Гагарин

Predvaritelynayy etap... Promezhutochnayh... Osnovnoy... Snimite!
Den knastrande rösten i mina öron hinner knappt avsluta det sista ordet innan den avbryts av motorernas enorma rytande. De vrålar åt marken att avlägsna sig och det gör den. Poyekhali! Ett enormt tryck sänker sig olycksbådande över min dräktinslutna kropp. Det blir svårt att andas. Kippande lyckas jag få i mig lite syre. Är det här slutet? Mitt huvud dunkar, skulle det knäckas som ett ägg av den enorma kraften? Tankarna snurrar i takt med höjdmätaren framför mig. Jag tänker på min underbara Valentina, på min mor och min far och mina tre syskon. Skulle jag någonsin få se dem igen?

En skakning går genom den framrusande farkosten. Ett tag senare lossnar höljet som täcker de tre små glasgluggarna kring mig. Jag kan se Rysslands grönbruna töcken virvla förbi under nätta cumulus-moln. Jag kan se hur horisonten kröks. Jag kan se allt. För varje sekund som går blir himlen mörkare och mörkare. Efter ett tag har den antagit en djupt blå färg som för tankarna till havet utanför Murmansk. Jag anropar Zarya-1, de stackars människorna på marken, och berättar vad jag ser. Det enda svaret jag får är knaster och himlen blir mörkare och mörkare.

Efter de längsta tio minutrarna i mitt liv slutar motorernas rytande. Den sista motorn har förbrukat allt bränsle och lossnar från min kapsel med ett dovt dunkande och en lätt skakning. Himlen är svart och 327 tusen meter under mina fötter susar Kamchatka-halvön förbi. Tystnaden efter motorernas obönhörliga vrålande är bedövande. Någonting knäpper till någonstans. Ett instrument surrar försiktigt. Jag hör mina andetag. Trycket över min kropp har försvunnit och ersatts av någonting helt annat. Jag håller upp en liten sten, som jag smugglat med mig, framför mig och släpper den sedan. Den faller inte. Mellan mina fötter ser jag stilla havet och en enorm skugga som närmar sig. Solnedgången.

I en timme och fyrtioåtta minuter är jag världens ensammaste människa. Jag susar fram i 27 400 kilometer i timmen. Under mig har jag allt. Över mig och kring mig har jag inget. Rymdens enorma tomhet. Stjärnorna håller mig sällskap, de blinkar inte som nere på Jorden utan strålar klart och oavbrutet. Någonstans över västra Afrika är det dags för raketerna som ska föra mig tillbaka till Ryssland att tändas. Jag önskar från botten av min själ att detta inte kommer ske. Jag vill stanna här i tomma intet. Jag har gott och mat och vatten och om ungefär tio dagar kommer jag falla ner av mig själv. Tio dagar i detta himmelrike... Min kapsel rycker till och ett dovt mullrande ljud förklarar att raketerna tänts och att jag är på väg hem.

Höjdmätaren snurrar hastigt nedåt. Genom fönstret kan jag se hur Ryssland närmar sig mig med en olycksbådande hastighet. När höjdmätaren visar 7 km separeras jag från min kära kapsel och finner mig själv fallande genom himlen. Vägar och hus blir tydligare och tydligare under mig. Efter vad som känns som en evighet men egentligen antagligen bara var ett par sekunder vecklar fallskärmen ut sig. Jag landar tio minuter senare i ett vetefält. Framför mig ser jag en man och hans dotter. När jag börjar gå mot dem ryggar de tillbaka med skräck i ögonen. "Var inte rädda" säger jag med lugn röst, "jag är en ryss, precis som ni, som har kommit ner från rymden och jag måste hitta en telefon för att ringa Moskva. Mitt namn är Gagarin. Kosmonaut. Rymdman..."

