Vaknade upp med en rysning i morse. När jag tittade ut genom fönstret låg tunga gråa skyar som en filt över Sundbyberg. Rummet utanför täcket kändes kyligt. Härligt. Jag räckte mig efter glasögonen och en bok och kröp därefter återigen in under täcket. The collected works of Edgar Allen Poe...
So sweet the hour, so calm the time,
I feel it more than half a crime,
When Nature sleeps and stars are mute,
To mar the silence with a lute.
Jag går upp efter ett tag och sätter på Ágætis Byrjun av Sigur Rós. Kokar en kopp te. Sitter och tittar ut genom fönstret på molnen som drar förbi. De ligger verkligen lågt idag. På något sätt känns de påtagligare än de flyktiga slöjmolnen på en klarblå sommarhimmel, mer verkliga. Jag återvänder till slut till boken, fast denna gången i en soffa. Edgar Allen Poes språk förtrollar mig. Jag läser sida efter sida efter sida. Hoppar fram och tillbaka mellan dikter och berättelser, Liegia, The Murders in the Rue Morgue, The Black Cat, The Raven, Al Aaraaf, To the River...
Now, when storms of Fate o'ercast
Darkly my Present and my Past,
Let my Future radiant shine
With sweet hopes of thee and thine!
Plötsligt blir jag distraherad av en vindpust i trädet utanför. I den korta pausen i mitt läsande som denna orsakar, känner jag hur hungern gör sig påmind i min mage. Det slår mig att jag inte ätit idag. Vad är klockan? Jag går till datorn, sätter på Sigur Rós igen sedan går jag ner i köket. Klockan på väggen visar halv sex. Jag kokar lite potatis och lök i buljong, strör i en nypa salt och lite timjan. Jag sätter mig på förstukvisten och sörplar i mig den varma soppan innan jag återvänder till Sigur Rós på övervåningen.
Inspirerad av Poe försöker jag skriva en dikt men det går inte något vidare. Efter ett tag ger jag upp och lägger mig på sängen och slumrar lite. Skymningen börjar sänka sig och snart har de gråa molnen och de vajande träden utanför fönstret förvandlats till ett mörkt töcken. Endast kyrkan och vattentornet lyser som fyrar i mörkret. Sigur Rós spelar Flugufrelsarinn i mina högtalare, den svarta boken med Poes samlade verk hägrar på skrivbordet.
Varför kan inte alla dagar vara så här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar