Andas höst och mörker

Jag tog ett steg ut genom den slitna, vinröda porten. Utomhus var trädens löv fortfarande gröna men den fuktiga och kyliga morgonluften andades höst och mörker. Solen kastade falnande, rödkantade strålar som flämtade över de luggslitna förortstaken. Snart skulle den inte skina alls så här dags. Trottoaren var våt av dagg eller tidigare fallet regn och den skickade tillbaka ljudet av mina sulor som steg för steg tog sig närmare sitt mål. Bakom mig låg hela mitt liv. Luddig, färgglad sommarnostalgi från barndomens somrar på hö och en kiselbeströdd gårdsplan, svart och hård tonårsångest i ensamhet och vemod och yr och förvirrad kärlek. En känsla greppade tag i mig för en kort sekund, ruskade om mig och kastade sedan iväg mig längs med trottoaren. Jag kände vemod och hopplöshet, hade jag redan levt mitt liv?