Jag såg en rysk man på ca 40 idag när jag stod och väntade på pendeln. Han stod och pratade, på ryska, med en ung tjej i gulblont hår och alldeles för vågad klänning för en måndagskväll.
När tåget rullar in ställer han sig mitt framför dörrarna. Jag tänker för mig själv, "typiskt ryssar". Dörrarna öppnas och mannen böjer sig ner. Han tar tag i pinnen som går mellan de små framhjulen på barnvagnen och lyfter den några centimeter så att mamman lättare ska komma på perrongen. Hans rygg böjs i en konstig vinkel och han ser allt annat än bekväm ut av hela situationen. Han reser sig upp och... Ler? Såg jag rätt? Ett stort, härligt, gnistrande leende. Hans blonda hockeyfrilla vajar majestätiskt i en vindpust som kommer yrande. De stålblå ögonen lyser som stjärnor på en sibirisk vinterhimmel.
Mamman är uppenbart tagen av situationen och stammar fram ett klumpigt tack. Hade hon just blivit hjälpt? I Stockholm? AV EN RYSS? Hon går med ett fånigt leende långsamt förbi den ståtliga ryska mannen, som rakryggat och vänligt kliver åt sidan för att släppa av henne.
Vi går in i pendeltågsvagnen, ryssen, hans flickvän och jag. De fortsätter prata som om inget har hänt. Jag sätter mig fundersamt på sätet bakom och tar en djup klunk ur min rubicon mango medan hela min världsbild långsamt smälter bort som den sibiriska snön i början av juni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar