Lättar mitt hjärta...

Jag kanske är dum i huvet som skriver det här här. Jag vet inte ens varför jag tänker skriva det jag tänker skriva. Det känns bara som det måste bli sagt och jag har inte direkt någon att prata med. Jag slänger ut de här orden som en flaskpost som guppar fram på eterns vågor. Jag inbillar mig inte att speciellt många är speciellt intresserade men jag måste hur som helst få det ur mig annars kommer jag rämna. Känner du dig nyfiken kan du ju öppna flaskan och titta på den lite skrynkliga lappen, annars kan du skita i det. Jag bryr mig ärligt talat inte. Jag vill dock att du ska veta att jag inte skriver det här för att få hjälp eller sympati.

Det hela började i natt, i drömmens oberäkneliga värld. Jag står i ett öde landskap. Det är dunkelt men inte mörkt, som om solen håller på att gå upp eller ner. Marken är grå och svart, den ser nästan bränd ut, och har enorma kratrar som efter bomber. Jag står på en kraterkant och tittar ut över det öde landskapet. Jag har en mask för ansiktet. Här och där sträcker ett dött träd sina knotiga grenar mot himlen. Taggbuskar ligger på marken som trampminor och väntar på barfotafötter. Himlen är grå och ser tung ut. Jag vänder mig om och ser en viss person stå framför mig. Tänk att ordet "viss" kan ha en sån betydelse. Fyra ynka bokstäver ändrar innebörden i en hel text. Hur som helst, hon står där och jag står här. Vi tittar på varandra. Plötsligt tar hon min hand och säger "Jag är kär i dig..." Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till men efter ett par sekunders osäkerhet tar jag bort min mask från ansiktet och lyckas klämma fram "Fan, jag är ju kär i dig också." Hon lutar sig framåt och vi kysser varandra.

Det är nu det jobbiga börjar. Klockjäveln ringer. Jag är nästan vaken, fast ändå inte. I en sekund är hjärnan och kroppen i full extas. Ren och skär lycka strömmar från hjärtat och ut i mina ådror. Sen kommer smällen. Det är som någon har tagit en spruta och fyllt den med ångest för att sedan trycka in den i mitt hjärta, Pulp Fiction-style och injicerat det svarta elixiret rätt ut i blodomloppet. Livet loskar mig i ansiktet och örfilar mig till medvetande. "Välkommen tillbaka" hånler det åt mig.

Jag är 23 år och har aldrig haft en flickvän. Så, nu har jag sagt det.

Jag har aldrig känt mig speciellt komfortabel i kvinnligt sällskap, speciellt inte på tu man hand. Det blir lätt pannkaka av hela situationen... Jag skulle aldrig drömma om att gå fram till en tjej på stan eller nåt och de går ju aldrig fram till mig heller så jag har i princip aldrig umgåtts med tjejer annat än på jobbet. Jag är inte speciellt förtjust i att supa och håller mig därför för det mesta borta från krogen. Jag har ingen social hobby och jag har inga tjejkompisar. Jag gick på ett IT-gymnasium med typ 2 tjejer i hela min årsgrupp. Jag hade sociala problem och höll mig borta från fester och dylikt. Det har aldrig blivit av att man umgåtts med tjejer. I tonåren ersatte jag tjejer med musik. Anna Ternheim, Emiliana Torrini, Ane Brun, Frida Hyvönen, Sophie Zelmani och Stina Nordenstam hette mina flickvänner.

Med tiden har jag lärt mig att leva utan kvinnlig närhet (man kan ju inte sakna det man aldrig haft...). Jag trivs ganska bra med mitt liv. Jag har rest, sett lite av världen. Jag har lärt mig laga mat. Jag har blivit ganska bra på att skriva. Jag sysselsätter mig med det jag vill, när jag vill (om jag inte jobbar förstås...) och jag mår sällan dåligt, men när mitt undermedvetna hånar mig genom drömmarna på det här viset rubbas min balans på något sätt. Jag skickas tillbaka till tonårens isolerade ångest och vill inget annat än att ligga i sängen och apatiskt stirra i taket.

Nej, ge mig gärna mardrömmar istället, kära undermedvetna. Då uppskattar jag i alla fall uppvaknandet...


...


Fan, jag vet verkligen inte om jag vågar trycka på den orangea knappen som det står "PUBLICERA INLÄGG" på. Vill jag verkligen dela den här texten med världen? Vad kommer det få för effekter? Kommer folk tycka synd om mig? Skita totalt i vad jag just skrivit? Låtsas som ingenting? Hoppas de låtsas som ingenting så jag också kan göra det. Jag måste nog ta en kopp te och tänka över det här. Fast om du läser det här så vet du ju vilket beslut jag tog...