En dialog...

En strålande septemberdag. Solen värmer men skoggorna påminnner om att vintern är runt knuten. Löven har precis börjat gulna och luften är klar och frisk.

-Ännu en natt, ännu en dröm. Jag sover inte mycket längre men när jag väl sover är det underbart, himmelriket. Det är nästan som någon inverterat mitt liv. Jag lever inte på riktigt förens jag somnat. I drömmen kan jag göra vad som helst. Jag kan säga allt som faller mig in, utan att det får några konsekvenser...

-Konsekvenser... Varför vara så rädd för en konsekvens? Det är ju bara en respons på en handling eller händelse, inget mer. Konsekvensen kan i sin tur få en konsekvens som i sin tur kan få en konsekvens och så kan det hålla på till tidens slut. Varför skulle då den här lilla konsekvensen från de futtiga små orden du vill yttra ha någon som helst betydelse? Spotta ut det bara, hur svårt ska det vara? Det är bara att greppa pennan eller öppna munnen och sjunga ut...

-Men jag är ju så dålig på att sjunga...

-Ha! Snarare dålig på att leva. För varje sekund som går rinner fler sandkorn genom timglaset. Hur ska det bli?

-Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra.

-Måste man veta? Kan man inte känna?

-Fan, vad ska jag göra?

-Lev fullt ut eller knappt alls, valet har du framför dig, inom räckhåll. Enkelt eller svårt, ett av alternativen måste väljas. Sanden rinner...