Fjärilar...

Jag har alltid sett på mitt psyke, mina tankar, som någonting solitt. Som en sten. En kvarnsten som mal och mal. Dag ut och dag in, obarmhärtigt och outtröttligt. Stenen har under hela min uppväxt format mig och gjort mig till den jag är idag, på gott och ont. Jag har blivit kvarnstenen. Därför känner jag nu en viss olust när kvarnstenen under den gångna hösten sakta men säkert transformerat sig till något nytt. Något ovant. Stenen har bit för bit blivit upplöst och flytande. Den har förvandlats till färgglada fjärilar som fladdrar kring mitt huvud. De flyger ständigt runt runt och söker sig till blommorna, allt det vackra i min omgivning. Ju mer jag försöker fånga in dom desto mer fladdrar de omkring. Jag har förlorat kontrollen och det är både skrämmande och underbart. Istället för att söka sig dit jag vill fladdrar de nu omkring kors och tvärs och gör precis som de vill.

Jag vet inte om det syns på utsidan men jag känner mig ofokuserad och disträ... Och glad. Allt jag ser är vackert och fint. Höstlöven på marken, kondensen från ett flygplan, solen som bryts genom en fönsterruta, ljuskäglorna på väggen från en bil som åker förbi... Musiken är vackrare och maten är godare (förutom pannbiffen jag åt till lunch idag, den smakade skit).

Min moster sa till mig idag när vi tog farväl; "Hoppas att du hittar dig själv igen." för jag hade nämnt att jag inte riktigt kände mig som mig själv, men jag vet inte riktigt om jag verkligen vill hitta "mig själv" igen. Jag gillar det här jaget bättre. Jag är i harmoni.

Ett Träd (Del II: En konstig känsla i benen)

Mitt strosande fortsatte genom höststockholm. Vi strosar alldeles för lite nu för tiden. Alla är på väg någonstans. Alla ser ut att ha bråttom. Det är aldrig någon som bara går för gåendets skull. Super in intryck. Jag går Sveavägen fram. Klockorna i Adolf Fredriks kyrka ringer ett par gånger när jag går förbi. Jag undrar om det fortfarande är någon som står där inne och ringer eller om det är automatiserat. Jag hoppas att det står en präst eller en kyrkoherde där och rycker i ett rep till klockorna men jag vet inte riktigt varför jag hoppas det. Hur som helst verkar det inte vara någon som bryr sig om klockornas ringande längre. Folk stirrar ner i sina telefoner eller trottoaren. Någon bläddrar i ett häfte med papper medan han med långa, bestämda steg styr kosan mot vart han nu ska. En annan pratar högljutt i sin telefon. Han pratar om någon bokföring som verkar förfärligt viktig. Han har nog aldrig verkligen satt sig ner och funderat på varför den där bokföringen är så viktig. Han tror att den är viktig för hans chef har sagt att den är viktig, men är den verkligen det? Hur som helst ska den vara inne idag och det är jävligt brådis, nästan ryter han i telefonen. Jag skrattar lite för mig själv.

Jag kommer till Sergels torg och ställer mig en stund vid räcket över plattan och tittar på folket som går förbi. På trappan sitter de gamla vanliga. Ungdomar med spretigt, svart och rosa och vitt och grönt hår och kläder som ska få dom att sticka i sina gäng ut men som egentligen har en rakt motsatt effekt. Två tonåringar sitter och hånglar medan en tredje avundsjukt tittar på. Två hippa 20-någonting tjejer skriker till och kastar sig i varandras armar av glädje att se varandra. En uteliggare klappar en gammal rufsig hund. Som sagt, allt är som vanligt på Stockholms mittpunkt. När jag stått där vid räcket en stund vill mina fötter vidare. Jag går längs med Drottninggatan i riktning mot Vasastaden. Kryssar mellan mammor med barnvagnar och shoppande hipsters med händerna fulla av kassar och påsar med hippa märken på. En man står och spelar gitarr. Han spelar The Joker med Steve Miller Band och han gör det väldigt bra. Jag står och lyssnar ett tag. Efter några låtar gräver jag i min ficka och hittar en tjuga som jag slänger i det öppna och nästan tomma gitarrfodralet. Mannen ler stort mot mig och fortsätter på The Seeker med The Who. Jag går vidare med ett leende på läpparna. Om min lilla tjuga kunde göra någon så glad, tänk vad alla som jag möter skulle kunna göra med alla sina tjugor. Vi skulle kunna sprida glädje i, om inte hela Sverige så åtminstone Stockholm.

