Häromdagen hittade jag några anteckningar jag skrev för länge sen. De var från mitt första möte med ett av mina favoritalbum med en av mina favoritgrupper. Welcome to Sky Valley med Kyuss. De sög mig tillbaka i tiden till mina sotiga tonår och jag måste dela med mig av min upplevelse.
Sommar. Året var 2003. Jag var sexton år. Hösten innan hade bandet Queens of the Stone Age släppt albumet Songs for the Deaf. Jag blev helt såld på det och spenderade vintern med att lyssna på det albumet när jag behövde en paus från all metal jag konsumerade på den tiden. På något sätt hamnade jag på en chatt någonstans. Där satt en användare som kallade sig själv Kyuss. Jag nämnde att jag älskade Queens of the Stone Age. Han/hon frågade om jag hört Kyuss. Det hade jag inte. "Download Welcome to Sky Valley. Now. Turn upp your speakers and turn up your bass." skrev Kyuss och när jag försökte svara var han/hon offline.
Sagt och gjort. Jag gick in på Kazaa eller vad det nu var man använde på den tiden, minnet är lite vagt. På kvällen hade albumet laddats ner. Det var väldigt varmt, kommer jag ihåg. Jag satt i t-shirt vid datorn och småsvettades med hörlurarna inkopplade. Volymen var rejält uppskruvad. På något sätt hade jag stora förväntningar. Alla låtar låg i prydlig ordning i en playlist i winamp. Jag hade till och med pillat lite med equalizern, vridit upp de reglagen längst till vänster som jag visste var basen. Nu var jag redo...
Det första jag möts av är ett mullrande riff spelat på en gitarr stämd i C och inkopplad i en basförstärkare för extra mullrighet. Låten heter Gardenia. Efter några sekunder, en trumvirvel följd av en elbas. En distad, mullrande vägg av ljud vibrerar i mina öron. Det känns som ljudet går genom mina öron och ut i blodet. Färdas runt i kroppen. Håret reser sig på mina armar. En vers och en refräng senare lugnar musiken ner sig något och gitarren börjar jamma ett tag innan allt drar igång igen. När låten slutar efter nästan sju minuter känner jag mig överkörd.
Låten efter, Asteriod, börjar lugnt och stilla. Man får lite andrum. En oerhört vacker ensam gitarr spelar. Lugnt och stilla, sen POW! En käftsmäll och ljudväggen är tillbaka i kanske en halv minut innan den dras ut i lååånga gliidande toner för att sedan avstanna helt. Gitarren sätter igång igen. Det är så vackert att jag nästan vill gråta. Den här skivan har funnits sen 1994. VARFÖR har jag aldrig hört talas om det här tidigare?
Namnet på nästa låt är lite fånigt. Supa Scoopa And Mighty Scoop... Jag har inga större förhoppningar. De första två låtarna var så sinnessjukt bra att det känns omöjligt att toppa. Låten börjar med sångarens (John Garcia) lite irriterande röst (det tog två-tre lyssningar innan jag lärde mig gilla den) ackompanjerad av en gitarr. Sen sätter låten igång på allvar... Svängig, tung och så sjukt bra. Gitarrens skiftande från avgrundsdjupa till skyhöga toner. Trummornas nästan jazziga groove. Allting inramat av basens ständiga, djupa malande. När Garcia sjunger refrängen... "And you know, you're my home. Alone. Always on his own." Reser sig håret återigen på mina armar.
Det är inte förrens under det 4:e spåret som det dippar lite. Låten heter 100 Degrees. Den är snabb, tung och hård. En härlig metal-aktig låt men inte så mycket mer än så.
Jag får en smärre chock när 100 Degrees abrupt slutar och en akustisk gitarr annonserar att nästa låt har börjat. Space Cadet. En underbart fin melodi som för tankarna till den amerikanska södern. Pulsen börjar sakta men säkert sjunka. Ögonlocken blir tyngre och tyngre. Jag bara blundar och känner hur den bluesiga gitarren tömmer mitt inre på tankar. Allt som existerar är den där melodin.
Sju minuter senare avbryts mitt meditativa tillstånd av ännu en tung, drivande, smutsig metal-aktig tingest vid namn Demon Cleaner. Den är på något sätt ful och snygg samtidigt. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Det avslutande gitarrjammandet förhöjer upplevelsen och jag bestämmer mig för att tycka om låten till slut.
Nästa låt, Odyssey. Sju bokstäver, fyra minuter och nitton sekunder som träffar mig rakt i hjärtat. Fråga mig inte varför. Jag kan inte förklara det. Med sin vindlande melodi, psykadelisk och samtidigt kristallklar skulle den här låten komma att förfölja mig länge.
Jag har lite svårt att koncentrera mig på de kommande två låtarna, Conan Troutman och N.O. Jag tänker fortfarande på Odyssey.
Hela resan avslutas i Whitewater. Ett åtta minuter långt episkt spår som skiftar från gungig hårdrock till psykadeliskt gitarrjammande. Texten... "Oh sunshine, the loving beauty pass me by. Should I waste my time in your valley beneath your sky? Aah, I am home..." Vacker och poetisk för en 16 åring... Mullrandet avtar sakta men säkert. Instrumenten tonar ner och fadar ut... Jag är mentalt slutkörd.
Jag har aldrig blivit berörd av ett album vid första lyssningen som jag blev den där varma sommarkvällen för sju år sedan. De kommande dagarna lyssnade jag på albumet om och om igen. Jag läste på om bandet. Jag fick veta att de bara var femton-sexton år när de startade Kyuss och runt tjugo när Sky Valley spelades in, vilket förhöjde musiken ytterligare några steg. Kyuss har aldrig lämnat mig sen den där kvällen... De finns alltid någonstans i närheten. Även om det nu mer kan dröja månader mellan lyssningarna är det som att återse en gammal vän varje gång jag sätter på ett Kyuss album, och i synnerhet Sky Valley. Om du har något som helst musikintresse och inte är rädd för lite tyngre melodier måste du lyssna åtminstone en gång på det här albumet. Du lär inte bli besviken.
