sig på mina armar. En vers och en refräng senare lugnar musiken ner sig något och gitarren börjar jamma ett tag innan allt drar igång igen. När låten slutar efter nästan sju minuter känner jag mig överkörd.
Låten efter, Asteriod, börjar lugnt och stilla. Man får lite andrum. En oerhört vacker ensam gitarr spelar. Lugnt och stilla, sen POW! En käftsmäll och ljudväggen är tillbaka i kanske en halv minut innan den dras ut i lååånga gliidande toner för att sedan avstanna helt. Gitarren sätter igång igen. Det är så vackert att jag nästan vill gråta. Den här skivan har funnits sen 1994. VARFÖR har jag aldrig hört talas om det här tidigare?
Namnet på nästa låt är lite fånigt. Supa Scoopa And Mighty Scoop... Jag har inga större förhoppningar. De första två låtarna var så sinnessjukt bra att det känns omöjligt att toppa. Låten börjar med sångarens (John Garcia) lite irriterande röst (det tog två-tre lyssningar innan jag lärde mig gilla den) ackompanjerad av en gitarr. Sen sätter låten igång på allvar... Svängig, tung och så sjukt bra. Gitarrens skiftande från avgrundsdjupa till skyhöga toner. Trummornas nästan jazziga groove. Allting inramat av basens ständiga, djupa malande. När Garcia sjunger refrängen... "And you know, you're my home. Alone. Always on his own." Reser sig håret återigen på mina armar.
Det är inte förrens under det 4:e spåret som det dippar lite. Låten heter 100 Degrees. Den är snabb, tung och hård. En härlig metal-aktig låt men inte så mycket mer än så.
Jag får en smärre chock när 100 Degrees abrupt slutar och en akustisk gitarr annonserar att nästa låt har börjat. Space Cadet. En underbart fin melodi som för tankarna till den amerikanska södern. Pulsen börjar sakta men säkert sjunka. Ögonlocken blir tyngre och tyngre. Jag bara blundar och känner hur den bluesiga gitarren tömmer mitt inre på tankar. Allt som existerar är den där melodin.
Sju minuter senare avbryts mitt meditativa tillstånd av ännu en tung, drivande, smutsig metal-aktig tingest vid namn Demon Cleaner. Den är på något sätt ful och snygg samtidigt. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Det avslutande gitarrjammandet förhöjer upplevelsen och jag bestämmer mig för att tycka om låten till slut.
Nästa låt, Odyssey. Sju bokstäver, fyra minuter och nitton sekunder som träffar mig rakt i hjärtat. Fråga mig inte varför. Jag kan inte förklara det. Med sin vindlande melodi, psykadelisk och samtidigt kristallklar skulle den här låten komma att förfölja mig länge.
Jag har lite svårt att koncentrera mig på de kommande två låtarna, Conan Troutman och N.O. Jag tänker fortfarande på Odyssey.
Hela resan avslutas i Whitewater. Ett åtta minuter långt episkt spår som skiftar från gungig hårdrock till psykadeliskt gitarrjammande. Texten... "Oh sunshine, the loving beauty pass me by. Should I waste my time in your valley beneath your sky? Aah, I am home..." Vacker och poetisk för en 16 åring... Mullrandet avtar sakta men säkert. Instrumenten tonar ner och fadar ut... Jag är mentalt slutkörd.
Jag har aldrig blivit berörd av ett album vid första lyssningen som jag blev den där varma sommarkvällen för sju år sedan. De kommande dagarna lyssnade jag på albumet om och om igen. Jag läste på om bandet. Jag fick veta att de bara var femton-sexton år när de startade Kyuss och runt tjugo när Sky Valley spelades in, vilket förhöjde musiken ytterligare några steg. Kyuss har aldrig lämnat mig sen den där kvällen... De finns alltid någonstans i närheten. Även om det nu mer kan dröja månader mellan lyssningarna är det som att återse en gammal vän varje gång jag sätter på ett Kyuss album, och i synnerhet Sky Valley. Om du har något som helst musikintresse och inte är rädd för lite tyngre melodier måste du lyssna åtminstone en gång på det här albumet. Du lär inte bli besviken.
torsdag 23 september 2010
En onsdagnatt...
Det finns onsdagsnätter och så finns det onsdagsnätter.
Igår var det onsdagsnatt. Efter lite middag och två glas rom får jag för mig att jag vill lyssna på jazz. Valen är flera och natten är klar. Singlar en gammal sliten enkrona om vart jag ska gå, miller eller stampen. Det blev stampen. Drar på mig byxorna igen och den blåa tröjan och sen bär det ut i stockholmsnatten. Mina sista 200kr och några mynt ligger och skramlar i fickan. Vid gamla stans tunnelbanestation står det en kille och spelar gitarr och sjunger på Baby Be Mine med Jackson. Han ser ganska städad ut, lång och kortklippt. Kanske 30 år. Klockan var kvart i elva, en onsdagsnatt. Jag får ett infall och ger honom en hundralapp. Han skiner upp som en sol.
Det är något speciellt med att gå in på ett fullproppat stampen strax innan elva en onsdagnatt, gunga fram i takt med musiken till baren och beställa "ett glas av er billigaste whisky". Romantiskt på något sätt. Jag tänkte gå och ställa mig i ett hörn och se mystisk ut men alla hörn var redan tagna så jag blev kvar vid baren. Till vänster om mig står en grupp med feta öststatare, tror de pratade rumänska men jag vet inte, och till höger hör jag en kvinnlig röst... "That's quite a blue shirt". Jag vänder mig om och ser en kvinna i 30-års åldern stå där. Hon har mörkt hår som är bakstruket bakom öronen och de mörkaste ögonen jag sett. Hon är i sällskap med en annan kvinna i samma ålder, denna en blondin, och tre herrar med grånande hår och några kilon för mycket runt magen. De kommer från Italien. Vi pratar lite, lyssnar på musiken och pratar lite till. Italienarna är hungriga, de undrar om jag vet något ställe som har öppet. Vi ger oss iväg ut i natten. Genom rutorna kan man höra bandet spela When the Saints Go Marching In, när vi går därifrån i gamla stans gränder.
Färden går över vasabron sedan längs med vasagatan till Kebabhouse. Italienarna pratar högt på italienska, de skrattar, de är fulla. Då och då försöker de konversera på engelska för att låta mig vara med men de är inte så bra. Kvinnan med det mörka håret är den enda som är ganska duktig på engelska. De är tydligen i Stockholm "in business". Kommer från Rom. Jag lyckas skramla ihop till en kebab med bröd för mina sista mynt. Vi äter våra kebaber och sen säger jag att jag ska börja tänka på refrängen. De fattar ingenting. Jag förklarar att man säger så i Sverige när man funderar på att gå hem. "Think about the refrain..." De skrattar. Männen fortsätter längs med vasagatan. De två kvinnorna följer med mig upp längs med kungsgatan mot hötorget.
Vi hamnar på konserthusets trappa. Röker varsin cigarett. Tittar på det tomma hötorget. Kvinnorna påstår att de båda heter Bella. Då och då går någon förbi, ett par taxibilar kör på kungsgatan men Stockholm är i stort sett en död stad. Well, nu ska jag ta tunnelbanan här borta, det var trevligt att träffas säger jag när cigaretten är slutrökt och samtalsämnena är avbetade. "You want to come back to my room?" frågar brunetten. Ursäkta? Hörde jag rätt? Ingen har någonsin yttrat de orden åt mig tidigare och det hela kom som en smärre chock. Jag avböjer artigt men bestämt, förklarar att jag inte var ute efter ett one night stand. Hon tar det med en klackspark, vi säger arrivederci, och sen reduceras de till bara minnen.
Jag kommer hem, blott två och en halv timme efter jag gav mig hemifrån, från den underligaste natten på länge. Det är såna här nätter man nostalgiskt kommer se tillbaka på om 20 år när man sitter där och är bitter och undrar vart tiden tog vägen. Helt sjukt var det och jag har nog aldrig känt mig så social förut i hela mitt liv. Kanske ska dricka mer rom och billig whisky...
Igår var det onsdagsnatt. Efter lite middag och två glas rom får jag för mig att jag vill lyssna på jazz. Valen är flera och natten är klar. Singlar en gammal sliten enkrona om vart jag ska gå, miller eller stampen. Det blev stampen. Drar på mig byxorna igen och den blåa tröjan och sen bär det ut i stockholmsnatten. Mina sista 200kr och några mynt ligger och skramlar i fickan. Vid gamla stans tunnelbanestation står det en kille och spelar gitarr och sjunger på Baby Be Mine med Jackson. Han ser ganska städad ut, lång och kortklippt. Kanske 30 år. Klockan var kvart i elva, en onsdagsnatt. Jag får ett infall och ger honom en hundralapp. Han skiner upp som en sol.
Det är något speciellt med att gå in på ett fullproppat stampen strax innan elva en onsdagnatt, gunga fram i takt med musiken till baren och beställa "ett glas av er billigaste whisky". Romantiskt på något sätt. Jag tänkte gå och ställa mig i ett hörn och se mystisk ut men alla hörn var redan tagna så jag blev kvar vid baren. Till vänster om mig står en grupp med feta öststatare, tror de pratade rumänska men jag vet inte, och till höger hör jag en kvinnlig röst... "That's quite a blue shirt". Jag vänder mig om och ser en kvinna i 30-års åldern stå där. Hon har mörkt hår som är bakstruket bakom öronen och de mörkaste ögonen jag sett. Hon är i sällskap med en annan kvinna i samma ålder, denna en blondin, och tre herrar med grånande hår och några kilon för mycket runt magen. De kommer från Italien. Vi pratar lite, lyssnar på musiken och pratar lite till. Italienarna är hungriga, de undrar om jag vet något ställe som har öppet. Vi ger oss iväg ut i natten. Genom rutorna kan man höra bandet spela When the Saints Go Marching In, när vi går därifrån i gamla stans gränder.
Färden går över vasabron sedan längs med vasagatan till Kebabhouse. Italienarna pratar högt på italienska, de skrattar, de är fulla. Då och då försöker de konversera på engelska för att låta mig vara med men de är inte så bra. Kvinnan med det mörka håret är den enda som är ganska duktig på engelska. De är tydligen i Stockholm "in business". Kommer från Rom. Jag lyckas skramla ihop till en kebab med bröd för mina sista mynt. Vi äter våra kebaber och sen säger jag att jag ska börja tänka på refrängen. De fattar ingenting. Jag förklarar att man säger så i Sverige när man funderar på att gå hem. "Think about the refrain..." De skrattar. Männen fortsätter längs med vasagatan. De två kvinnorna följer med mig upp längs med kungsgatan mot hötorget.
Vi hamnar på konserthusets trappa. Röker varsin cigarett. Tittar på det tomma hötorget. Kvinnorna påstår att de båda heter Bella. Då och då går någon förbi, ett par taxibilar kör på kungsgatan men Stockholm är i stort sett en död stad. Well, nu ska jag ta tunnelbanan här borta, det var trevligt att träffas säger jag när cigaretten är slutrökt och samtalsämnena är avbetade. "You want to come back to my room?" frågar brunetten. Ursäkta? Hörde jag rätt? Ingen har någonsin yttrat de orden åt mig tidigare och det hela kom som en smärre chock. Jag avböjer artigt men bestämt, förklarar att jag inte var ute efter ett one night stand. Hon tar det med en klackspark, vi säger arrivederci, och sen reduceras de till bara minnen.
Jag kommer hem, blott två och en halv timme efter jag gav mig hemifrån, från den underligaste natten på länge. Det är såna här nätter man nostalgiskt kommer se tillbaka på om 20 år när man sitter där och är bitter och undrar vart tiden tog vägen. Helt sjukt var det och jag har nog aldrig känt mig så social förut i hela mitt liv. Kanske ska dricka mer rom och billig whisky...
måndag 20 september 2010
En dialog...
En strålande septemberdag. Solen värmer men skoggorna påminnner om att vintern är runt knuten. Löven har precis börjat gulna och luften är klar och frisk.
-Ännu en natt, ännu en dröm. Jag sover inte mycket längre men när jag väl sover är det underbart, himmelriket. Det är nästan som någon inverterat mitt liv. Jag lever inte på riktigt förens jag somnat. I drömmen kan jag göra vad som helst. Jag kan säga allt som faller mig in, utan att det får några konsekvenser...
-Konsekvenser... Varför vara så rädd för en konsekvens? Det är ju bara en respons på en handling eller händelse, inget mer. Konsekvensen kan i sin tur få en konsekvens som i sin tur kan få en konsekvens och så kan det hålla på till tidens slut. Varför skulle då den här lilla konsekvensen från de futtiga små orden du vill yttra ha någon som helst betydelse? Spotta ut det bara, hur svårt ska det vara? Det är bara att greppa pennan eller öppna munnen och sjunga ut...
-Men jag är ju så dålig på att sjunga...
-Ha! Snarare dålig på att leva. För varje sekund som går rinner fler sandkorn genom timglaset. Hur ska det bli?
-Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra.
-Måste man veta? Kan man inte känna?
-Fan, vad ska jag göra?
-Lev fullt ut eller knappt alls, valet har du framför dig, inom räckhåll. Enkelt eller svårt, ett av alternativen måste väljas. Sanden rinner...
-Ännu en natt, ännu en dröm. Jag sover inte mycket längre men när jag väl sover är det underbart, himmelriket. Det är nästan som någon inverterat mitt liv. Jag lever inte på riktigt förens jag somnat. I drömmen kan jag göra vad som helst. Jag kan säga allt som faller mig in, utan att det får några konsekvenser...
-Konsekvenser... Varför vara så rädd för en konsekvens? Det är ju bara en respons på en handling eller händelse, inget mer. Konsekvensen kan i sin tur få en konsekvens som i sin tur kan få en konsekvens och så kan det hålla på till tidens slut. Varför skulle då den här lilla konsekvensen från de futtiga små orden du vill yttra ha någon som helst betydelse? Spotta ut det bara, hur svårt ska det vara? Det är bara att greppa pennan eller öppna munnen och sjunga ut...
-Men jag är ju så dålig på att sjunga...
-Ha! Snarare dålig på att leva. För varje sekund som går rinner fler sandkorn genom timglaset. Hur ska det bli?
-Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra.
-Måste man veta? Kan man inte känna?
-Fan, vad ska jag göra?
-Lev fullt ut eller knappt alls, valet har du framför dig, inom räckhåll. Enkelt eller svårt, ett av alternativen måste väljas. Sanden rinner...
onsdag 15 september 2010
Lättar mitt hjärta...
Jag kanske är dum i huvet som skriver det här här. Jag vet inte ens varför jag tänker skriva det jag tänker skriva. Det känns bara som det måste bli sagt och jag har inte direkt någon att prata med. Jag slänger ut de här orden som en flaskpost som guppar fram på eterns vågor. Jag inbillar mig inte att speciellt många är speciellt intresserade men jag måste hur som helst få det ur mig annars kommer jag rämna. Känner du dig nyfiken kan du ju öppna flaskan och titta på den lite skrynkliga lappen, annars kan du skita i det. Jag bryr mig ärligt talat inte. Jag vill dock att du ska veta att jag inte skriver det här för att få hjälp eller sympati.
Det hela började i natt, i drömmens oberäkneliga värld. Jag står i ett öde landskap. Det är dunkelt men inte mörkt, som om solen håller på att gå upp eller ner. Marken är grå och svart, den ser nästan bränd ut, och har enorma kratrar som efter bomber. Jag står på en kraterkant och tittar ut över det öde landskapet. Jag har en mask för ansiktet. Här och där sträcker ett dött träd sina knotiga grenar mot himlen. Taggbuskar ligger på marken som trampminor och väntar på barfotafötter. Himlen är grå och ser tung ut. Jag vänder mig om och ser en viss person stå framför mig. Tänk att ordet "viss" kan ha en sån betydelse. Fyra ynka bokstäver ändrar innebörden i en hel text. Hur som helst, hon står där och jag står här. Vi tittar på varandra. Plötsligt tar hon min hand och säger "Jag är kär i dig..." Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till men efter ett par sekunders osäkerhet tar jag bort min mask från ansiktet och lyckas klämma fram "Fan, jag är ju kär i dig också." Hon lutar sig framåt och vi kysser varandra.
Det är nu det jobbiga börjar. Klockjäveln ringer. Jag är nästan vaken, fast ändå inte. I en sekund är hjärnan och kroppen i full extas. Ren och skär lycka strömmar från hjärtat och ut i mina ådror. Sen kommer smällen. Det är som någon har tagit en spruta och fyllt den med ångest för att sedan trycka in den i mitt hjärta, Pulp Fiction-style och injicerat det svarta elixiret rätt ut i blodomloppet. Livet loskar mig i ansiktet och örfilar mig till medvetande. "Välkommen tillbaka" hånler det åt mig.
Jag är 23 år och har aldrig haft en flickvän. Så, nu har jag sagt det.
Jag har aldrig känt mig speciellt komfortabel i kvinnligt sällskap, speciellt inte på tu man hand. Det blir lätt pannkaka av hela situationen... Jag skulle aldrig drömma om att gå fram till en tjej på stan eller nåt och de går ju aldrig fram till mig heller så jag har i princip aldrig umgåtts med tjejer annat än på jobbet. Jag är inte speciellt förtjust i att supa och håller mig därför för det mesta borta från krogen. Jag har ingen social hobby och jag har inga tjejkompisar. Jag gick på ett IT-gymnasium med typ 2 tjejer i hela min årsgrupp. Jag hade sociala problem och höll mig borta från fester och dylikt. Det har aldrig blivit av att man umgåtts med tjejer. I tonåren ersatte jag tjejer med musik. Anna Ternheim, Emiliana Torrini, Ane Brun, Frida Hyvönen, Sophie Zelmani och Stina Nordenstam hette mina flickvänner.
Med tiden har jag lärt mig att leva utan kvinnlig närhet (man kan ju inte sakna det man aldrig haft...). Jag trivs ganska bra med mitt liv. Jag har rest, sett lite av världen. Jag har lärt mig laga mat. Jag har blivit ganska bra på att skriva. Jag sysselsätter mig med det jag vill, när jag vill (om jag inte jobbar förstås...) och jag mår sällan dåligt, men när mitt undermedvetna hånar mig genom drömmarna på det här viset rubbas min balans på något sätt. Jag skickas tillbaka till tonårens isolerade ångest och vill inget annat än att ligga i sängen och apatiskt stirra i taket.
Nej, ge mig gärna mardrömmar istället, kära undermedvetna. Då uppskattar jag i alla fall uppvaknandet...
...
Fan, jag vet verkligen inte om jag vågar trycka på den orangea knappen som det står "PUBLICERA INLÄGG" på. Vill jag verkligen dela den här texten med världen? Vad kommer det få för effekter? Kommer folk tycka synd om mig? Skita totalt i vad jag just skrivit? Låtsas som ingenting? Hoppas de låtsas som ingenting så jag också kan göra det. Jag måste nog ta en kopp te och tänka över det här. Fast om du läser det här så vet du ju vilket beslut jag tog...
Det hela började i natt, i drömmens oberäkneliga värld. Jag står i ett öde landskap. Det är dunkelt men inte mörkt, som om solen håller på att gå upp eller ner. Marken är grå och svart, den ser nästan bränd ut, och har enorma kratrar som efter bomber. Jag står på en kraterkant och tittar ut över det öde landskapet. Jag har en mask för ansiktet. Här och där sträcker ett dött träd sina knotiga grenar mot himlen. Taggbuskar ligger på marken som trampminor och väntar på barfotafötter. Himlen är grå och ser tung ut. Jag vänder mig om och ser en viss person stå framför mig. Tänk att ordet "viss" kan ha en sån betydelse. Fyra ynka bokstäver ändrar innebörden i en hel text. Hur som helst, hon står där och jag står här. Vi tittar på varandra. Plötsligt tar hon min hand och säger "Jag är kär i dig..." Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till men efter ett par sekunders osäkerhet tar jag bort min mask från ansiktet och lyckas klämma fram "Fan, jag är ju kär i dig också." Hon lutar sig framåt och vi kysser varandra.
Det är nu det jobbiga börjar. Klockjäveln ringer. Jag är nästan vaken, fast ändå inte. I en sekund är hjärnan och kroppen i full extas. Ren och skär lycka strömmar från hjärtat och ut i mina ådror. Sen kommer smällen. Det är som någon har tagit en spruta och fyllt den med ångest för att sedan trycka in den i mitt hjärta, Pulp Fiction-style och injicerat det svarta elixiret rätt ut i blodomloppet. Livet loskar mig i ansiktet och örfilar mig till medvetande. "Välkommen tillbaka" hånler det åt mig.
Jag är 23 år och har aldrig haft en flickvän. Så, nu har jag sagt det.
Jag har aldrig känt mig speciellt komfortabel i kvinnligt sällskap, speciellt inte på tu man hand. Det blir lätt pannkaka av hela situationen... Jag skulle aldrig drömma om att gå fram till en tjej på stan eller nåt och de går ju aldrig fram till mig heller så jag har i princip aldrig umgåtts med tjejer annat än på jobbet. Jag är inte speciellt förtjust i att supa och håller mig därför för det mesta borta från krogen. Jag har ingen social hobby och jag har inga tjejkompisar. Jag gick på ett IT-gymnasium med typ 2 tjejer i hela min årsgrupp. Jag hade sociala problem och höll mig borta från fester och dylikt. Det har aldrig blivit av att man umgåtts med tjejer. I tonåren ersatte jag tjejer med musik. Anna Ternheim, Emiliana Torrini, Ane Brun, Frida Hyvönen, Sophie Zelmani och Stina Nordenstam hette mina flickvänner.
Med tiden har jag lärt mig att leva utan kvinnlig närhet (man kan ju inte sakna det man aldrig haft...). Jag trivs ganska bra med mitt liv. Jag har rest, sett lite av världen. Jag har lärt mig laga mat. Jag har blivit ganska bra på att skriva. Jag sysselsätter mig med det jag vill, när jag vill (om jag inte jobbar förstås...) och jag mår sällan dåligt, men när mitt undermedvetna hånar mig genom drömmarna på det här viset rubbas min balans på något sätt. Jag skickas tillbaka till tonårens isolerade ångest och vill inget annat än att ligga i sängen och apatiskt stirra i taket.
Nej, ge mig gärna mardrömmar istället, kära undermedvetna. Då uppskattar jag i alla fall uppvaknandet...
...
Fan, jag vet verkligen inte om jag vågar trycka på den orangea knappen som det står "PUBLICERA INLÄGG" på. Vill jag verkligen dela den här texten med världen? Vad kommer det få för effekter? Kommer folk tycka synd om mig? Skita totalt i vad jag just skrivit? Låtsas som ingenting? Hoppas de låtsas som ingenting så jag också kan göra det. Jag måste nog ta en kopp te och tänka över det här. Fast om du läser det här så vet du ju vilket beslut jag tog...
måndag 13 september 2010
En natt...
Fönstret viker sig nästan under trycket från den oändliga, svarta natten utanför. Obarmhärtigt trycker den mot de späda rutorna.
"Nu spricker de... När som helst..." tänker hon för sig själv. Natten kommer välla in i mitt rum som en flodvåg och dränka både mig och ljuset vid min sida.
Må så vara...
...
Men fönstren höll även denna natt. En daggdrypande höstmorgon blinkade sömndrucket mot rutan innan den rullade ut sitt purpurskimrande överkast över världen i väntan på den annalkande dagen. Hon blåste ut sitt ljus med en lättnadens suck och somnade äntligen in, minuter före kyrkklockan väckte världen till liv.
"Nu spricker de... När som helst..." tänker hon för sig själv. Natten kommer välla in i mitt rum som en flodvåg och dränka både mig och ljuset vid min sida.
Må så vara...
...
Men fönstren höll även denna natt. En daggdrypande höstmorgon blinkade sömndrucket mot rutan innan den rullade ut sitt purpurskimrande överkast över världen i väntan på den annalkande dagen. Hon blåste ut sitt ljus med en lättnadens suck och somnade äntligen in, minuter före kyrkklockan väckte världen till liv.
måndag 6 september 2010
Slumpmässiga grejer från anteckningsboken...
En drömmare väver små drömmar,
en tänkare går i terapi.
En våghals greppar livets tömmar
för lycka står den djärve bi.
En hopplös ser livets strömmar
sakta flyta förbi.
En älskare syr vackra sömmar
av kärlekens melodi.
En vandrares fötter ömmar
men han går för att en dag bli fri.
En drömmare väver små drömmar,
han skapar ljuv poesi.
---
Den olivgröna kjolen fladdrar som ett asplöv kring hennes anklar.
De svarta lösögonfransarna fladdrar som korpvingar.
Fingrarna flyger fram över mobilknapparna.
Sen är hon en i mängden...
---
"We pass the time of day to forget how time passes."
---
En krossad flaska i gnistrande månljus.
Ett gnistrande månljus i en krossad flaska.
Ett krossat månljus i en gnistrande flaska.
En andedräkt.
---
Den lite pösiga magen guppar roande med i tunnelbanans ryckinga rörelsemönster.
Tungan känner sig för över den gråsvarta mustaschen.
Den vita klockan sitter lite snett och går lite fel, men det gör inget.
Sen är han en i mängden...
---
"Makthavare är makthavare."
---
Vilken kväll.
En gyllene sol som sjunker i öppna fält.
En sval höstvind.
Röda löv på en lönn.
...och en längtan i bröstet.
Efter vad?
En skog?
En sommar?
En flicka?
En förändring?
Fan vet...
Nästa: Märsta. Slutstation.
---
Den välfriserade luggen döljer de glada ögonen och den blåa scarfen den bekymrade hakan.
Lurarna spelar nog ljuv musik.
Sen är hon en i mängden...
---
In search of...
en tänkare går i terapi.
En våghals greppar livets tömmar
för lycka står den djärve bi.
En hopplös ser livets strömmar
sakta flyta förbi.
En älskare syr vackra sömmar
av kärlekens melodi.
En vandrares fötter ömmar
men han går för att en dag bli fri.
En drömmare väver små drömmar,
han skapar ljuv poesi.
---
Den olivgröna kjolen fladdrar som ett asplöv kring hennes anklar.
De svarta lösögonfransarna fladdrar som korpvingar.
Fingrarna flyger fram över mobilknapparna.
Sen är hon en i mängden...
---
"We pass the time of day to forget how time passes."
---
En krossad flaska i gnistrande månljus.
Ett gnistrande månljus i en krossad flaska.
Ett krossat månljus i en gnistrande flaska.
En andedräkt.
---
Den lite pösiga magen guppar roande med i tunnelbanans ryckinga rörelsemönster.
Tungan känner sig för över den gråsvarta mustaschen.
Den vita klockan sitter lite snett och går lite fel, men det gör inget.
Sen är han en i mängden...
---
"Makthavare är makthavare."
---
Vilken kväll.
En gyllene sol som sjunker i öppna fält.
En sval höstvind.
Röda löv på en lönn.
...och en längtan i bröstet.
Efter vad?
En skog?
En sommar?
En flicka?
En förändring?
Fan vet...
Nästa: Märsta. Slutstation.
---
Den välfriserade luggen döljer de glada ögonen och den blåa scarfen den bekymrade hakan.
Lurarna spelar nog ljuv musik.
Sen är hon en i mängden...
---
In search of...
måndag 30 augusti 2010
Jag älskar...
- Kanel
- Jazz
- Träd
- Färskpressad juice
- Främlingars leenden
- En hösthimmel
- Gräs
- Melankoli
- Doften av blöt asfalt
- Gåshud till en bra låt
- Sommarnätter
- Min randiga tröja
- Japan
- När saker bara funkar
- Mango
- Att ta det lugnt
- Min matlagning
- Fräknar
- Nybakade bullar
- En lång dusch
- En tight blåssektion
- Totoro
- Mamma
- Pappa
- Att sova 5 minuter till...
- Dr. Glas
- Att segla
- Elefanter
- Att vara på väg
söndag 15 augusti 2010
En grå dag.
De blyfärgade regnmolnen ligger utsmetade över Stockholm på samma sätt som en självmordshoppare skulle ligga utsmetad över sergelgatan om han hade fått för sig att hoppa från en av hötorgsskraporna. Regnet faller lika hårt som tårarna skulle gjort från de förbipasserande ofrivilliga vittnena. "Varför kommer jag bara på såna här sjuka liknelser?" tänker han där han går. Vad är det för fel på "molnen ligger som en tjock filt" och "regnet står som spön i backen"? Det är inte mycket folk ute, de flesta står och kurar inne i affärer och restauranger. De få som trotsar regnet springer som om det gällde liv och död genom det piskande skyfallet. Vår hjälte (vi kan väl kalla honom så?) springer inte. Varför springer man för regnet? Det är ju bara vatten. Dessutom blir de lika blöta trots att de springer.
Han tänker på regnet. Miljarder vattendroppar som obönhörligen faller ner, bara för att krossas mot en trottoar, ett träd eller en panna. Varför? Varför faller regnet? För att hjälpa naturen att växa? Här finns det ingen natur... För att svalka människorna i sommarhettan? Men alla springer ju och gömmer sig? För att maskera de omanliga tårarna på hans kinder? Så kan det mycket väl vara. Vår hjälte grät enbart när det regnade. Två gånger har han gråtit i duschen också men det räknas inte för han var ung och instabil då. Han var 35 nu, då kan man inte gråta i duschen.
Han gråter för det enda han kan tänka på är Hennes underbara leende. De skinande ögonen. Det var femton år sedan och han kan fortfarande inte förlåta sig. Han har aldrig träffat en kvinna som henne. Han var 20, hon var 26. Han var blyg och hon var troligtvis inte förälskad i honom. Jag skriver troligtvis för vår hjälte hade egentligen ingen aning. Han hade aldrig vågat säga något till henne. Nu har han en utbildning, ett hyfsat jobb och en trea på Södermalm, och han kan fortfarande inte tänka på något annat än hennes små smilgropar och fräkniga näsa.
Han tittar upp från den vattendränkta trottoaren? Var var han? Vasaparken. Ett par sitter under ett träd. De sitter ihopkurade under ett paraply och delar på en chokladkaka. De ser lyckliga ut. Vår hjälte undrar hur han ser ut. Antagligen blöt. Tack vare regnet ser det nog inte ut som han gråter i alla fall.
"Tåg mot Bålsta, ankommer på spår 3 om 3 minuter" säger en kvinnoröst i högtalaren. Regnet vräker fortfarande ner. Han står på perrongen och tittar upp mot himlen. Det står tre andra på perrongen. De tittar på ingenting. Folk tittar alltid på ingenting när de står och väntar på tåg. Antingen ingenting eller mobiler. Han önskar att någon kunde komma fram och säga något till honom. Fråga om vad klockan var eller hur man kommer till St. Eriksplan eller hur han egentligen mår. Men det kommer ingen. "Tåg mot Bålsta, ankommer på spår 3 om 1 minut" säger kvinnorösten. Vår hjälte suckar djupt. Han tänker på hennes böljande hår. Han vänder sig om och ropar "förlåt" till den som står närmast honom på perrongen. En blond kille med ganska långt hår på kanske 25 år. Killen tittar frågande på honom. "Tåg mot Bålsta, ankommer på spår 3". Vår hjälte tänker på hennes leende. Regnet rinner som spilld mjölk. Han tar tre steg framåt, sen tänker han inte mer.
Han tänker på regnet. Miljarder vattendroppar som obönhörligen faller ner, bara för att krossas mot en trottoar, ett träd eller en panna. Varför? Varför faller regnet? För att hjälpa naturen att växa? Här finns det ingen natur... För att svalka människorna i sommarhettan? Men alla springer ju och gömmer sig? För att maskera de omanliga tårarna på hans kinder? Så kan det mycket väl vara. Vår hjälte grät enbart när det regnade. Två gånger har han gråtit i duschen också men det räknas inte för han var ung och instabil då. Han var 35 nu, då kan man inte gråta i duschen.
Han gråter för det enda han kan tänka på är Hennes underbara leende. De skinande ögonen. Det var femton år sedan och han kan fortfarande inte förlåta sig. Han har aldrig träffat en kvinna som henne. Han var 20, hon var 26. Han var blyg och hon var troligtvis inte förälskad i honom. Jag skriver troligtvis för vår hjälte hade egentligen ingen aning. Han hade aldrig vågat säga något till henne. Nu har han en utbildning, ett hyfsat jobb och en trea på Södermalm, och han kan fortfarande inte tänka på något annat än hennes små smilgropar och fräkniga näsa.
Han tittar upp från den vattendränkta trottoaren? Var var han? Vasaparken. Ett par sitter under ett träd. De sitter ihopkurade under ett paraply och delar på en chokladkaka. De ser lyckliga ut. Vår hjälte undrar hur han ser ut. Antagligen blöt. Tack vare regnet ser det nog inte ut som han gråter i alla fall.