Jag kommer snart till vasaparken. Solen skiner fortfarande och på fotbollsplanen spelar en skolklass fotboll. De bryr sig inte så mycket om positioner. Alla springer i en stor klunga efter bollen utom de lata som går efter bollen. Jag tänker ofta på hur lätt allting var när man var i den åldern. Man gick till skolan, var där några timmar sen lekte man hela dagen till det var dags att lägga sig. Maten fick man serverad och någon annan tvättade och gjorde alla andra tråkiga saker åt en. Man kunde koncentrera sig på att leva. Synd att man inte fattade det då... Ibland vill jag bara ta tag i närmsta tolvåring och skrika åt dom. ”Fattar du inte hur bra du har det?! Njut medan det varar!” Fast hur skulle det se ut? Polisen skulle antagligen ta mig. Jag tänker sätta mig på gräset men av någon anledning är det blött, trots att det inte regnat på flera dagar. Jag blir stående istället, mitt i solen. Tittar på barnen som springer efter bollen. Ännu fler mammor med barnvagnar. Fler blivande tolvåringar som ligger och jollrar glatt, ovetandes om världen utanför barnvagnen.

När jag stått där ett tag känner jag en konstig känsla i benen. Det liksom pirrar på något sätt. När jag försöker byta position går det inte. Det är som att mina skor helt plötsligt blivit till stenar, som om de sitter fast i marken. Jag står förvånad där en stund och ser dum ut. Kliar mig lite i huvudet. Jag försöker ta av mig skorna men mina fötter sitter fast i skorna också. Nu börjar jag bli riktigt orolig. Har jag fått någon slags mental blockering? Har jag blivit förlamad? Kan man bli förlamad stående? Jag försöker tillkalla någons uppmärksamhet. ”Ursäkta?” Alla som går förbi ignorerar mig. Typiskt svenskar.

När jag stått där i säkert en timme känner jag hur paniken börjar komma smygande. Jag ropar högt efter hjälp men ingen hör. Det känns som jag stod i en osynlig bubbla som ljudet inte kan penetrera. Jag försöker flaxa med armarna men ingen ser. Ju mer jag flaxar desto stelare och tyngre känns armarna. Till slut kan jag inte flaxa mer. Jag står bara där, helt stilla. Ser folk passera, inte mer än tio meter framför mig, och ingen ser eller hör mig. Jag har aldrig känt mig så hjälplös förut.

Solen börjar gå ner. Husfasaderna som omringar parken färgas i varma, gula nyanser och folket på gångvägarna blir färre och färre. Himlen börjar anta en djupt mörkblå ton och snart ser jag en måne titta upp över hustaken. De få personer som fortfarande går förbi är påpälsade med mössor och halsdukar men konstigt nog fryser jag inte. Mina armar och ben är stela som pinnar och allt jag kan göra är att svaja lite från sida till sida. Medan staden sakta men säkert drar sitt täcke av tysthet över sig och börjar slumra in känner jag hur även mina ögonlock blir tyngre och tyngre. Till slut slumrar även jag, stående på gräsmattan i vasaparken med händerna hängandes längs med sidorna och benen fastfrusna i marken. Vilken syn det hade varit, om någon hade kunnat se mig. Jag drömde inget den natten.

