Jag lutar huvudet framåt. Håret faller ner framför ansiktet och bildar en ridå mellan mig och omvärlden. Jag blundar, känner hur ljudvågorna sköljer igenom mig och in i personen bakom. Vibrationerna skakar mitt väsen. Jag står i en mörk lokal med ett hundratal andra människor omkring mig. Alla är bröder och systrar, sammankopplade genom ett osynligt nätverk av kosmisk energi som flödar från ett virrvarr av sladdar och förstärkare på scenen framför oss. Mitt i detta virrvarr står tre schamaner.
Den första, Rösten, har långt och lockigt hår. Fötterna saknar skor och strumpor och kring axeln hänger en gitarr i skimrande svart. Den andra, Själen, stirrar stint ner i golvet och dundrar fram djupa toner på sin röda bas samtidigt som hans fötter flyger över effektpedalerna under honom. Den tredje, Tryggheten, sitter bakom de första två och styr hela rummet med hjälp av de två pinnarna han har i händerna.
Vi kastas fram och tillbaka som marionetter mellan världar och sinnen. Vi befinner oss på ett berg. Solen går upp i fjärran och en kylig vind blåser kring vårt vajande hår. Det blir varmare, vi har kommit till en öken, framför oss ligger ett hus. Vi kliver in genom dörren och och befinner oss helt plötsligt i fritt fall mot jorden, tusentals meter uppe i himmelen.
Schamanerna framkallar glädje och eufori, sorg, vemod och ilska. Allt inom loppet av sekunder och hundradelar. Mitt huvud rör sig fram och tillbaka i takt med hundratalet andra. Ljusahåriga och mörkhåriga huvuden, långhåriga och korthåriga. Alla nickar i samma transliknande rörelser, vissa mer och vissa mindre. Fötter stampar takter likt hundra indiantrummor. Ständigt ackompanjerade av schamanernas outtröttliga mässande. Ljus tänds och släcks. Röda och blå, vita och gula.
Så fortsätter det. Jag kan inte säga hur länge det håller på. Minuter? Timmar? Dagar?
Musiken övergår i en kakafoni av diffusa toner och rundgång för att sedan försvinna helt. Det blir tyst. Rösten säger något på ett språk jag inte behärskar men jag förstår precis vad han säger. Ljuset tänds och jag försvinner tillsammans med mina bröder och systrar ut i den kylslagna höstnatten. Jag sätter mig på en sten. Tittar på folket som i en strid ström sipprar ur den gamla industrilokalen.
Min blick möter en mans, jag ler. Han ler och nickar, säger någonting på sitt språk, jag svarar på mitt. Vi nickar igen och försvinner åt varsitt håll. Leende ut i natten, för evigt sammankopplade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar