Tunnelbaneskrivande

Här om dagen ville jag inte åka hem till "min" tråkiga, tomma, ensamma lägenhet. Jag åkte till café Mineur och drack en kopp te och läste lite. Efter ett par timmar kunde jag inte sitta kvar med gott samvete, jag reste mig upp och gick mot tunnelbanan. När jag satte mig på på mitt säte kom jag på en lek att sysselsätta mig med. Man väljer en främling i vagnen på måfå och sen skriver man om personen i fråga. Vem är personen? Vad tänker den på? Man får bara skriva medan personen är på tunnelbanan. När han eller hon går av måste man välja ett nytt offer. På det här sättet kunder jag slå ihjäl ytterligare en timme eller så innan jag åkte hem.

Mitt första objekt var en rödhårig kvinna, 50+ och jag hade tur, hon satt på tunnelbanan från Gamla stan till Vällingby. Det blev en liten kortnovell om henne, inte särskilt välskriven eller genomtänkt (det är lite svårt att skriva något när man inte vet när och hur man måste avsluta det) men här kommer den ändå. Enjoy.


Berit tittar upp från boken. Vad var det? Musik? På T-centralen? Bra musik till och med. Dörrarna stängs och blicken återvänder till boken medan musiken försvinner iväg bakom tunnelbanan. Blicken återvänder till boken men tankarna stannar hos mannen med gitarren. Bråkstycket av låten väckte minnen till liv. Minnen av ett svunnet liv. Hon förflyttas tillbaka i tiden. Tillbaka till 1974.

Hon var 19 år. Barcelona var kokande, vibrerande av hetta, trots att klockan närmade sig midnatt. Hon gick längs en gata, hon hade ingen aning om vilken. Vart hon än tittade såg hon glada ansikten, leende ansikten. Hon log tillbaka, något annat fanns bara inte. Lätt berusad på livet och billigt vin hade hon tappat bort sina vänner men det spelade ingen roll. Inget spelade någon roll så länge hon fick vara här och nu. Det var då hon hörde tonerna från en gitarr och en ljust sjungande mansröst. Hon drogs mot ljudet som en mal mot ett brinnande ljus. Hon gick längs med gatan, rundar ett hörn och där satt han. En mörkhårig, långhårig skönhet. Hans kinder var klädda i en skäggskugga och de korslagda benen i ett par tighta, utsvängda jeans. Hon stannade upp framför honom, lyssnar paralyserat och innerligt på mannens röst som sjunger något om kärlek, till de klara, flytande tonerna från gitarren.

Hon ser hur mannen tittar upp. Berits röda hår och lysande blåa ögon fångar hans blick. Han ler. De gnistrande vita tänderna skiner i Barcelona-nattens dunkla ljus och Berit känner hur hennes fräkniga kinder rodnar...

Nästa: Vällingby. Hon rycks tillbaka till verkligheten. Stoppar ner boken i sin väska och går ut i den bitande vinterkylan med ett stort leende på läpparna.