"Tåg mot Bålsta, ankommer på spår 3 om 3 minuter" säger en kvinnoröst i högtalaren. Regnet vräker fortfarande ner. Han står på perrongen och tittar upp mot himlen. Det står tre andra på perrongen. De tittar på ingenting. Folk tittar alltid på ingenting när de står och väntar på tåg. Antingen ingenting eller mobiler. Han önskar att någon kunde komma fram och säga något till honom. Fråga om vad klockan var eller hur man kommer till St. Eriksplan eller hur han egentligen mår. Men det kommer ingen. "Tåg mot Bålsta, ankommer på spår 3 om 1 minut" säger kvinnorösten. Vår hjälte suckar djupt. Han tänker på hennes böljande hår. Han vänder sig om och ropar "förlåt" till den som står närmast honom på perrongen. En blond kille med ganska långt hår på kanske 25 år. Killen tittar frågande på honom. "Tåg mot Bålsta, ankommer på spår 3". Vår hjälte tänker på hennes leende. Regnet rinner som spilld mjölk. Han tar tre steg framåt, sen tänker han inte mer.
måndag 9 augusti 2010
En dikt...
Framför himmelens mall, på en gungande tall,
en rödhake dansa och sjunga.
Över asfaltens ark, i en grönskande park,
en femåring sitta och gunga.
Genom landsvägens damm, han sakta drar fram,
en vandrare går med steg tunga.
I en glänsande natt, hörs tystnande skratt,
varför kunde vi ej förbli unga?
en rödhake dansa och sjunga.
Över asfaltens ark, i en grönskande park,
en femåring sitta och gunga.
Genom landsvägens damm, han sakta drar fram,
en vandrare går med steg tunga.
I en glänsande natt, hörs tystnande skratt,
varför kunde vi ej förbli unga?
tisdag 3 augusti 2010
Sirenen
"And then, into his stuffy room, slipped the singing perfume of a wall-flower on a ruined tower, and with it the sweetness of hot ivy. He heard the 'yellow bees in the ivy bloom.' Wind whipped over the open hills - this very wind that laboured drearily through the London fog.
And - he was caught. The darkness melted from the city. The fog whisked off into an azure sky. The roar of traffic turned into the booming of the sea. There was a whistling among cordage and the floor swayed to and fro. He saw a sailor touch his cap and pocket the two-franc piece. The syren hooted - omnious sound that had started him on many a journey of adventure - and the roar of London became mere insignificant clatter of a child's toy carriages.
He loved that syren's call; there was something deep and pitiless in it. It drew the wanderers forth from cities everywhere:
'Leave your known world behind you, and come with me for better or for worse! The anchor is up; it is too late to change. Only - beware! You should know curious things - and alone!' "
- Algernon Blackwood, 1912
söndag 25 juli 2010
Vilken dag!
Vilken dag!
Vaknade upp med en rysning i morse. När jag tittade ut genom fönstret låg tunga gråa skyar som en filt över Sundbyberg. Rummet utanför täcket kändes kyligt. Härligt. Jag räckte mig efter glasögonen och en bok och kröp därefter återigen in under täcket. The collected works of Edgar Allen Poe...
Jag går upp efter ett tag och sätter på Ágætis Byrjun av Sigur Rós. Kokar en kopp te. Sitter och tittar ut genom fönstret på molnen som drar förbi. De ligger verkligen lågt idag. På något sätt känns de påtagligare än de flyktiga slöjmolnen på en klarblå sommarhimmel, mer verkliga. Jag återvänder till slut till boken, fast denna gången i en soffa. Edgar Allen Poes språk förtrollar mig. Jag läser sida efter sida efter sida. Hoppar fram och tillbaka mellan dikter och berättelser, Liegia, The Murders in the Rue Morgue, The Black Cat, The Raven, Al Aaraaf, To the River...
Plötsligt blir jag distraherad av en vindpust i trädet utanför. I den korta pausen i mitt läsande som denna orsakar, känner jag hur hungern gör sig påmind i min mage. Det slår mig att jag inte ätit idag. Vad är klockan? Jag går till datorn, sätter på Sigur Rós igen sedan går jag ner i köket. Klockan på väggen visar halv sex. Jag kokar lite potatis och lök i buljong, strör i en nypa salt och lite timjan. Jag sätter mig på förstukvisten och sörplar i mig den varma soppan innan jag återvänder till Sigur Rós på övervåningen.
Inspirerad av Poe försöker jag skriva en dikt men det går inte något vidare. Efter ett tag ger jag upp och lägger mig på sängen och slumrar lite. Skymningen börjar sänka sig och snart har de gråa molnen och de vajande träden utanför fönstret förvandlats till ett mörkt töcken. Endast kyrkan och vattentornet lyser som fyrar i mörkret. Sigur Rós spelar Flugufrelsarinn i mina högtalare, den svarta boken med Poes samlade verk hägrar på skrivbordet.
Varför kan inte alla dagar vara så här?
Vaknade upp med en rysning i morse. När jag tittade ut genom fönstret låg tunga gråa skyar som en filt över Sundbyberg. Rummet utanför täcket kändes kyligt. Härligt. Jag räckte mig efter glasögonen och en bok och kröp därefter återigen in under täcket. The collected works of Edgar Allen Poe...
So sweet the hour, so calm the time,
I feel it more than half a crime,
When Nature sleeps and stars are mute,
To mar the silence with a lute.
Jag går upp efter ett tag och sätter på Ágætis Byrjun av Sigur Rós. Kokar en kopp te. Sitter och tittar ut genom fönstret på molnen som drar förbi. De ligger verkligen lågt idag. På något sätt känns de påtagligare än de flyktiga slöjmolnen på en klarblå sommarhimmel, mer verkliga. Jag återvänder till slut till boken, fast denna gången i en soffa. Edgar Allen Poes språk förtrollar mig. Jag läser sida efter sida efter sida. Hoppar fram och tillbaka mellan dikter och berättelser, Liegia, The Murders in the Rue Morgue, The Black Cat, The Raven, Al Aaraaf, To the River...
Now, when storms of Fate o'ercast
Darkly my Present and my Past,
Let my Future radiant shine
With sweet hopes of thee and thine!
Plötsligt blir jag distraherad av en vindpust i trädet utanför. I den korta pausen i mitt läsande som denna orsakar, känner jag hur hungern gör sig påmind i min mage. Det slår mig att jag inte ätit idag. Vad är klockan? Jag går till datorn, sätter på Sigur Rós igen sedan går jag ner i köket. Klockan på väggen visar halv sex. Jag kokar lite potatis och lök i buljong, strör i en nypa salt och lite timjan. Jag sätter mig på förstukvisten och sörplar i mig den varma soppan innan jag återvänder till Sigur Rós på övervåningen.