En trip till Mexico

en mexicansk fton av nåde. vi har druckit ti quila
från helvretet ,den var fylldv med passionsfrukt. varför skap
-ar m naman ngt som mänjiskan inte kan drick a . ruben tittaar
ner i golvet av ånger och å mår riktigt jävla illa. världen
har vänt sig mot honom och server r honom med kraft från satan
nucjävlar blir det dricka av. vi ska dricka tills vi dör.
asfalt. alfahana skohornma ti martin, bra fest!a
alola verkar trivas! alola. alla-ska det vara
puss!+/maria

we speak no americanoooooooooooooo aghhhhhhhhh ag hatar v
världen. värld en kan suga min kuk , jag hoppppas du går fucki
ing

fucking under jävla värdelösa värld.
snälla världem
abdikerasnälla, jag vill bara a tt du går under självmant
och qtt vi. mänskligheten slipper tq död b på dig.
världen, dra åt helvete!







dos locos un una guapa chica jonnär tydligem bög... ..

jag är mest bög i hela världen.
bögar FTW!!!!
/Jon
ruben funderar . Funderar över livet "as it should be", får
inv iter han inte förstår. vad fan händer?

Livet är på tok för kort för att fundera över ditt
och datt. någon måste hjälpa honom besluta.
A LLT kommer gå åt helvete om hna tar sinatankar i a ta
akta. ALLT kommer försvinna. Kraften frösvinner.
g
Vad fan tar livet vägen om han faller för inviterna.

Ingen vet, inte ens han, allt kommer att explodera eller

i s bästa fall implodera , livet och kraften.

OMKD Tinte går som livet ska va. , då går han sönder som
människa och det kan inte fungera.

Vara

kan någon förklara
varför ska man vara
i en öken som Sahara
varje andetag, en livsfara
yttrar ord knappt hörbara
väntar på att nån ska svara
då svarar denna mara
krönt med svartaste tiara
hennes ögon är klara
hennes ord omutbara
varför inte bara
trä på sig en snara
säga "tack" och fara
dödförklara

senare skulle jag erfara
att hennes förslag var ohållbara
livet är en lyxvara
ögonblicken underbara
och döden, en hälsofara

Dark side of the moon

Breathe, breathe in the air. Don't be afraid to care.
Leave but don't leave me. Look around, choose your own ground.
For long you live and high you fly and smiles you'll give and tears you'll cry and all your touch and all you see is all your life will ever be.

Run rabbit run, dig that hole, forget the sun. And when at last the work is done don't sit down, it's time to dig another one. For long you live and high you fly but only if you ride the tide and balanced on the biggest wave you race towards an early grave.

Ticking away the moments that make up a dull day. You fritter and waste the hours in an offhand way. Kicking around on a piece of ground in your home town waiting for someone or something to show you the way.

Tired of lying in the sunshine, staying home to watch the rain.
And you are young and life is long and there is time to kill today.
And then one day you find ten years have got behind you. No one told you when to run, you missed the starting gun.

And you run, and you run to catch up with the sun, but it's sinking. Racing around to come up behind you again. The sun is the same in a relative way, but you're older, shorter of breath and one day closer to death

Every year is getting shorter, never seem to find the time. Plans that either come to nought or half a page of scribbled lines. Hanging on in quiet desparation is the Swedish way. The time is gone, the song is over. Thought I'd something more to say...

Home, home again. I like to be here when I can. When I come home cold and tired, it's good to warm my bones beside the fire. Far away across the field the tolling of the iron bell calls the faithful to their knees to hear the softly spoken magic spells.

"And I am not frightened of dying, any time will do, I don't mind. Why should I be frightened of dying? There's no reason for it, you've gotta go sometime."

Money, get away. Get a good job with more pay and you're O.K. Money, it's a gas. Grab that cash with both hands and make a stash. New car, caviar, four star daydream. Think I'll buy me a football team...

Money, get back. I'm alright, Jack, keep your hands off my stack. Money, it's a hit. Don't give me that do goody good bullshit. I'm in the hi-fidelity first class travelling set and I think I need a Lear jet...

Money, it's a crime. Share it fairly but don't take a slice of my pie. Money, so they say. Is the root of all evil today but if you ask for a rise it's no surprise that they're giving none away.

Us and them and after all we're only ordinary men, me and you. God only knows it's not what we would choose to do. Forward he cried from the rear and the front rank died and the General sat, and the lines on the map moved from side to side.

Black and blue and who knows which is which and who is who. Up and down and in the end it's only round and round and round. Haven't you heard it's a battle of words, the poster bearer cried. Listen, son, said the man with the gun, there's room for you inside.

Down and out it can't be helped but there's a lot of it about. With, without and who'll deny it's what the fighting's all about. Out of the way, it's a busy day. I've got things on my mind. For want of the price of tea and a slice the old man died.

The lunatic is on the grass. The lunatic is on the grass, remembering games and daisy chains and laughs. Got to keep the loonies on the path.

The lunatic is in the hall, the lunatics are in my hall. The paper holds their folded faces to the floor and every day the paper boy brings more.

And if the dam breaks open many years too soon and if there is no room upon the hill and if your head explodes with dark forbodings too, i'll see you on the dark side of the moon.

The lunatic is in my head. The lunatic is in my head. You raise the blade, you make the change, you rearrange me 'till I'm sane. You lock the door and throw away the key. There's someone in my head but it's not me.

And if the cloud bursts, thunder in your ear, you shout and no one seems to hear. And if the band you're in starts playing different tunes, i'll see you on the dark side of the moon.

All that you touch and all that you see.
All that you taste, all you feel and all that you love and all that you hate.
All you distrust, all you save and all that you give and all that you deal and all that you buy, beg, borrow or steal and all you create and all you destroy and all that you do and all that you say and all that you eat and everyone you meet and all that you slight and everyone you fight and all that is now and all that is gone and all that's to come and everything under the sun is in tune but the sun is eclipsed by the moon...

"There is no dark side of the moon really. Matter of fact its all dark."

3 timmar

Jag hade varit hos en gammal vän i Örebro över helgen och stod nu och väntade på bussen som skulle ta mig tillbaka till Stockholm. Trots en och annan snödriva minde den inte iskalla brisen om den annalkande våren. Mitt huvud var fortfarande lite dimmigt från åtskilliga glas rödvin och livliga samtal kvällen innan och en svag huvudvärk avlägsnade sig sakta men säkert ju längre dagen gick. Jag låter blicken flacka över de andra resenärerna. En gubbe med en brun, lite sliten och illasittande kostym harklar sig högljutt och rättar till glasögonen medan han vaggar fram och tillbaka på de loaferklädda fötterna. En medelålders kvinna med rufsigt rött hår suckar irriterat medan hon hukande försöker snyta sin bångstyriga son. En tjej som ser ut att vara i min ålder rynkar bekymrat på sin fräkniga näsa innan hon nyser så hennes lockiga, mörkbruna hår faller ner över ansiktet. "Prosit" säger jag och hon ler tillbaka medan hon stryker bort håret från ansiktet.

När vi gått på bussen sätter sig tjejen med det mörkbruna håret bredvid mig. Hon presenterar sig som Maria. Hon kommer från Sandviken säger hon men hon ska till Stockholm för att säga hej till en kompis innan hon fortsätter norrut. Vi börjar prata. Vi pratar om musik och filmer, om våra hemstäder och jobb medan bussen målmedvetet och rutinmässigt stånkar österut genom det gråbruna töande landskapet. Tanken på att de kala träden utanför bussfönstret snart kommer vara spirande gröna föder någon slags framtidshopp i mig. Hon pratar om sina vänner och misslyckade relationer, jag pratar om min brist på båda. För varje mil vi lägger bakom oss växer en känsla av samhörighet mellan oss. Vi är trötta på våra jobb. Vi vill göra nytta i världen. Vi vill aldrig bli Svenssons med nio-till-fem-jobb. Vi vill ut i världen och leva och dansa. En varm känsla fyller mitt bröst och mina ögon kan omöjligt slita sig från hennes.

Bussen kommer fram till Stockholm medan solen är på väg ner. Himlen sprakar i rosa och guld och några moln flyter sakta österut. Vi tar adjö utanför centralen och det sista jag ser av henne är det lockiga bruna håret som försvinner i folkmassan på klarabergsgatan. Det är inte fören jag kommer hem och slänger min ryggsäck på hallgolvet som en våg av ånger och enfaldighet sköljer över mig. Vi hade inte bytt telefonnummer eller mailadresser... Jag skulle antagligen aldrig se henne mer. Hon är på väg åt sitt håll och jag åt mitt.

Dagarna går, veckorna går. Allt jag kan tänka på är den fräkniga näsan, det långa mörka håret och de bruna ögonen. Jag kan inte sova, jag kan inte äta. Ju mer jag tänker på Maria från Sandviken desto mer övertygad blir jag om att hon var den man brukar kalla själsfrände och jag sa aldrig hur jag kände. Jag känner mig som en idiot.