Fjärilar...

Jag har alltid sett på mitt psyke, mina tankar, som någonting solitt. Som en sten. En kvarnsten som mal och mal. Dag ut och dag in, obarmhärtigt och outtröttligt. Stenen har under hela min uppväxt format mig och gjort mig till den jag är idag, på gott och ont. Jag har blivit kvarnstenen. Därför känner jag nu en viss olust när kvarnstenen under den gångna hösten sakta men säkert transformerat sig till något nytt. Något ovant. Stenen har bit för bit blivit upplöst och flytande. Den har förvandlats till färgglada fjärilar som fladdrar kring mitt huvud. De flyger ständigt runt runt och söker sig till blommorna, allt det vackra i min omgivning. Ju mer jag försöker fånga in dom desto mer fladdrar de omkring. Jag har förlorat kontrollen och det är både skrämmande och underbart. Istället för att söka sig dit jag vill fladdrar de nu omkring kors och tvärs och gör precis som de vill.

Jag vet inte om det syns på utsidan men jag känner mig ofokuserad och disträ... Och glad. Allt jag ser är vackert och fint. Höstlöven på marken, kondensen från ett flygplan, solen som bryts genom en fönsterruta, ljuskäglorna på väggen från en bil som åker förbi... Musiken är vackrare och maten är godare (förutom pannbiffen jag åt till lunch idag, den smakade skit).

Min moster sa till mig idag när vi tog farväl; "Hoppas att du hittar dig själv igen." för jag hade nämnt att jag inte riktigt kände mig som mig själv, men jag vet inte riktigt om jag verkligen vill hitta "mig själv" igen. Jag gillar det här jaget bättre. Jag är i harmoni.