Jag vaknade i gryningen morgonen efter. Tornet på Gustaf Vasa kyrka skimrar rosa i den uppgående solen och längs med marken, över vasaparkens gräs, böljar en tunn slöja av dimma. Det kommer bli ännu en underbar, kylig höstdag. Jag känner mig konstig och ser mig omkring och det är i denna stund jag gör en väldigt märklig upptäckt. Jag har blivit ett träd. Mina armar, som nu är höjda mot himlen har blivit enorma grenar klädda med gulsprakande höstlöv. Mina fötter har borrat ner sig i jorden och bildat ett enormt rotsystem, djupt under gräsmattan. Jag är inte människa längre, jag är en ståtlig lönn.
I början kände jag panik. Varför var jag ett träd? Hur hade det kunnat bli så här? Panik är dock en mänsklig känsla och den övergick ganska snabbt till ett lugnt accepterande av mitt nya tillstånd. Jag tittade ut över den överjordiska synen som låg framför mig. En ensam person som var på väg till vart hon nu var på väg. Dimman som sakta lättade och for iväg mot himlen. Himlen, ja. Denna rosaskimrande, sköna hösthimmel. Den vackraste jag någonsin sett.
”Visst känns det konstigt...” hör jag en röst säga. Jag tittar runt men ser ingen. ”Du kanske undrar vem jag är?” säger rösten. Jag försöker tala men självklart kan jag inte forma några ljud med den del av stammen som brukade vara min mun. ”Jag är kastanjen som står vid din sida. Jag har varit i precis samma situation som du är nu.” säger rösten. ”Du kan kan inte konversera som du är van vid att kunna konversera. Vi träd konverserar på helt andra sätt. Du behöver bara tänka på vad du vill säga...” fortsätter rösten. Det enda jag kan komma på att säga är ”Varför är jag ett träd?”
Den djupa, lugna rösten inom mig förklarar, ”Det är ingen som vet. Vissa blir träd och vissa inte. Du måste bara acceptera vad du blivit.” Jag funderar en stund och solen går upp. Fler och fler människor fyller vasaparken, ovetande om att lönnen framför dem igår var en helt vanlig kille. Ingen verkar lägga märke till att det står ett helt nytt träd här. ”Vad gör man som träd då?” undrar jag. ”Gör?” svarar rösten frågande, innan han efter en stunds tystnad fortsätter, ”Tja, man gör väl inte så mycket direkt. Iakttar. Funderar. Konverserar med andra träd, precis som vi gör nu. Du har tur som står på en sån här spännande plats. Vi har massor att iaktta. Tänk de träd som växer mitt inne i urskogen, de har inga människor att titta på, inga fotbollsmatcher och inga lekande barn. De har å andra sidan fler av vårt slag kring sig. Jag har förstått att samtalen i skogen kan bli mycket långa och djupa, träden emellan, och det är i den djupaste urskogen som de visaste av oss alla finns.” Jag funderar en stund på vad han sagt. ”Men vad spelar det för roll att man är vis om man inte kan föra visheten vidare till någon annan än sina grannar?” frågar jag kastanjen. Han utstöter ett dovt, knarrande skratt innan han svarar ”Men det är precis vad vi kan. Vi träd är mer än vad vi verkar vara, men allt det här ska jag förklara imorgon. Jag måste samla mina tankar och formulera dem på ett bra sätt.
När han yttrat dessa ord blir han tyst och jag upptäcker att solen redan håller på att gå ner. ”Vad tidigt solen går ner...” säger jag för mig själv och kastanjen knarrar fram sitt skratt igen. Det låter ihåligt, trött och tryggt på något sätt. ”Tiden är en annan sak för oss träd. Ibland går den fort och ibland långsamt. Det händer att man står och funderar och helt plötsligt har det gått en vecka, en månad eller till och med ett år. Det är helt i sin ordning och inget du behöver oroa dig för. Vi kan leva betydligt längre än människorna, som du säkert vet.”
Jag funderar på vad han sagt medan solen ännu en gång sjunker under hustaken och frosten sakta men säkert kryper upp längs min stam och färgar min nya kropp i gnistrande, sprakande silvervitt. Ännu en gång sover Stockholm men jag skulle aldrig sova igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar