Tunnelbaneskrivande

Här om dagen ville jag inte åka hem till "min" tråkiga, tomma, ensamma lägenhet. Jag åkte till café Mineur och drack en kopp te och läste lite. Efter ett par timmar kunde jag inte sitta kvar med gott samvete, jag reste mig upp och gick mot tunnelbanan. När jag satte mig på på mitt säte kom jag på en lek att sysselsätta mig med. Man väljer en främling i vagnen på måfå och sen skriver man om personen i fråga. Vem är personen? Vad tänker den på? Man får bara skriva medan personen är på tunnelbanan. När han eller hon går av måste man välja ett nytt offer. På det här sättet kunder jag slå ihjäl ytterligare en timme eller så innan jag åkte hem.

Mitt första objekt var en rödhårig kvinna, 50+ och jag hade tur, hon satt på tunnelbanan från Gamla stan till Vällingby. Det blev en liten kortnovell om henne, inte särskilt välskriven eller genomtänkt (det är lite svårt att skriva något när man inte vet när och hur man måste avsluta det) men här kommer den ändå. Enjoy.


Berit tittar upp från boken. Vad var det? Musik? På T-centralen? Bra musik till och med. Dörrarna stängs och blicken återvänder till boken medan musiken försvinner iväg bakom tunnelbanan. Blicken återvänder till boken men tankarna stannar hos mannen med gitarren. Bråkstycket av låten väckte minnen till liv. Minnen av ett svunnet liv. Hon förflyttas tillbaka i tiden. Tillbaka till 1974.

Hon var 19 år. Barcelona var kokande, vibrerande av hetta, trots att klockan närmade sig midnatt. Hon gick längs en gata, hon hade ingen aning om vilken. Vart hon än tittade såg hon glada ansikten, leende ansikten. Hon log tillbaka, något annat fanns bara inte. Lätt berusad på livet och billigt vin hade hon tappat bort sina vänner men det spelade ingen roll. Inget spelade någon roll så länge hon fick vara här och nu. Det var då hon hörde tonerna från en gitarr och en ljust sjungande mansröst. Hon drogs mot ljudet som en mal mot ett brinnande ljus. Hon gick längs med gatan, rundar ett hörn och där satt han. En mörkhårig, långhårig skönhet. Hans kinder var klädda i en skäggskugga och de korslagda benen i ett par tighta, utsvängda jeans. Hon stannade upp framför honom, lyssnar paralyserat och innerligt på mannens röst som sjunger något om kärlek, till de klara, flytande tonerna från gitarren.

Hon ser hur mannen tittar upp. Berits röda hår och lysande blåa ögon fångar hans blick. Han ler. De gnistrande vita tänderna skiner i Barcelona-nattens dunkla ljus och Berit känner hur hennes fräkniga kinder rodnar...

Nästa: Vällingby. Hon rycks tillbaka till verkligheten. Stoppar ner boken i sin väska och går ut i den bitande vinterkylan med ett stort leende på läpparna.

På natten

Tankarna snurrar som elektroner. Runt, runt, runt, runt, runt, runt, runt, runt, runt. Var tog fjärilarna vägen?

Skuggor som spjut på väggar och tak.

"Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken."

...endast Martin är vaken?

Klockan tickar obönhörligt, obarmhärtigt, obekymrat... Obehagligt?

En minut går, två.
En timme går, två.

Kvart över ett... Måste sova... Kvart i två... Måste sova... Kvart över två... Varför blir jag aldrig trött?

"When you have insomnia, you're never really asleep and you're never really awake..."

Kvart i tre... Nu skiter jag i det här, jag ger upp. Låt morgonen komma.

Klockan tickar fortfarande men längre och längre bort. En dröm, avlägsen men ändå en dröm.
Sen alarmet. Klockan är 06, "Upp nu för fan!" dags att gå till jobbet.



Jag har alltid haft ganska lätt för att sova. Okej, i tonåren hände det att jag låg vaken men då kanske högst en timme. Jag har aldrig tidigare varit med om det jag upplever nu. Tröttheten infinner sig aldrig, jag drar ut på kvällen så långt det bara är möjligt. När klockan närmar sig tolv och jag måste gå och lägga mig för att åtminstone få sex timmars sömn släpar jag mig motvilligt till sängen och där börjar helvetet. När jag skriver helvetet överdriver jag inte. Jag ligger där i sängen och vrider och vänder på mig, timmarna går och sömnen eller tröttheten går inte att hitta någonstans. Allt som finns är tankar, tankar, tankar. Hade jag haft en värsta fiende skulle jag inte önska det här ens på honom. Det här har pågått från och till i ett par veckor nu. Jag jobbar på per automatik men jag gör missar här och där. Kanske är lite kort mot en kund lite då och då. Sånt som man kan råka illa ut för om man retar fel person eller om man missar fel sak. Det håller inte i längden.

I natt sov jag tre timmar. Tre timmar! Om jag inte har fått en god natts sömn innan nästa vecka måste jag lösa det här, på ett eller annat sätt. Jag orkar inte mer.

Liftaren

Jag känner igen känslan... Det börjar som ett sug i magen som snart övergår i ett svagt illamående. Ett tryck på bröstet, som om någon häller sand över det. Först en skopa, sen en till och en till. Till slut är man nästan begravd. Hjärtat bultar snabbare och snabbare. Det blir tungt att andas. Hej Ångest, gamle vän, det var länge sen sist...

Varför i helvete är jag här? Varför skulle jag ut och lifta? Varför ska någon ut och lifta? Jag går längs med vägen, mina fötter knastrar mot vägrenens grus. Natten har fallit men det lyser varken stjärnor eller måne över mitt huvud. Det är mörkt och tyst som i graven. Stora träd sträcker sig mot himlen på båda sidor om vägen. Svarta och tysta vajar de sakta mot mig och från mig, i takt med mina tunga steg. Då och då hör man en bil i fjärran. Däck som susar mot den skrovliga asfalten, en motor som morrar. Ljuden växer sig starkare och till slut blir världen upplyst som om det vore dag. Jag sträcker ut tummen och sätter på mig mitt "game face", som min syster skulle sagt. Men det är aldrig någon som stannar. För varje gång jag ser de röda lyktorna försvinna in i mörkret sjunker hoppet iväg mer och mer. Hoppet om att någon någonsin kommer stanna. Det blir svårare och svårare att låtsas vara glad och ingen plockar upp en ledsen liftare. Det är en ond cirkel som jag inte kan ta mig ur. Jag sätter mig ner på min tunga väska och accepterar mitt öde. Jag kommer sitta här för evigt.

Ännu ett susande från däck hörs i fjärran, motorns ihåliga brummande, ljuskäglor som spelar över trädstammarna för att sedan träffa mig. Men något är annorlunda med den här bilen... Den saktar in. Mitt hjärta hoppar över ett slag. En lyckokänsla som jag aldrig känt förut infinner sig i bröstet. Bilen stannar bredvid mig och en tjej sträcker sig och öppnar passagerardörren. Kupéns varma ljus omfamnar mig och jag glömmer mörkret för ett tag. Tjejen ler. Det är inget vanligt, inställsamt leende. Nej, det här leendet kommer från hjärtat och sprider sig i hela ansiktet. Ögonen strålar glittrande mot mig som strålkastarna på hennes bil och hon frågar mig "Ska du åka med?" Jag blir helt ställd, menar hon verkligen det? "Vart ska du?" Lyckas jag stamma fram. "Söderut och in i framtiden" är hennes svar. "Vilket sammanträffande" lyckas jag på något sätt klämma fram, "dit ska jag också." Hon ler igen, en bit av mig dör. "Hoppa in då." Jag står kvar i vägrenen, tvekar av någon anledning. Något känns fel... Det är för bra för att vara sant... "Är du säker på att du vill plocka upp mig, en främling, bara så där?" frågar jag. "Ska du med eller inte?" är hennes svar. Hon låter lite otålig. Jag tvekar fortfarande. "Det är nu eller aldrig..." säger hon, hon ler fortfarande men på något sätt strålar leendet inte som förut. Jag är som paralyserad, vad ska jag göra? Hon tittar frågande på mig, skakar på huvudet och smäller igen dörren framför mig. Hon lägger i en växel och bilen börjar rulla framåt. "Nej! Vänta!" ropar jag förtvivlat. Jag springer efter bilen men det är för sent. De två röda lyktorna avlägsnar sig snabbt och snart är hon borta.

Jag sätter mig resignerat ner i diket bredvid vägen. Förtvivlad och förbannad spenderar jag några minuter med att hata mig själv. Sen känner jag hur något kommer krypande mot mig från skogens mörker bakom min rygg. Sakta men säkert smyger det sig närmare. Jag känner igen känslan...

