En onsdagnatt...

Det finns onsdagsnätter och så finns det onsdagsnätter.

Igår var det onsdagsnatt. Efter lite middag och två glas rom får jag för mig att jag vill lyssna på jazz. Valen är flera och natten är klar. Singlar en gammal sliten enkrona om vart jag ska gå, miller eller stampen. Det blev stampen. Drar på mig byxorna igen och den blåa tröjan och sen bär det ut i stockholmsnatten. Mina sista 200kr och några mynt ligger och skramlar i fickan. Vid gamla stans tunnelbanestation står det en kille och spelar gitarr och sjunger på Baby Be Mine med Jackson. Han ser ganska städad ut, lång och kortklippt. Kanske 30 år. Klockan var kvart i elva, en onsdagsnatt. Jag får ett infall och ger honom en hundralapp. Han skiner upp som en sol.

Det är något speciellt med att gå in på ett fullproppat stampen strax innan elva en onsdagnatt, gunga fram i takt med musiken till baren och beställa "ett glas av er billigaste whisky". Romantiskt på något sätt. Jag tänkte gå och ställa mig i ett hörn och se mystisk ut men alla hörn var redan tagna så jag blev kvar vid baren. Till vänster om mig står en grupp med feta öststatare, tror de pratade rumänska men jag vet inte, och till höger hör jag en kvinnlig röst... "That's quite a blue shirt". Jag vänder mig om och ser en kvinna i 30-års åldern stå där. Hon har mörkt hår som är bakstruket bakom öronen och de mörkaste ögonen jag sett. Hon är i sällskap med en annan kvinna i samma ålder, denna en blondin, och tre herrar med grånande hår och några kilon för mycket runt magen. De kommer från Italien. Vi pratar lite, lyssnar på musiken och pratar lite till. Italienarna är hungriga, de undrar om jag vet något ställe som har öppet. Vi ger oss iväg ut i natten. Genom rutorna kan man höra bandet spela When the Saints Go Marching In, när vi går därifrån i gamla stans gränder.

Färden går över vasabron sedan längs med vasagatan till Kebabhouse. Italienarna pratar högt på italienska, de skrattar, de är fulla. Då och då försöker de konversera på engelska för att låta mig vara med men de är inte så bra. Kvinnan med det mörka håret är den enda som är ganska duktig på engelska. De är tydligen i Stockholm "in business". Kommer från Rom. Jag lyckas skramla ihop till en kebab med bröd för mina sista mynt. Vi äter våra kebaber och sen säger jag att jag ska börja tänka på refrängen. De fattar ingenting. Jag förklarar att man säger så i Sverige när man funderar på att gå hem. "Think about the refrain..." De skrattar. Männen fortsätter längs med vasagatan. De två kvinnorna följer med mig upp längs med kungsgatan mot hötorget.

Vi hamnar på konserthusets trappa. Röker varsin cigarett. Tittar på det tomma hötorget. Kvinnorna påstår att de båda heter Bella. Då och då går någon förbi, ett par taxibilar kör på kungsgatan men Stockholm är i stort sett en död stad. Well, nu ska jag ta tunnelbanan här borta, det var trevligt att träffas säger jag när cigaretten är slutrökt och samtalsämnena är avbetade. "You want to come back to my room?" frågar brunetten. Ursäkta? Hörde jag rätt? Ingen har någonsin yttrat de orden åt mig tidigare och det hela kom som en smärre chock. Jag avböjer artigt men bestämt, förklarar att jag inte var ute efter ett one night stand. Hon tar det med en klackspark, vi säger arrivederci, och sen reduceras de till bara minnen.

Jag kommer hem, blott två och en halv timme efter jag gav mig hemifrån, från den underligaste natten på länge. Det är såna här nätter man nostalgiskt kommer se tillbaka på om 20 år när man sitter där och är bitter och undrar vart tiden tog vägen. Helt sjukt var det och jag har nog aldrig känt mig så social förut i hela mitt liv. Kanske ska dricka mer rom och billig whisky...