Ett Träd (Del I: Höstlöv och Kärlek)

Det var en solig oktoberdag. Luften var klar och himlen var blå. Löven hade börjat falla från träden och en kylig vind svepte över Stockholm som en påminnelse om att sommaren var förbi och hösten i annalkande. Människorna på trottoarerna svepte jackorna tätare kring kroppen och borrade ner huvudet i halsdukarna. Andra satt på bänkar och blundade mot solens falnande strålar, som för att påminnas en sista gång om hur härligt livet hade varit i somras innan vintermörkret omslöt dom i vad som skulle komma att kännas som en evighet. Det var en vanlig vardagsförmiddag men ett ovanligt lugn låg över staden. Ett slags mystisk harmoni. En bil stannar vid ett övergångsställe och släpper över en man. En flicka cyklar förbi och vinkar glatt, med ett leende som sträcker sig från öra till öra, åt en kille som står i ett gatuhörn. En affärsinnehavare står utanför sin affär och röker en cigarett och ler åt alla som går förbi.

Vi är fyra personer som väntar på bussen. Bredvid mig sitter en medelålders man. Han är propert klädd i en knälång rock och en brun halsduk svängd runt halsen. Hans hår är mörkt, näsan svart och välkammat. Han sitter där på bänken med en svart läderportfölj i knät och försöker läsa en tidning. Höstvinden vill annorlunda och rycker och sliter i de tunna pappersbladen men mannen är envis. Han viker sin tidning både en och två gånger och får till slut ha den i fred. Framför mig står en kille och en tjej. De är nog i min ålder, lite äldre kanske. Det vill säga runt 25. De har en sån där skönt ovårdad bohemisk look som det säkert ligger en hel del tanke och planering bakom. Rufsigt hår, bylsiga kläder i naturfärger. Killen har skäggstubb. De står tätt ihop med armarna ringlade runt varandras kroppar som murgrönan på kungsholmens brandstation. De pratar lågmält med varandra och ser väldigt kära ut. Efter några ömma ord möts deras läppar i en kyss. I exakt samma ögonblick kommer en vindpust från ingenstans. Den greppar tag i deras hår (och mitt också för den delen) och de gnistrande gula höstlöven i rännstenen yr upp i luften och virvlar runt dom. Löven dansar runt i luften i några sekunder medan de två älskarnas läppar trycks mot varandra i en kyss som inte alls ser så sliskig ut som publika kyssar ofta gör. Nej, den här kyssen är mycket stillsam och vacker. Naturlig på något sätt. En värme sprids i min kropp, trots den kalla höstvindens envisa försök att kyla ner oss. Efter ett tag tar kyssen dock slut. Paret tittar djupt i varandras ögon medan vinden drar vidare och löven sakta faller ner mot marken igen och ingenting existerar i deras världar förutom den andra personens ögon. Löven landar mjukt och försiktigt i deras rufsiga hår och i den välklädda mannens tidning. Han borstar av tidningen bestämt och våra blickar möts för en sekund. Vi ler åt varandra och undermedvetet hör jag hur han säger ”Tja, då var hösten här.” Precis då får jag en lustig känsla. En känsla av gemenskap och samhörighet. Som att allting hänger ihop. Höstlöven som har återvänt till marken. Den bitande vinden. Mannens tidning. Det kärleksfulla paret. Det är som en välregisserad pjäs. Jag bestämmer mig för att inte åka dit jag var på väg. Jag vill se mer av den här pjäsen.

Efter ett tag kommer bussen och alla går på utom jag. Jag sitter kvar ett par minuter innan jag reser mig och börjar gå. Jag låter fötterna leda mig framåt utan något speciellt mål. Jag strövar genom Stockholm och tittar på, nej, betraktar de olika scenerna som utspelas framför mig. En kvinna klädd i knälång beige kjol och högklackade stövlar sitter med korsade ben på en parkbänk och pratar intensivt i telefonen. Hennes långa, bruna hår fladdrar som en vimpel i vinden och hon har ett sånt sjå att stryka undan det från ansiktet att hon inte märker hur ett papper som sticker ut ur hennes handväska flyger iväg. En tant som går förbi lyckas, med ett galet prov på övermänskliga reflexer, trycka fast pappret med sin käpp innan det flyger ut bland Sveavägens flod av bilar. Hon böjer sig mödosamt ner, plockar upp pappret och går därefter fram med pappret till den kjolprydda kvinnan som med ett tacksamt leende trycker ner pappret i handväskan igen. Världen är allt bra vacker om man bara bortser från allt det fula.