Liftaren

Jag känner igen känslan... Det börjar som ett sug i magen som snart övergår i ett svagt illamående. Ett tryck på bröstet, som om någon häller sand över det. Först en skopa, sen en till och en till. Till slut är man nästan begravd. Hjärtat bultar snabbare och snabbare. Det blir tungt att andas. Hej Ångest, gamle vän, det var länge sen sist...

Varför i helvete är jag här? Varför skulle jag ut och lifta? Varför ska någon ut och lifta? Jag går längs med vägen, mina fötter knastrar mot vägrenens grus. Natten har fallit men det lyser varken stjärnor eller måne över mitt huvud. Det är mörkt och tyst som i graven. Stora träd sträcker sig mot himlen på båda sidor om vägen. Svarta och tysta vajar de sakta mot mig och från mig, i takt med mina tunga steg. Då och då hör man en bil i fjärran. Däck som susar mot den skrovliga asfalten, en motor som morrar. Ljuden växer sig starkare och till slut blir världen upplyst som om det vore dag. Jag sträcker ut tummen och sätter på mig mitt "game face", som min syster skulle sagt. Men det är aldrig någon som stannar. För varje gång jag ser de röda lyktorna försvinna in i mörkret sjunker hoppet iväg mer och mer. Hoppet om att någon någonsin kommer stanna. Det blir svårare och svårare att låtsas vara glad och ingen plockar upp en ledsen liftare. Det är en ond cirkel som jag inte kan ta mig ur. Jag sätter mig ner på min tunga väska och accepterar mitt öde. Jag kommer sitta här för evigt.

Ännu ett susande från däck hörs i fjärran, motorns ihåliga brummande, ljuskäglor som spelar över trädstammarna för att sedan träffa mig. Men något är annorlunda med den här bilen... Den saktar in. Mitt hjärta hoppar över ett slag. En lyckokänsla som jag aldrig känt förut infinner sig i bröstet. Bilen stannar bredvid mig och en tjej sträcker sig och öppnar passagerardörren. Kupéns varma ljus omfamnar mig och jag glömmer mörkret för ett tag. Tjejen ler. Det är inget vanligt, inställsamt leende. Nej, det här leendet kommer från hjärtat och sprider sig i hela ansiktet. Ögonen strålar glittrande mot mig som strålkastarna på hennes bil och hon frågar mig "Ska du åka med?" Jag blir helt ställd, menar hon verkligen det? "Vart ska du?" Lyckas jag stamma fram. "Söderut och in i framtiden" är hennes svar. "Vilket sammanträffande" lyckas jag på något sätt klämma fram, "dit ska jag också." Hon ler igen, en bit av mig dör. "Hoppa in då." Jag står kvar i vägrenen, tvekar av någon anledning. Något känns fel... Det är för bra för att vara sant... "Är du säker på att du vill plocka upp mig, en främling, bara så där?" frågar jag. "Ska du med eller inte?" är hennes svar. Hon låter lite otålig. Jag tvekar fortfarande. "Det är nu eller aldrig..." säger hon, hon ler fortfarande men på något sätt strålar leendet inte som förut. Jag är som paralyserad, vad ska jag göra? Hon tittar frågande på mig, skakar på huvudet och smäller igen dörren framför mig. Hon lägger i en växel och bilen börjar rulla framåt. "Nej! Vänta!" ropar jag förtvivlat. Jag springer efter bilen men det är för sent. De två röda lyktorna avlägsnar sig snabbt och snart är hon borta.

Jag sätter mig resignerat ner i diket bredvid vägen. Förtvivlad och förbannad spenderar jag några minuter med att hata mig själv. Sen känner jag hur något kommer krypande mot mig från skogens mörker bakom min rygg. Sakta men säkert smyger det sig närmare. Jag känner igen känslan...