Satie och hans vän

Stämningsmusik



Ännu en monokrom dag hade förflutit. Han lutar sig tillbaka i sin fåtölj och sluter ögonen. Lyssnar på tankarna som studsar omkring i hans huvud som pingisbollar på ett stengolv. Han smuttar på det röda vinet som skvalpar runt i glaset i hans hand. Det smakar som det brukar, lite strävt och klent. Tomt... Skulle han laga mat ikväll kanske? Han hade inte lagat mat på fem dagar. Dels för att alla köksredskap var odiskade och dels för att han inte orkade. Trots att han aldrig gjorde något hade han ingen ork i kroppen alls. Han ville bara sitta i fåtöljen och dricka vin och lyssna på pingisbollarnas enformiga tickande.

Samma tanke malde i hans huvud som vanligt. Hur kan folk vara lyckliga? Hur tacklar de livets meningslöshet? Trots att 42 år hade förflutit sedan han vaknade upp där på Södersjukhuset hade han fortfarande inte lärt sig leva. Visst, han hade en del pengar och en ganska fin lägenhet. Han hade varit i varje världsdel, dykt till havets botten och klättrat upp för höga berg. Än sen då? Trots alla pengar och alla resor och alla minnen sitter han här och vet att livet ska ta slut en dag. Livet ska ta slut och ingen kommer lägga någon större vikt vid att ännu en människa gått bort. Världen skulle fortsätta krypa i sakta mak ner i avgrunden, med eller utan honom.

Han reser sig upp och sätter in en skiva i spelaren. Gymnopédies av den franska pianisten Erik Satie, framförd av Francine Kay. Där har vi någon som fattat. Satie. När de första stroferna flödar ur högtalarna vet han exakt hur Erik kände när han skrev dem den där regniga höstdagen 1888. Han visste för han kände likadant. Ett slags likgiltig melankoli inför allting.

När han lyfter sitt glas till läpparna ännu en gång märker han att vinet är slut. Han häller upp ett glas till. Tänder en cigarett. Han hade alltid öppnat fönstret när han rökte men på senaste tiden lät han det vara stängt. Vad spelar det för roll om lägenheten blir inrökt och illaluktande?

Skivan med Francine Kay har spelat hela Gymnopédies och har gått över i Gnossiennes. Samma tunga melankoliska likgiltighet. Han önskar att han lärt sig spela piano. Eller gitarr. Eller flöjt. Eller munspel. Vad som helst som kan lämna ett avtryck. Erik Satie dog 1925, 59 år gammal. Han söp ihjäl sig. Trots det lever han kvar än idag i sina verk. Det räcker med att man trycker på en knapp på skivspelaren så är han där ännu en gång. Det sades att Robert Johnson sålde sin själ till djävulen för att kunna spela blues. Han dog under mystiska omständigheter vid 27 års ålder men hans musik lever vidare. Han var med och la grunden för all musik som gjorts de senaste 80 åren. Det låter som en bra deal. Sin själ mot odödlighet.

Vad hade han uträttat då, mannen i fåtöljen? Ingenting. Han hade inte skapat något. Han hade inga barn. Inga banbrytande idéer. Inga stordåd att slå sig för bröstet med. Han hade knegat, rest och druckit och snart skulle han dö. Han sneglade på burken med seconal som stod på bordet bredvid fåtöljen. Det hela var mycket enkelt. Om man tar en överdos på barbiturater, som seconal tillhör, stängs centrala nervsystemet av bit för bit. Först sätts hjärnbarken ur funktion med anastesi som följd. Därefter slutar andningen att fungera och hjärtstillestånd inträffar. Alkohol snabbar på effekten.

I Douglas Adams romanserie Liftarens Guide Till Galaxen sägs att meningen med livet och allt är 42. Läpparna formas till ett snett leende. Idag var det den 14:e december... Det betyder att det var exakt 42 år och 42 dagar sedan han föddes. Han öppnar burken med seconal, sväljer de små orangea kapslarna en efter en och avslutar sedan glaset med vin. Han tar ett sista bloss på sin cigarett innan han fimpar den i askkoppen på bordet.

Med en lättnadens suck sluter han ögonen. Francine Kay spelar Saties Nocturnes.