Ett stjärnfall

ett stjärnfall gnistrar en tyst sekund
i riktning mot bäcksvarta jorden
hon faller för människa, fågel och hund
hon faller för de osagda orden

hon skär över himlen som en nyvässad kniv
hon skär för att bryta tristessen
ett vackert avslut på oändligt liv
hon är varken glad eller ledsen

hon faller mot snön, mot de kritvita taken
under vilka människor drömmer
essensen av skönhet, skimrande, naken
en syn som man ogärna glömmer

ett lysande spår över natthimlens bläck
ett minne om livslust och hopp
ett lysande spår som slutar i skräck
när jorden tar hennes kropp

Satie och hans vän

Stämningsmusik



Ännu en monokrom dag hade förflutit. Han lutar sig tillbaka i sin fåtölj och sluter ögonen. Lyssnar på tankarna som studsar omkring i hans huvud som pingisbollar på ett stengolv. Han smuttar på det röda vinet som skvalpar runt i glaset i hans hand. Det smakar som det brukar, lite strävt och klent. Tomt... Skulle han laga mat ikväll kanske? Han hade inte lagat mat på fem dagar. Dels för att alla köksredskap var odiskade och dels för att han inte orkade. Trots att han aldrig gjorde något hade han ingen ork i kroppen alls. Han ville bara sitta i fåtöljen och dricka vin och lyssna på pingisbollarnas enformiga tickande.

Samma tanke malde i hans huvud som vanligt. Hur kan folk vara lyckliga? Hur tacklar de livets meningslöshet? Trots att 42 år hade förflutit sedan han vaknade upp där på Södersjukhuset hade han fortfarande inte lärt sig leva. Visst, han hade en del pengar och en ganska fin lägenhet. Han hade varit i varje världsdel, dykt till havets botten och klättrat upp för höga berg. Än sen då? Trots alla pengar och alla resor och alla minnen sitter han här och vet att livet ska ta slut en dag. Livet ska ta slut och ingen kommer lägga någon större vikt vid att ännu en människa gått bort. Världen skulle fortsätta krypa i sakta mak ner i avgrunden, med eller utan honom.

Han reser sig upp och sätter in en skiva i spelaren. Gymnopédies av den franska pianisten Erik Satie, framförd av Francine Kay. Där har vi någon som fattat. Satie. När de första stroferna flödar ur högtalarna vet han exakt hur Erik kände när han skrev dem den där regniga höstdagen 1888. Han visste för han kände likadant. Ett slags likgiltig melankoli inför allting.

När han lyfter sitt glas till läpparna ännu en gång märker han att vinet är slut. Han häller upp ett glas till. Tänder en cigarett. Han hade alltid öppnat fönstret när han rökte men på senaste tiden lät han det vara stängt. Vad spelar det för roll om lägenheten blir inrökt och illaluktande?

Skivan med Francine Kay har spelat hela Gymnopédies och har gått över i Gnossiennes. Samma tunga melankoliska likgiltighet. Han önskar att han lärt sig spela piano. Eller gitarr. Eller flöjt. Eller munspel. Vad som helst som kan lämna ett avtryck. Erik Satie dog 1925, 59 år gammal. Han söp ihjäl sig. Trots det lever han kvar än idag i sina verk. Det räcker med att man trycker på en knapp på skivspelaren så är han där ännu en gång. Det sades att Robert Johnson sålde sin själ till djävulen för att kunna spela blues. Han dog under mystiska omständigheter vid 27 års ålder men hans musik lever vidare. Han var med och la grunden för all musik som gjorts de senaste 80 åren. Det låter som en bra deal. Sin själ mot odödlighet.

Vad hade han uträttat då, mannen i fåtöljen? Ingenting. Han hade inte skapat något. Han hade inga barn. Inga banbrytande idéer. Inga stordåd att slå sig för bröstet med. Han hade knegat, rest och druckit och snart skulle han dö. Han sneglade på burken med seconal som stod på bordet bredvid fåtöljen. Det hela var mycket enkelt. Om man tar en överdos på barbiturater, som seconal tillhör, stängs centrala nervsystemet av bit för bit. Först sätts hjärnbarken ur funktion med anastesi som följd. Därefter slutar andningen att fungera och hjärtstillestånd inträffar. Alkohol snabbar på effekten.

I Douglas Adams romanserie Liftarens Guide Till Galaxen sägs att meningen med livet och allt är 42. Läpparna formas till ett snett leende. Idag var det den 14:e december... Det betyder att det var exakt 42 år och 42 dagar sedan han föddes. Han öppnar burken med seconal, sväljer de små orangea kapslarna en efter en och avslutar sedan glaset med vin. Han tar ett sista bloss på sin cigarett innan han fimpar den i askkoppen på bordet.

Med en lättnadens suck sluter han ögonen. Francine Kay spelar Saties Nocturnes.

I am...

I am the sleepless. The eversearching, evercircling.
I am the perpetual flame. Eversearing.
I am the open eye. The merciless. The bottomless.
I am the chasm. Ominous and true.
I am the bane of man, the bane of you.

Helvetesmat

När jag öppnar kylskåpet ligger han där och blänger på mig. Habaneron. Det känns nästan som att han hånar mig med sitt lysande röda, skrynkliga skal. "Kom igen då. Vågar du inte?" Minnet från min helvetessoppa hemsöker mig än en gång.

Jag var sugen på något starkt. Såg ett två-pack habanero på hyllan på jobbet som jag köpte. När jag kom hem kokade jag upp en buljong och sedan började galenskapen. Jag vet inte vad det tog åt mig, men jag skyller på habaneron. Dess inflytande gjorde mig tillfälligt sinnesförvirrad. Jag malde ner lite kinesisk peppar med en egenhändigt konstruerad mortel (en sked i en till sked, kände mig som MacGuyver) och slängde i buljongen. Hackade upp en hel habanero och slängde i. Tog en matsked sambal oelek och slängde i. Finhackade fyra vitlöksklyftor och slängde i. Droppade ner tabasco, soja, sesamolja och ostronsås sedan redde jag hela härligheten med lite arrowrot. I med nudlar, stekt fläsk, champinjoner, paprika och lök och sedan fick det koka ett tag. Jag tog en tesked och doppade den i soppan, sög i mig innehållet för att smaka av... Allt jag kände var eld och frätande syra. Hat, smärta och ond bråd död. Jag började hosta. Kan jag verkligen äta det här? tänkte jag för mig själv.

Första skeden var nästan outhärdlig. Andra likaså. När jag sög i mig nudlarna brände det på läpparna. Efter några skedar snurrade det i huvudet, jag började svettas och näsan och ögonen rann som en porlande bäck. Efter ett tag började munnen dock domna bort på något konstigt sätt och jag fick i mig en hel portion. Det tog närmare en timme och det gick åt en liter mjölk för att försöka kyla av munnen. När jag lite senare skulle besöka toaletten för att få ut all mjölk jag dragit i mig i mitt plågade tillstånd visade det sig att jag fortfarande hade capsaicin (det som gör chili starkt, läs mer här) på fingrarna. Det kändes som någon hällt syra över mina ädlare delar och det brände i säkert en halvtimme efteråt.

Nu ligger han alltså där och hånar mig. Brodern till den förre habaneron. Satans försök till smaksättare. "Kom igen då. Vågar du inte?" Fan ta dig, habanero, jag ska nog visa dig. Earthless pumpar ut psykadeliska gitarrsolon från datorhögtalarna. Som i trans låter jag blicken söka igenom kylskåpet. Vad har jag? Stjälkselleri, gul lök, röd och grön paprika, kyckling, en halv burk bambuskott, böngroddar, salladslök, ingefära, champinjoner och sist men inte minst, helvetesfrukten. Jag plockar ut allt och lägger det i en hög på diskbänken. Börjar hacka och skära och tärna och krossa. Jag steker och kokar och kryddar. Stjärnanis... Sesamfrön... Fiskolja... Soja... Allt ska i. Ner i pannan, röra och kasta runt.

Nu sitter jag här ännu en gång med tårar i ögonen, hög på capsaicin men jag ångrar ingenting. Ingenting.

Åh, jag älskar att laga mat.

Tunnelbaneskrivande 2

Det blev ett par timmar på tunnelbanan ikväll också... Man kanske skulle starta en blogg dedikerad till det här. Har redan ett flertal texter. Här kommer tre av dom:




Mikael sätter sig ner med en tung suck. Hans långa, svarta hår faller ner över ansiktet och skärmar av honom från omvärlden. Mikael... Vilket jävla namn. Mikael Sandberg... Han hatade verkligen det namnet. Han hatade ganska mycket. Allt egentligen.

Han hatade garderoben till en etta han kallade hem. Han hatade rösten i hans huvud. Han hatade ensamheten. Sakta men säkert hade han glidit ifrån sina vänner. Någon flickvän hade han aldrig haft. Det närmsta han hade kommit var Nadja men det räknades inte för det var namnet på gruppen som malde ut musik i hans öron.

"Varför gör du inte slag i saken och tar ditt liv?" sa rösten i hans huvud. "Du har redan tänkt tanken många gånger, otaliga gånger. Vad har du att leva för?" Mikael Sandberg hade tänkt tanken otaliga gånger. Var idag dagen då det skulle ske? Vilken dag passar bättre än en isande kall, mörk vinterdag? Han trivdes med tanken. Han skulle dricka den där flaskan med Jack Daniels, ta en massa sömnpiller och sen de där ångestdämpande jävla skittabletterna som aldrig fungerade. Sömnpillerna skulle få honom att somna och alkoholen och ångestmedicinen skulle stanna hans hjärta. Han skulle somna och aldrig mer vakna.

Att aldrig mer vakna...

Skulle någon sakna honom? Troligtvis inte. Eller kanske någon men det sket han i. Det var hans liv, inte någon annans.

För första gången på länge log Mikael för sig själv. Så får det bli. Idag är dagen. Hjärtat bultade hårt i hans bröst.

Nästa: Vällingby. Ändhållplats.




Bengt suckade lättat. Det var ändå rätt skönt att vara hemma i Stockholm igen. Eskilstuna är inte speciellt stimulerande.

Han krånglar in den zebrarandiga väskan mellan sätena. Han hade fått den av Eva. Okej, det kanske inte var världens snyggaste väska och han fick utstå en hel del trakasserier från kollegorna men den var väldigt praktisk. Dessutom påminde den om hans älskade fru sedan 22 år som väntade där hemma. Hon höll antagligen på med att laga middag som så många gånger förr. Kära Eva. Hon var ljuset i hans liv. Anledningen till att han orkade kämpa vidare på jobbet. Dessa ständiga affärsresor. Eskilstuna, Landskrona, Katrineholm, Säffle...

Snart hemma...

Nästa: Enskede Gård. Hoppas det blir kalops.




Roffe tittar ut genom hashrusets dimmiga lins. Han sätter sig ner, ställer sig upp.

Nästa: Gamla Stan. Var fan ska han gå nu?