Jag har spenderat några dagar i Borlänge med syster och kompisar. Vädret har pendlat mellan vansinnigt varmt och outhärdligt varmt med en riktig herrejösses-skur i mitten och under nätterna kyla som tränger in i märg och ben.
Jag har slagits otaliga gånger om hur dräggiga svenska ungdomar är och man tappar lite framtidshopp. Jag har sett horder med tjejer som går omkring endast iförda BH och minimala "byxor" samt killar endast iförda kalsonger och någon tokig huvudbonad. Visst är bröst trevliga men det finns en anledning till att det heter underkläder. Någon form av integritet måste man ändå eftersträva. Folk orkar inte stå i kö till bajamajan och kissar på den istället för i den och alla skiter högaktningsfullt i om parken de har haft picnic i ser ut som Tjernobyl när de lämnar den. Den stackars städpersonalen i de gröna västarna och de burksamlande zigenarna, ähum, jag menar romerna, gjorde sitt bästa men det måste kännas rätt hopplöst att gå och plocka skräp i Borlänge under Peace and Love-veckan.
Trots allt detta skiner en svag liten stråle av ljus i dräggmörkret. Någon faller under en konsert och genast är fjorton par händer där och drar upp personen. Folk drar från camp till camp och möts av glada miner. Hårdrockare, punkare, fjortisar och veteraner lever sida vid sida och jag såg i alla fall inte ett enda slagsmål. Första kvällen gjorde DiLeva allt för att sprida budskapet om fred, kärlek och förståelse och trots att de flesta applåderna och ropen hade en kraftigt ironisk underton kanske han lyckades pricka rätt ändå.
Alla människor på jorden borde se en DiLeva konsert.
Jag avslutar med ett par tänkvärda citat från en överförfriskad norrman som kom och satte sig hos oss under lördagskvällen.
Jag tänker bara på nuet... Nuet är jävla stört.
Jag har bott i Norge i många år, sedan flyttade jag till Lund, sedan blev jag typ... Hulken.
Om man vaknar i ett träd i Borlänge full av måssmegma måste man börja fundera; hur mår man egenligen? Jag hade fullt av mås...smegma på armen och kände att jag behövde reflektera över mitt liv.
Milde moses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar