Det var en solig oktoberdag. Luften var klar och himlen var blå. Löven hade börjat falla från träden och en kylig vind svepte över Stockholm som en påminnelse om att sommaren var förbi och hösten i annalkande. Människorna på trottoarerna svepte jackorna tätare kring kroppen och borrade ner huvudet i halsdukarna. Andra satt på bänkar och blundade mot solens falnande strålar, som för att påminnas en sista gång om hur härligt livet hade varit i somras innan vintermörkret omslöt dom i vad som skulle komma att kännas som en evighet. Det var en vanlig vardagsförmiddag men ett ovanligt lugn låg över staden. Ett slags mystisk harmoni. En bil stannar vid ett övergångsställe och släpper över en man. En flicka cyklar förbi och vinkar glatt, med ett leende som sträcker sig från öra till öra, åt en kille som står i ett gatuhörn. En affärsinnehavare står utanför sin affär och röker en cigarett och ler åt alla som går förbi.
Vi är fyra personer som väntar på bussen. Bredvid mig sitter en medelålders man. Han är propert klädd i en knälång rock och en brun halsduk svängd runt halsen. Hans hår är mörkt, näsan svart och välkammat. Han sitter där på bänken med en svart läderportfölj i knät och försöker läsa en tidning. Höstvinden vill annorlunda och rycker och sliter i de tunna pappersbladen men mannen är envis. Han viker sin tidning både en och två gånger och får till slut ha den i fred. Framför mig står en kille och en tjej. De är nog i min ålder, lite äldre kanske. Det vill säga runt 25. De har en sån där skönt ovårdad bohemisk look som det säkert ligger en hel del tanke och planering bakom. Rufsigt hår, bylsiga kläder i naturfärger. Killen har skäggstubb. De står tätt ihop med armarna ringlade runt varandras kroppar som murgrönan på kungsholmens brandstation. De pratar lågmält med varandra och ser väldigt kära ut. Efter några ömma ord möts deras läppar i en kyss. I exakt samma ögonblick kommer en vindpust från ingenstans. Den greppar tag i deras hår (och mitt också för den delen) och de gnistrande gula höstlöven i rännstenen yr upp i luften och virvlar runt dom. Löven dansar runt i luften i några sekunder medan de två älskarnas läppar trycks mot varandra i en kyss som inte alls ser så sliskig ut som publika kyssar ofta gör. Nej, den här kyssen är mycket stillsam och vacker. Naturlig på något sätt. En värme sprids i min kropp, trots den kalla höstvindens envisa försök att kyla ner oss. Efter ett tag tar kyssen dock slut. Paret tittar djupt i varandras ögon medan vinden drar vidare och löven sakta faller ner mot marken igen och ingenting existerar i deras världar förutom den andra personens ögon. Löven landar mjukt och försiktigt i deras rufsiga hår och i den välklädda mannens tidning. Han borstar av tidningen bestämt och våra blickar möts för en sekund. Vi ler åt varandra och undermedvetet hör jag hur han säger ”Tja, då var hösten här.” Precis då får jag en lustig känsla. En känsla av gemenskap och samhörighet. Som att allting hänger ihop. Höstlöven som har återvänt till marken. Den bitande vinden. Mannens tidning. Det kärleksfulla paret. Det är som en välregisserad pjäs. Jag bestämmer mig för att inte åka dit jag var på väg. Jag vill se mer av den här pjäsen.
Efter ett tag kommer bussen och alla går på utom jag. Jag sitter kvar ett par minuter innan jag reser mig och börjar gå. Jag låter fötterna leda mig framåt utan något speciellt mål. Jag strövar genom Stockholm och tittar på, nej, betraktar de olika scenerna som utspelas framför mig. En kvinna klädd i knälång beige kjol och högklackade stövlar sitter med korsade ben på en parkbänk och pratar intensivt i telefonen. Hennes långa, bruna hår fladdrar som en vimpel i vinden och hon har ett sånt sjå att stryka undan det från ansiktet att hon inte märker hur ett papper som sticker ut ur hennes handväska flyger iväg. En tant som går förbi lyckas, med ett galet prov på övermänskliga reflexer, trycka fast pappret med sin käpp innan det flyger ut bland Sveavägens flod av bilar. Hon böjer sig mödosamt ner, plockar upp pappret och går därefter fram med pappret till den kjolprydda kvinnan som med ett tacksamt leende trycker ner pappret i handväskan igen. Världen är allt bra vacker om man bara bortser från allt det fula.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar