Ett Träd (Del II: En konstig känsla i benen)

Mitt strosande fortsatte genom höststockholm. Vi strosar alldeles för lite nu för tiden. Alla är på väg någonstans. Alla ser ut att ha bråttom. Det är aldrig någon som bara går för gåendets skull. Super in intryck. Jag går Sveavägen fram. Klockorna i Adolf Fredriks kyrka ringer ett par gånger när jag går förbi. Jag undrar om det fortfarande är någon som står där inne och ringer eller om det är automatiserat. Jag hoppas att det står en präst eller en kyrkoherde där och rycker i ett rep till klockorna men jag vet inte riktigt varför jag hoppas det. Hur som helst verkar det inte vara någon som bryr sig om klockornas ringande längre. Folk stirrar ner i sina telefoner eller trottoaren. Någon bläddrar i ett häfte med papper medan han med långa, bestämda steg styr kosan mot vart han nu ska. En annan pratar högljutt i sin telefon. Han pratar om någon bokföring som verkar förfärligt viktig. Han har nog aldrig verkligen satt sig ner och funderat på varför den där bokföringen är så viktig. Han tror att den är viktig för hans chef har sagt att den är viktig, men är den verkligen det? Hur som helst ska den vara inne idag och det är jävligt brådis, nästan ryter han i telefonen. Jag skrattar lite för mig själv.

Jag kommer till Sergels torg och ställer mig en stund vid räcket över plattan och tittar på folket som går förbi. På trappan sitter de gamla vanliga. Ungdomar med spretigt, svart och rosa och vitt och grönt hår och kläder som ska få dom att sticka i sina gäng ut men som egentligen har en rakt motsatt effekt. Två tonåringar sitter och hånglar medan en tredje avundsjukt tittar på. Två hippa 20-någonting tjejer skriker till och kastar sig i varandras armar av glädje att se varandra. En uteliggare klappar en gammal rufsig hund. Som sagt, allt är som vanligt på Stockholms mittpunkt. När jag stått där vid räcket en stund vill mina fötter vidare. Jag går längs med Drottninggatan i riktning mot Vasastaden. Kryssar mellan mammor med barnvagnar och shoppande hipsters med händerna fulla av kassar och påsar med hippa märken på. En man står och spelar gitarr. Han spelar The Joker med Steve Miller Band och han gör det väldigt bra. Jag står och lyssnar ett tag. Efter några låtar gräver jag i min ficka och hittar en tjuga som jag slänger i det öppna och nästan tomma gitarrfodralet. Mannen ler stort mot mig och fortsätter på The Seeker med The Who. Jag går vidare med ett leende på läpparna. Om min lilla tjuga kunde göra någon så glad, tänk vad alla som jag möter skulle kunna göra med alla sina tjugor. Vi skulle kunna sprida glädje i, om inte hela Sverige så åtminstone Stockholm.

Jag kommer snart till vasaparken. Solen skiner fortfarande och på fotbollsplanen spelar en skolklass fotboll. De bryr sig inte så mycket om positioner. Alla springer i en stor klunga efter bollen utom de lata som går efter bollen. Jag tänker ofta på hur lätt allting var när man var i den åldern. Man gick till skolan, var där några timmar sen lekte man hela dagen till det var dags att lägga sig. Maten fick man serverad och någon annan tvättade och gjorde alla andra tråkiga saker åt en. Man kunde koncentrera sig på att leva. Synd att man inte fattade det då... Ibland vill jag bara ta tag i närmsta tolvåring och skrika åt dom. ”Fattar du inte hur bra du har det?! Njut medan det varar!” Fast hur skulle det se ut? Polisen skulle antagligen ta mig. Jag tänker sätta mig på gräset men av någon anledning är det blött, trots att det inte regnat på flera dagar. Jag blir stående istället, mitt i solen. Tittar på barnen som springer efter bollen. Ännu fler mammor med barnvagnar. Fler blivande tolvåringar som ligger och jollrar glatt, ovetandes om världen utanför barnvagnen.

När jag stått där ett tag känner jag en konstig känsla i benen. Det liksom pirrar på något sätt. När jag försöker byta position går det inte. Det är som att mina skor helt plötsligt blivit till stenar, som om de sitter fast i marken. Jag står förvånad där en stund och ser dum ut. Kliar mig lite i huvudet. Jag försöker ta av mig skorna men mina fötter sitter fast i skorna också. Nu börjar jag bli riktigt orolig. Har jag fått någon slags mental blockering? Har jag blivit förlamad? Kan man bli förlamad stående? Jag försöker tillkalla någons uppmärksamhet. ”Ursäkta?” Alla som går förbi ignorerar mig. Typiskt svenskar.

När jag stått där i säkert en timme känner jag hur paniken börjar komma smygande. Jag ropar högt efter hjälp men ingen hör. Det känns som jag stod i en osynlig bubbla som ljudet inte kan penetrera. Jag försöker flaxa med armarna men ingen ser. Ju mer jag flaxar desto stelare och tyngre känns armarna. Till slut kan jag inte flaxa mer. Jag står bara där, helt stilla. Ser folk passera, inte mer än tio meter framför mig, och ingen ser eller hör mig. Jag har aldrig känt mig så hjälplös förut.

Solen börjar gå ner. Husfasaderna som omringar parken färgas i varma, gula nyanser och folket på gångvägarna blir färre och färre. Himlen börjar anta en djupt mörkblå ton och snart ser jag en måne titta upp över hustaken. De få personer som fortfarande går förbi är påpälsade med mössor och halsdukar men konstigt nog fryser jag inte. Mina armar och ben är stela som pinnar och allt jag kan göra är att svaja lite från sida till sida. Medan staden sakta men säkert drar sitt täcke av tysthet över sig och börjar slumra in känner jag hur även mina ögonlock blir tyngre och tyngre. Till slut slumrar även jag, stående på gräsmattan i vasaparken med händerna hängandes längs med sidorna och benen fastfrusna i marken. Vilken syn det hade varit, om någon hade kunnat se mig. Jag drömde inget den natten.