Inspirerad av Poe försöker jag skriva en dikt men det går inte något vidare. Efter ett tag ger jag upp och lägger mig på sängen och slumrar lite. Skymningen börjar sänka sig och snart har de gråa molnen och de vajande träden utanför fönstret förvandlats till ett mörkt töcken. Endast kyrkan och vattentornet lyser som fyrar i mörkret. Sigur Rós spelar Flugufrelsarinn i mina högtalare, den svarta boken med Poes samlade verk hägrar på skrivbordet.
Varför kan inte alla dagar vara så här?
måndag 12 juli 2010
En ryss...
Jag såg en rysk man på ca 40 idag när jag stod och väntade på pendeln. Han stod och pratade, på ryska, med en ung tjej i gulblont hår och alldeles för vågad klänning för en måndagskväll.
När tåget rullar in ställer han sig mitt framför dörrarna. Jag tänker för mig själv, "typiskt ryssar". Dörrarna öppnas och mannen böjer sig ner. Han tar tag i pinnen som går mellan de små framhjulen på barnvagnen och lyfter den några centimeter så att mamman lättare ska komma på perrongen. Hans rygg böjs i en konstig vinkel och han ser allt annat än bekväm ut av hela situationen. Han reser sig upp och... Ler? Såg jag rätt? Ett stort, härligt, gnistrande leende. Hans blonda hockeyfrilla vajar majestätiskt i en vindpust som kommer yrande. De stålblå ögonen lyser som stjärnor på en sibirisk vinterhimmel.
Mamman är uppenbart tagen av situationen och stammar fram ett klumpigt tack. Hade hon just blivit hjälpt? I Stockholm? AV EN RYSS? Hon går med ett fånigt leende långsamt förbi den ståtliga ryska mannen, som rakryggat och vänligt kliver åt sidan för att släppa av henne.
Vi går in i pendeltågsvagnen, ryssen, hans flickvän och jag. De fortsätter prata som om inget har hänt. Jag sätter mig fundersamt på sätet bakom och tar en djup klunk ur min rubicon mango medan hela min världsbild långsamt smälter bort som den sibiriska snön i början av juni.
När tåget rullar in ställer han sig mitt framför dörrarna. Jag tänker för mig själv, "typiskt ryssar". Dörrarna öppnas och mannen böjer sig ner. Han tar tag i pinnen som går mellan de små framhjulen på barnvagnen och lyfter den några centimeter så att mamman lättare ska komma på perrongen. Hans rygg böjs i en konstig vinkel och han ser allt annat än bekväm ut av hela situationen. Han reser sig upp och... Ler? Såg jag rätt? Ett stort, härligt, gnistrande leende. Hans blonda hockeyfrilla vajar majestätiskt i en vindpust som kommer yrande. De stålblå ögonen lyser som stjärnor på en sibirisk vinterhimmel.
Mamman är uppenbart tagen av situationen och stammar fram ett klumpigt tack. Hade hon just blivit hjälpt? I Stockholm? AV EN RYSS? Hon går med ett fånigt leende långsamt förbi den ståtliga ryska mannen, som rakryggat och vänligt kliver åt sidan för att släppa av henne.
Vi går in i pendeltågsvagnen, ryssen, hans flickvän och jag. De fortsätter prata som om inget har hänt. Jag sätter mig fundersamt på sätet bakom och tar en djup klunk ur min rubicon mango medan hela min världsbild långsamt smälter bort som den sibiriska snön i början av juni.
lördag 10 juli 2010
Idiotisk ordväxling med kund.
Kund: Får jag framföra en synpunkt?
Jag: Visst.
Kund: Jag tycker det är otroligt dumt att ni inte märker ut priset på köttet.
Jag: Det går tyvärr inte att göra.
Kund: Det är inget svar. (Ställde han någon fråga?)
Jag: Det är ICA som packar och märker köttet, vi gör det inte här.
Kund: Ni är ju ICA.
Jag: Nja, det märks alltså centralt. Vi kan inte märka något här.
Kund: Min andra ICA-butik gör det.
Jag: Jaha, men då packar de nog sitt kött själva.
Kund: Nej.
Jag: Nähä?
Kund: När jag som kund ska köpa kött vill jag se vad det kostar. Som det är nu måste jag titta på hyllkanten och sen räkna själv. Nu vill jag att du framför det här till din chef.
Jag: Det kan jag väl göra men han kommer säga samma sak som jag säger nu, det går inte att lösa eftersom vi varken packar eller märket köttet.
Kund: Allt går att lösa.
Jag: Jaja... *går därifrån*
Jag: Visst.
Kund: Jag tycker det är otroligt dumt att ni inte märker ut priset på köttet.
Jag: Det går tyvärr inte att göra.
Kund: Det är inget svar. (Ställde han någon fråga?)
Jag: Det är ICA som packar och märker köttet, vi gör det inte här.
Kund: Ni är ju ICA.
Jag: Nja, det märks alltså centralt. Vi kan inte märka något här.
Kund: Min andra ICA-butik gör det.
Jag: Jaha, men då packar de nog sitt kött själva.
Kund: Nej.
Jag: Nähä?
Kund: När jag som kund ska köpa kött vill jag se vad det kostar. Som det är nu måste jag titta på hyllkanten och sen räkna själv. Nu vill jag att du framför det här till din chef.
Jag: Det kan jag väl göra men han kommer säga samma sak som jag säger nu, det går inte att lösa eftersom vi varken packar eller märket köttet.
Kund: Allt går att lösa.
Jag: Jaja... *går därifrån*
söndag 4 juli 2010
Peace and Love
Nyss hemkommen från festivalen sitter jag här och samlar intrycken.
Jag har spenderat några dagar i Borlänge med syster och kompisar. Vädret har pendlat mellan vansinnigt varmt och outhärdligt varmt med en riktig herrejösses-skur i mitten och under nätterna kyla som tränger in i märg och ben.
Jag har slagits otaliga gånger om hur dräggiga svenska ungdomar är och man tappar lite framtidshopp. Jag har sett horder med tjejer som går omkring endast iförda BH och minimala "byxor" samt killar endast iförda kalsonger och någon tokig huvudbonad. Visst är bröst trevliga men det finns en anledning till att det heter underkläder. Någon form av integritet måste man ändå eftersträva. Folk orkar inte stå i kö till bajamajan och kissar på den istället för i den och alla skiter högaktningsfullt i om parken de har haft picnic i ser ut som Tjernobyl när de lämnar den. Den stackars städpersonalen i de gröna västarna och de burksamlande zigenarna, ähum, jag menar romerna, gjorde sitt bästa men det måste kännas rätt hopplöst att gå och plocka skräp i Borlänge under Peace and Love-veckan.
Trots allt detta skiner en svag liten stråle av ljus i dräggmörkret. Någon faller under en konsert och genast är fjorton par händer där och drar upp personen. Folk drar från camp till camp och möts av glada miner. Hårdrockare, punkare, fjortisar och veteraner lever sida vid sida och jag såg i alla fall inte ett enda slagsmål. Första kvällen gjorde DiLeva allt för att sprida budskapet om fred, kärlek och förståelse och trots att de flesta applåderna och ropen hade en kraftigt ironisk underton kanske han lyckades pricka rätt ändå.
Alla människor på jorden borde se en DiLeva konsert.
Jag avslutar med ett par tänkvärda citat från en överförfriskad norrman som kom och satte sig hos oss under lördagskvällen.
Jag har spenderat några dagar i Borlänge med syster och kompisar. Vädret har pendlat mellan vansinnigt varmt och outhärdligt varmt med en riktig herrejösses-skur i mitten och under nätterna kyla som tränger in i märg och ben.
Jag har slagits otaliga gånger om hur dräggiga svenska ungdomar är och man tappar lite framtidshopp. Jag har sett horder med tjejer som går omkring endast iförda BH och minimala "byxor" samt killar endast iförda kalsonger och någon tokig huvudbonad. Visst är bröst trevliga men det finns en anledning till att det heter underkläder. Någon form av integritet måste man ändå eftersträva. Folk orkar inte stå i kö till bajamajan och kissar på den istället för i den och alla skiter högaktningsfullt i om parken de har haft picnic i ser ut som Tjernobyl när de lämnar den. Den stackars städpersonalen i de gröna västarna och de burksamlande zigenarna, ähum, jag menar romerna, gjorde sitt bästa men det måste kännas rätt hopplöst att gå och plocka skräp i Borlänge under Peace and Love-veckan.
Trots allt detta skiner en svag liten stråle av ljus i dräggmörkret. Någon faller under en konsert och genast är fjorton par händer där och drar upp personen. Folk drar från camp till camp och möts av glada miner. Hårdrockare, punkare, fjortisar och veteraner lever sida vid sida och jag såg i alla fall inte ett enda slagsmål. Första kvällen gjorde DiLeva allt för att sprida budskapet om fred, kärlek och förståelse och trots att de flesta applåderna och ropen hade en kraftigt ironisk underton kanske han lyckades pricka rätt ändå.
Alla människor på jorden borde se en DiLeva konsert.
Jag avslutar med ett par tänkvärda citat från en överförfriskad norrman som kom och satte sig hos oss under lördagskvällen.
Jag tänker bara på nuet... Nuet är jävla stört.
Jag har bott i Norge i många år, sedan flyttade jag till Lund, sedan blev jag typ... Hulken.
Om man vaknar i ett träd i Borlänge full av måssmegma måste man börja fundera; hur mår man egenligen? Jag hade fullt av mås...smegma på armen och kände att jag behövde reflektera över mitt liv.
Milde moses.
måndag 28 juni 2010
Meningen med livet
Sommarkväll. Solen ska snart gå ner och himmelen börjar anta en något mörkare blå med en guldfärgad kant. Luften är fortfarande ljummen. En svag bris blåser lite då och då nästan som för att påminna en om att naturen fortfarande finns där. Jag sitter på Karlbergs station och läser en bok. På bänken bredvid sitter en ganska ordinär tjej och läser sin bok. Det är väldigt tyst för att vara mitt i Stockholm. Plötsligt bryts tystnaden av en något fördrucken stämma.
"Ursäkta mig ungdomar, har ni kommit på meningen med livet?"
Jag tittar upp från boken och ser en man stå där. Han kanske är runt 40-50 men han ser ut som 60. Han har knappt några tänder kvar i munnen och de som sitter kvar är sneda och gula, fast han är glad ändå. Kläderna är slitna och det lite slappa ansiktet pryds av en gråsvart skäggstubb som är några dagar gammal. Ni vet typen. Mannen ler.
"Nej, tyvärr." Svarar jag med ett leende tillbaka. Tjejen bredvid mig ignorerar mannen och låtsasläser sin bok, jag är säker på att hon lyssnar till samtalet.
Han: "Nä, inte jag heller. Den jäveln som kommit på det tiger som en mussla om det också."
Jag: "Är du säker på att det finns en då?"
Han: "Den som söker han finner."
Jag: "Tror du det?"
Han: "Jag har hittat något i alla fall."
Jag: "Jaså? Vadå?"
Han: "Mig själv."
Jag skrattar lite och svarar: "Jaa, det är ju alltid något."
Han: "Man får vara glad för det lilla man får."
Jag: "Som den här underbara sommarkvällen till exempel."
Han: "Precis! Du har fattat grabben."
Han vänder på klacken och börjar vandra nerför perrongen.
"Ha en trevlig kväll!" ropar jag när han kommit några meter.
Han lyfter handen till en hälsning och vinglar vidare.
Jag sneglar lite på tjejen bredvid. Hon ler ner i sin bok.
Kom jag och den överförfriskade mannen just på meningen med livet?
"Ursäkta mig ungdomar, har ni kommit på meningen med livet?"
Jag tittar upp från boken och ser en man stå där. Han kanske är runt 40-50 men han ser ut som 60. Han har knappt några tänder kvar i munnen och de som sitter kvar är sneda och gula, fast han är glad ändå. Kläderna är slitna och det lite slappa ansiktet pryds av en gråsvart skäggstubb som är några dagar gammal. Ni vet typen. Mannen ler.
"Nej, tyvärr." Svarar jag med ett leende tillbaka. Tjejen bredvid mig ignorerar mannen och låtsasläser sin bok, jag är säker på att hon lyssnar till samtalet.
Han: "Nä, inte jag heller. Den jäveln som kommit på det tiger som en mussla om det också."
Jag: "Är du säker på att det finns en då?"
Han: "Den som söker han finner."
Jag: "Tror du det?"
Han: "Jag har hittat något i alla fall."
Jag: "Jaså? Vadå?"
Han: "Mig själv."
Jag skrattar lite och svarar: "Jaa, det är ju alltid något."
Han: "Man får vara glad för det lilla man får."
Jag: "Som den här underbara sommarkvällen till exempel."
Han: "Precis! Du har fattat grabben."
Han vänder på klacken och börjar vandra nerför perrongen.
"Ha en trevlig kväll!" ropar jag när han kommit några meter.
Han lyfter handen till en hälsning och vinglar vidare.
Jag sneglar lite på tjejen bredvid. Hon ler ner i sin bok.
Kom jag och den överförfriskade mannen just på meningen med livet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)