Meningen med livet

Sommarkväll. Solen ska snart gå ner och himmelen börjar anta en något mörkare blå med en guldfärgad kant. Luften är fortfarande ljummen. En svag bris blåser lite då och då nästan som för att påminna en om att naturen fortfarande finns där. Jag sitter på Karlbergs station och läser en bok. På bänken bredvid sitter en ganska ordinär tjej och läser sin bok. Det är väldigt tyst för att vara mitt i Stockholm. Plötsligt bryts tystnaden av en något fördrucken stämma.

"Ursäkta mig ungdomar, har ni kommit på meningen med livet?"

Jag tittar upp från boken och ser en man stå där. Han kanske är runt 40-50 men han ser ut som 60. Han har knappt några tänder kvar i munnen och de som sitter kvar är sneda och gula, fast han är glad ändå. Kläderna är slitna och det lite slappa ansiktet pryds av en gråsvart skäggstubb som är några dagar gammal. Ni vet typen. Mannen ler.

"Nej, tyvärr." Svarar jag med ett leende tillbaka. Tjejen bredvid mig ignorerar mannen och låtsasläser sin bok, jag är säker på att hon lyssnar till samtalet.

Han: "Nä, inte jag heller. Den jäveln som kommit på det tiger som en mussla om det också."
Jag: "Är du säker på att det finns en då?"
Han: "Den som söker han finner."
Jag: "Tror du det?"
Han: "Jag har hittat något i alla fall."
Jag: "Jaså? Vadå?"
Han: "Mig själv."
Jag skrattar lite och svarar: "Jaa, det är ju alltid något."
Han: "Man får vara glad för det lilla man får."
Jag: "Som den här underbara sommarkvällen till exempel."
Han: "Precis! Du har fattat grabben."
Han vänder på klacken och börjar vandra nerför perrongen.
"Ha en trevlig kväll!" ropar jag när han kommit några meter.
Han lyfter handen till en hälsning och vinglar vidare.

Jag sneglar lite på tjejen bredvid. Hon ler ner i sin bok.

Kom jag och den överförfriskade mannen just på meningen med livet?