Vilken dag!

Vilken dag!

Vaknade upp med en rysning i morse. När jag tittade ut genom fönstret låg tunga gråa skyar som en filt över Sundbyberg. Rummet utanför täcket kändes kyligt. Härligt. Jag räckte mig efter glasögonen och en bok och kröp därefter återigen in under täcket. The collected works of Edgar Allen Poe...

So sweet the hour, so calm the time,
I feel it more than half a crime,
When Nature sleeps and stars are mute,
To mar the silence with a lute.

Jag går upp efter ett tag och sätter på Ágætis Byrjun av Sigur Rós. Kokar en kopp te. Sitter och tittar ut genom fönstret på molnen som drar förbi. De ligger verkligen lågt idag. På något sätt känns de påtagligare än de flyktiga slöjmolnen på en klarblå sommarhimmel, mer verkliga. Jag återvänder till slut till boken, fast denna gången i en soffa. Edgar Allen Poes språk förtrollar mig. Jag läser sida efter sida efter sida. Hoppar fram och tillbaka mellan dikter och berättelser, Liegia, The Murders in the Rue Morgue, The Black Cat, The Raven, Al Aaraaf, To the River...

Now, when storms of Fate o'ercast
Darkly my Present and my Past,
Let my Future radiant shine
With sweet hopes of thee and thine!

Plötsligt blir jag distraherad av en vindpust i trädet utanför. I den korta pausen i mitt läsande som denna orsakar, känner jag hur hungern gör sig påmind i min mage. Det slår mig att jag inte ätit idag. Vad är klockan? Jag går till datorn, sätter på Sigur Rós igen sedan går jag ner i köket. Klockan på väggen visar halv sex. Jag kokar lite potatis och lök i buljong, strör i en nypa salt och lite timjan. Jag sätter mig på förstukvisten och sörplar i mig den varma soppan innan jag återvänder till Sigur Rós på övervåningen.

Inspirerad av Poe försöker jag skriva en dikt men det går inte något vidare. Efter ett tag ger jag upp och lägger mig på sängen och slumrar lite. Skymningen börjar sänka sig och snart har de gråa molnen och de vajande träden utanför fönstret förvandlats till ett mörkt töcken. Endast kyrkan och vattentornet lyser som fyrar i mörkret. Sigur Rós spelar Flugufrelsarinn i mina högtalare, den svarta boken med Poes samlade verk hägrar på skrivbordet.

Varför kan inte alla dagar vara så här?

En ryss...

Jag såg en rysk man på ca 40 idag när jag stod och väntade på pendeln. Han stod och pratade, på ryska, med en ung tjej i gulblont hår och alldeles för vågad klänning för en måndagskväll.

När tåget rullar in ställer han sig mitt framför dörrarna. Jag tänker för mig själv, "typiskt ryssar". Dörrarna öppnas och mannen böjer sig ner. Han tar tag i pinnen som går mellan de små framhjulen på barnvagnen och lyfter den några centimeter så att mamman lättare ska komma på perrongen. Hans rygg böjs i en konstig vinkel och han ser allt annat än bekväm ut av hela situationen. Han reser sig upp och... Ler? Såg jag rätt? Ett stort, härligt, gnistrande leende. Hans blonda hockeyfrilla vajar majestätiskt i en vindpust som kommer yrande. De stålblå ögonen lyser som stjärnor på en sibirisk vinterhimmel.

Mamman är uppenbart tagen av situationen och stammar fram ett klumpigt tack. Hade hon just blivit hjälpt? I Stockholm? AV EN RYSS? Hon går med ett fånigt leende långsamt förbi den ståtliga ryska mannen, som rakryggat och vänligt kliver åt sidan för att släppa av henne.

Vi går in i pendeltågsvagnen, ryssen, hans flickvän och jag. De fortsätter prata som om inget har hänt. Jag sätter mig fundersamt på sätet bakom och tar en djup klunk ur min rubicon mango medan hela min världsbild långsamt smälter bort som den sibiriska snön i början av juni.

Idiotisk ordväxling med kund.

Kund: Får jag framföra en synpunkt?
Jag: Visst.
Kund: Jag tycker det är otroligt dumt att ni inte märker ut priset på köttet.
Jag: Det går tyvärr inte att göra.
Kund: Det är inget svar. (Ställde han någon fråga?)
Jag: Det är ICA som packar och märker köttet, vi gör det inte här.
Kund: Ni är ju ICA.
Jag: Nja, det märks alltså centralt. Vi kan inte märka något här.
Kund: Min andra ICA-butik gör det.
Jag: Jaha, men då packar de nog sitt kött själva.
Kund: Nej.
Jag: Nähä?
Kund: När jag som kund ska köpa kött vill jag se vad det kostar. Som det är nu måste jag titta på hyllkanten och sen räkna själv. Nu vill jag att du framför det här till din chef.
Jag: Det kan jag väl göra men han kommer säga samma sak som jag säger nu, det går inte att lösa eftersom vi varken packar eller märket köttet.
Kund: Allt går att lösa.
Jag: Jaja... *går därifrån*

Peace and Love

Nyss hemkommen från festivalen sitter jag här och samlar intrycken.

Jag har spenderat några dagar i Borlänge med syster och kompisar. Vädret har pendlat mellan vansinnigt varmt och outhärdligt varmt med en riktig herrejösses-skur i mitten och under nätterna kyla som tränger in i märg och ben.

Jag har slagits otaliga gånger om hur dräggiga svenska ungdomar är och man tappar lite framtidshopp. Jag har sett horder med tjejer som går omkring endast iförda BH och minimala "byxor" samt killar endast iförda kalsonger och någon tokig huvudbonad. Visst är bröst trevliga men det finns en anledning till att det heter underkläder. Någon form av integritet måste man ändå eftersträva. Folk orkar inte stå i kö till bajamajan och kissar på den istället för i den och alla skiter högaktningsfullt i om parken de har haft picnic i ser ut som Tjernobyl när de lämnar den. Den stackars städpersonalen i de gröna västarna och de burksamlande zigenarna, ähum, jag menar romerna, gjorde sitt bästa men det måste kännas rätt hopplöst att gå och plocka skräp i Borlänge under Peace and Love-veckan.

Trots allt detta skiner en svag liten stråle av ljus i dräggmörkret. Någon faller under en konsert och genast är fjorton par händer där och drar upp personen. Folk drar från camp till camp och möts av glada miner. Hårdrockare, punkare, fjortisar och veteraner lever sida vid sida och jag såg i alla fall inte ett enda slagsmål. Första kvällen gjorde DiLeva allt för att sprida budskapet om fred, kärlek och förståelse och trots att de flesta applåderna och ropen hade en kraftigt ironisk underton kanske han lyckades pricka rätt ändå.

Alla människor på jorden borde se en DiLeva konsert.

Jag avslutar med ett par tänkvärda citat från en överförfriskad norrman som kom och satte sig hos oss under lördagskvällen.

Jag tänker bara på nuet... Nuet är jävla stört.

Jag har bott i Norge i många år, sedan flyttade jag till Lund, sedan blev jag typ... Hulken.

Om man vaknar i ett träd i Borlänge full av måssmegma måste man börja fundera; hur mår man egenligen? Jag hade fullt av mås...smegma på armen och kände att jag behövde reflektera över mitt liv.

Milde moses.