Att fånga tillfället (min förbannelse)

Först tänkte jag skriva ett inlägg om kärlek. Detta ovetenskapliga, luddiga och diffusa som jag för mitt liv inte kan förstå. Hur det ur en evolutionär synvinkel har kunnat vara positivt att förvandlas till en mumlande, stammande, rodnande idiot så fort man träffar någon som man tycker om. Men jag bestämde mig för att inte göra det, mest för att ett blogginlägg om kärlek är så klyschigt.

Nej, istället ska jag skriva några rader om min förbannelse. Jag ser mig själv som en ganska slipad individ. Jag är inte dum och får jag lite tid kan jag till och med vara ganska smart. Det är därför jag gillar att skriva. Då har man all tid i världen. Man kan sitta och fundera en stund och man kan gå tillbaka och formulera om det man skrivit, ta bort och lägga till. Tyvärr funkar det inte så i verkliga världen.

Man brukar prata om att fånga dagen... Min förbannelse är att jag inte kan fånga tillfället. Dagarna är kantade av tillfällen som gått till spillo. Ponera att jag pratar med en person. Personen nämner något om sitt utseende, till exempel "jag har långt mellan ögonen". Jag svarar "nääee det har du väl inte..." Det är inte fören senare jag kommer på vad jag egentligen borde sagt, kanske något i stil med "Du har ju världens vackraste ögon." Detta kan ske 10 sekunder efter jag sagt något annat, eller en timme eller ännu mer. Jag svarar bara det första som poppar upp i mitt huvud och ofta känns det som kommer ur min mun banalt och lite korkat och det är inte alls det jag hade velat säga egentligen. När jag ska sova på kvällen kan jag ligga och spela upp konversationer jag haft under dagen om och om igen och tänka "varför sa jag det och inte det?". Man känner sig rätt dum. Det är samma sak i konversation efter konversation, ibland mer, ibland mindre. Det är värst när jag pratar med någon som jag verkligen bryr mig om vad hon eller han tycker om mig...

Det känns som att någon har borrat ett hål i mitt huvud och allt smart bara ramlar ut och lägger sig i drivor på golvet. Ibland har jag tur och snubblar över det jag behöver men för det mesta måste jag leta efter det. Får jag krypa runt på alla fyra en stund så kan jag hitta det mesta tror jag, men om jag snabbt måste slänga iväg en komplimang t.ex. hittar jag den oftast inte och då får jag ersätta den med någonting dumt och/eller trivialt istället.

Det finns två saker som jag har kommit på att jag kan göra för att försöka förhindra dessa förlorade tillfällen. Den första saken kanske låter fånig men jag brukade försöka tänka ut konversationer i förväg. Jag försökte komma på hur jag ska starta en konversation genom till exempel en fråga eller ett påstående. Jag försökte sedan komma på vad personen jag pratar med skulle svara och då kunde jag komma på fler egna svar som matchar de olika sakerna jag trodde personen skulle svara. När jag läser föregående mening igen låter det väldigt klumpigt, och det är precis vad det är. Oftast kom jag inte ihåg vad jag planerat och för det mesta svarar personen helt olikt mot vad jag hade tänkt så det blir improviserade svar och förlorade tillfällen ändå. Jag har gett upp den här metoden.

Det andra, mycket effektivare metoden är kort och gott att lyssna. Jag älskar att omge mig med folk som gillar eller är bra på att prata, för då slipper jag panikartat rota i drivorna på golvet efter rätt saker. Då kan jag bara koncentrera mig på vad dom säger och i lugn och ro tänka ut följdfrågor eller små inflikningar. Jag kan sitta och lyssna på folk i timmar och jag inbillar mig att jag är en ganska bra lyssnare. Någon vidare konversatör kommer jag nog aldrig bli dock.

Vad skönt det hade varit om man kunde sitta och skriva sms eller mail, eller varför inte brev, till alla istället för att prata med dem ansikte mot ansikte. Då hade jag kunnat säga precis det jag vill när jag ville det och jag hade inte förlorat några tillfällen till momentär dumhet och konversativ tafatthet.




PS. Jag inbillar mig inte att jag är ensam med det här problemet. Om du har några knep på hur man kan bli kvickare i tanken, tveka inte att skriva en rad här under.