Att fånga tillfället (min förbannelse)

Först tänkte jag skriva ett inlägg om kärlek. Detta ovetenskapliga, luddiga och diffusa som jag för mitt liv inte kan förstå. Hur det ur en evolutionär synvinkel har kunnat vara positivt att förvandlas till en mumlande, stammande, rodnande idiot så fort man träffar någon som man tycker om. Men jag bestämde mig för att inte göra det, mest för att ett blogginlägg om kärlek är så klyschigt.

Nej, istället ska jag skriva några rader om min förbannelse. Jag ser mig själv som en ganska slipad individ. Jag är inte dum och får jag lite tid kan jag till och med vara ganska smart. Det är därför jag gillar att skriva. Då har man all tid i världen. Man kan sitta och fundera en stund och man kan gå tillbaka och formulera om det man skrivit, ta bort och lägga till. Tyvärr funkar det inte så i verkliga världen.

Man brukar prata om att fånga dagen... Min förbannelse är att jag inte kan fånga tillfället. Dagarna är kantade av tillfällen som gått till spillo. Ponera att jag pratar med en person. Personen nämner något om sitt utseende, till exempel "jag har långt mellan ögonen". Jag svarar "nääee det har du väl inte..." Det är inte fören senare jag kommer på vad jag egentligen borde sagt, kanske något i stil med "Du har ju världens vackraste ögon." Detta kan ske 10 sekunder efter jag sagt något annat, eller en timme eller ännu mer. Jag svarar bara det första som poppar upp i mitt huvud och ofta känns det som kommer ur min mun banalt och lite korkat och det är inte alls det jag hade velat säga egentligen. När jag ska sova på kvällen kan jag ligga och spela upp konversationer jag haft under dagen om och om igen och tänka "varför sa jag det och inte det?". Man känner sig rätt dum. Det är samma sak i konversation efter konversation, ibland mer, ibland mindre. Det är värst när jag pratar med någon som jag verkligen bryr mig om vad hon eller han tycker om mig...

Det känns som att någon har borrat ett hål i mitt huvud och allt smart bara ramlar ut och lägger sig i drivor på golvet. Ibland har jag tur och snubblar över det jag behöver men för det mesta måste jag leta efter det. Får jag krypa runt på alla fyra en stund så kan jag hitta det mesta tror jag, men om jag snabbt måste slänga iväg en komplimang t.ex. hittar jag den oftast inte och då får jag ersätta den med någonting dumt och/eller trivialt istället.

Det finns två saker som jag har kommit på att jag kan göra för att försöka förhindra dessa förlorade tillfällen. Den första saken kanske låter fånig men jag brukade försöka tänka ut konversationer i förväg. Jag försökte komma på hur jag ska starta en konversation genom till exempel en fråga eller ett påstående. Jag försökte sedan komma på vad personen jag pratar med skulle svara och då kunde jag komma på fler egna svar som matchar de olika sakerna jag trodde personen skulle svara. När jag läser föregående mening igen låter det väldigt klumpigt, och det är precis vad det är. Oftast kom jag inte ihåg vad jag planerat och för det mesta svarar personen helt olikt mot vad jag hade tänkt så det blir improviserade svar och förlorade tillfällen ändå. Jag har gett upp den här metoden.

Det andra, mycket effektivare metoden är kort och gott att lyssna. Jag älskar att omge mig med folk som gillar eller är bra på att prata, för då slipper jag panikartat rota i drivorna på golvet efter rätt saker. Då kan jag bara koncentrera mig på vad dom säger och i lugn och ro tänka ut följdfrågor eller små inflikningar. Jag kan sitta och lyssna på folk i timmar och jag inbillar mig att jag är en ganska bra lyssnare. Någon vidare konversatör kommer jag nog aldrig bli dock.

Vad skönt det hade varit om man kunde sitta och skriva sms eller mail, eller varför inte brev, till alla istället för att prata med dem ansikte mot ansikte. Då hade jag kunnat säga precis det jag vill när jag ville det och jag hade inte förlorat några tillfällen till momentär dumhet och konversativ tafatthet.




PS. Jag inbillar mig inte att jag är ensam med det här problemet. Om du har några knep på hur man kan bli kvickare i tanken, tveka inte att skriva en rad här under.

Ett Träd (Del III: Ett oväntat uppvaknande)

Jag vaknade i gryningen morgonen efter. Tornet på Gustaf Vasa kyrka skimrar rosa i den uppgående solen och längs med marken, över vasaparkens gräs, böljar en tunn slöja av dimma. Det kommer bli ännu en underbar, kylig höstdag. Jag känner mig konstig och ser mig omkring och det är i denna stund jag gör en väldigt märklig upptäckt. Jag har blivit ett träd. Mina armar, som nu är höjda mot himlen har blivit enorma grenar klädda med gulsprakande höstlöv. Mina fötter har borrat ner sig i jorden och bildat ett enormt rotsystem, djupt under gräsmattan. Jag är inte människa längre, jag är en ståtlig lönn.

I början kände jag panik. Varför var jag ett träd? Hur hade det kunnat bli så här? Panik är dock en mänsklig känsla och den övergick ganska snabbt till ett lugnt accepterande av mitt nya tillstånd. Jag tittade ut över den överjordiska synen som låg framför mig. En ensam person som var på väg till vart hon nu var på väg. Dimman som sakta lättade och for iväg mot himlen. Himlen, ja. Denna rosaskimrande, sköna hösthimmel. Den vackraste jag någonsin sett.

”Visst känns det konstigt...” hör jag en röst säga. Jag tittar runt men ser ingen. ”Du kanske undrar vem jag är?” säger rösten. Jag försöker tala men självklart kan jag inte forma några ljud med den del av stammen som brukade vara min mun. ”Jag är kastanjen som står vid din sida. Jag har varit i precis samma situation som du är nu.” säger rösten. ”Du kan kan inte konversera som du är van vid att kunna konversera. Vi träd konverserar på helt andra sätt. Du behöver bara tänka på vad du vill säga...” fortsätter rösten. Det enda jag kan komma på att säga är ”Varför är jag ett träd?”
Den djupa, lugna rösten inom mig förklarar, ”Det är ingen som vet. Vissa blir träd och vissa inte. Du måste bara acceptera vad du blivit.” Jag funderar en stund och solen går upp. Fler och fler människor fyller vasaparken, ovetande om att lönnen framför dem igår var en helt vanlig kille. Ingen verkar lägga märke till att det står ett helt nytt träd här. ”Vad gör man som träd då?” undrar jag. ”Gör?” svarar rösten frågande, innan han efter en stunds tystnad fortsätter, ”Tja, man gör väl inte så mycket direkt. Iakttar. Funderar. Konverserar med andra träd, precis som vi gör nu. Du har tur som står på en sån här spännande plats. Vi har massor att iaktta. Tänk de träd som växer mitt inne i urskogen, de har inga människor att titta på, inga fotbollsmatcher och inga lekande barn. De har å andra sidan fler av vårt slag kring sig. Jag har förstått att samtalen i skogen kan bli mycket långa och djupa, träden emellan, och det är i den djupaste urskogen som de visaste av oss alla finns.” Jag funderar en stund på vad han sagt. ”Men vad spelar det för roll att man är vis om man inte kan föra visheten vidare till någon annan än sina grannar?” frågar jag kastanjen. Han utstöter ett dovt, knarrande skratt innan han svarar ”Men det är precis vad vi kan. Vi träd är mer än vad vi verkar vara, men allt det här ska jag förklara imorgon. Jag måste samla mina tankar och formulera dem på ett bra sätt.

När han yttrat dessa ord blir han tyst och jag upptäcker att solen redan håller på att gå ner. ”Vad tidigt solen går ner...” säger jag för mig själv och kastanjen knarrar fram sitt skratt igen. Det låter ihåligt, trött och tryggt på något sätt. ”Tiden är en annan sak för oss träd. Ibland går den fort och ibland långsamt. Det händer att man står och funderar och helt plötsligt har det gått en vecka, en månad eller till och med ett år. Det är helt i sin ordning och inget du behöver oroa dig för. Vi kan leva betydligt längre än människorna, som du säkert vet.”

Jag funderar på vad han sagt medan solen ännu en gång sjunker under hustaken och frosten sakta men säkert kryper upp längs min stam och färgar min nya kropp i gnistrande, sprakande silvervitt. Ännu en gång sover Stockholm men jag skulle aldrig sova igen.

En fågeldikt...

En fågel blå, en fågel röd.
En merca svart, en fågel död.
En depression i fågel röd,
som en mustig gryta sjöd.
Han hade tappat all sin glöd.
Han picka' håglöst på ett bröd.
På fågelpsyket domen löd;
"Han är bara ledsen, fågel röd."
Men en fågelsjäl är ack så spröd,
nu är ännu en fågel död.
Han flög iväg, vår fågel röd.
Han flög till Valhall för att picka mjöd.
Sen i Valhalls salar, kvitter ljöd.
Från fågel blå och fågel röd.