ett stjärnfall gnistrar en tyst sekund
i riktning mot bäcksvarta jorden
hon faller för människa, fågel och hund
hon faller för de osagda orden
hon skär över himlen som en nyvässad kniv
hon skär för att bryta tristessen
ett vackert avslut på oändligt liv
hon är varken glad eller ledsen
hon faller mot snön, mot de kritvita taken
under vilka människor drömmer
essensen av skönhet, skimrande, naken
en syn som man ogärna glömmer
ett lysande spår över natthimlens bläck
ett minne om livslust och hopp
ett lysande spår som slutar i skräck
när jorden tar hennes kropp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar